Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

Alien: Covenant (2017)

Jag kan direkt erkänna att jag nog icke var superpepp på den här rullen. Förra nedslaget i detta universum, Prometheus (2012), blev ju ändå en liiten besvikelse. Det var mycket flumflum och mest visuell grannlåt för ögonen. Storyn var helt enkelt inte mycket att yvas över, liksom den något inknöade actionbiten.

Därför då kanske denna lite inbyggda oro när nu del 6 sjösätts i den enorma svarta rymden. Hur skakar man fram ett nytt (helst bra) manus? Hur kommer sir Ridley Scott, för det är ju han igen, att agera den här gången? Har han tappat tron på ”sin” skapelse och gör som kostymnissarna i Hollywood vill? Cashen måste ju som bekant in, oavsett filmens inriktning. Som väl är, ett STORT puuhh här., tycks Scott fått sig en liten vitamininjektion och slänger fram något som känns igen från äldre dar! Bra eller dåligt? Bakåtsträvare? I en tid när väldigt många kända och älskade franchiser mer och mer gör blinkningar tillbaka till originalen…vill inte Scotten vara sämre. I ärlighetens namn kanske detta är just en upphottad original-Alien-rulle??

Och inte för att det stör mig. Inte alls. Jag gillar när en sorts ”realistisk vardag” (hrm) framhävs i rymdrullar…här är det lätt att ta till sig en besättning som vet hur man för sig bland kontroller och blippande skärmar på rymdskeppet. Det känns naturligt. Som att de faktiskt vet vad de pysslar med. Storyn då? Jo, ett rymdskepp på väg till en avlägsen planet. En ny koloni ska grundas. Lasten består av nedsövda kolonisatörer. En plötslig händelse gör att besättningen måste akutvakna ur sin rymdsömn. Dessutom; en konstig signal, från en okänd planet påkallar uppmärksamhet. Kan man rentav tänka sig att en koloni kan byggas där istället? Om miljön visar sig vänlig? Aj, bad mistake. Vi som hängt med Xenomorpherna genom åren…vet ju vad som väntar.

Så vad är nytt då? I ärlighetens namn inget. Samma misstag görs som vanligt, samma dumma beslut och möjligen ologiska luckor i manus. Same same all over again. Scott frångår icke en väl beprövad idé! Fantasilöst eller tryggt? Välj själv.
Så, varför gillar jag den här rullen bättre än förra då? För det gör jag. Jäkligt mycket mer! Kanske för att dagens utflykt känns mer rak, pang-på. Effektivare berättad och en mer linjär story. Tajtare. Scott struntar i att stanna till för länge i det filosofiska träsket (tack för det). Även om han låter Michael Fassbender, som är tillbaka i dubbelroll som ”nye” androiden Walter…OCH..som ”gamle” David, stå för lite djupsinnigheter runt människan, skapelseprocessen och det gudalika förhållningssättet från framför allt 1800-talets litteraturhistoria (Hej Byron…eller var det nu Shelley…?  😉 ).
10 år har gått sedan förra rullen, vilket dock inte hindrar att vissa gamla bekantskaper, som just David, således dyker upp.

”ryggont sa du?? ta två tabletter och titta förbi i morrn…”

Rullen känns inte som ett steg närmare svaret på Alien-ursprunget, däremot som en frisk brygga in mot nästa del av historien. Inte många svar ges här. Mer action, snabba effekter. Nu känns det som herr regissör använt båda sina händer, och inte bara vänstern, när han pekat ut stegen. Dessutom känns rullen mer följsamt klippt och editerad. Något som jag hade stora problem med i Prometheus. ”Nya Ripley”, Katherine Waterston, fyller kanske inte Sigourney Weavers kläder (även om Waterston också får sporta linne i finalen). Men det känns stabilt. Liksom hos de andra skådisarna, av vilka jag tjusas lite extra av Danny McBride (!). Att Fassbender är säker är ju sen gammalt.

Så! Apsnygg rulle med bra rymdaction, pålitliga facehugs och chestbursts. Och proppad med blinkningar till framför allt de två första filmerna i serien. Måhända finns en och annan detalj att störa sig på här, men filmens stora fördel är att den aldrig stannar upp och blir sådär pretto-filosofisk som den omedelbara föregångaren blev. Scott kör nu en mer publikfriande, måhända ytlig, stil. Och, den som nu trodde att detta var det sista vi sett av de räliga rymdmonstren….(finns väl ingen!??!)…kan fetglömma just det.
Och det är banne mig ingen spoiler.

En film med vissa brister, men ändå en klart coolare, mer gritty och bättre film än sin föregångare. Jag måste belöna med ett bättre betyg såklart.

I SoF-poddens avsnitt #89 snackar vi vidare om besöket hos de räliga Alien-typerna…

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta

This Is the End (2013)

Man undrar ju ibland hur vissa filmer kommer till.
Vilken infallsvinkel det finns på ett manus. Hur nån liksom plötsligt tänker ut en händelse som skulle göra sig i det rörliga mediet? Hur Evan Goldberg och barndomskompisen Seth Rogen kom fram till dagens hittepå-historia kan man bara spekulera i.
Men jag är förbannat glad att de gjorde det!

Fan vad jag skrattat! Fnissat. Flabbat käken ur led. Vridit mig i trevliga konvulsioner av skämsighet och ren och skär uppsluppenhet. En banal film som blir genial i sitt hysteriska utförande. Ja banne mig!

Kravet är kanske dock att man gillar Rogen och sådana lirare som Jonah Hill, Craig Robinson, Danny McBride, Jay Baruchel och James Franco. Själv gör jag ju det, så därför har jag inga som helst problem med att kasta mig in i den här sjukt galna historien som blir till en riktig jubelföreställning! Och erkänn; visst har du saknat Backstreet Boys (!) sköna moves!? Här kommer dom liksom på köpet!
I say no more!

I denna bängbula till film spelar alla alltså sig själva!
Baruchel (På Smällen) kommer inflygandes till Los Angeles för att hänga ett par dagar med polaren Seth Rogen. Lite tv-spel, lite marijuana, lite fylla, lite tjejer. The average life of a young Hollywoodstar typ. Snart vill dock Rogen gå på inflyttningsfest hos James Franco i dennes nya vräkvilla. Baruchel följer motvilligt med och hos Franco är det öppet partajhus som gäller. Michel Cera svinar och är packad. Jason Segel drar några patyrepliker, Rihanna blir smiskad i baken och blir vansinnig. Så det håller det på, som om stjärnorna stått i kö hos Rogen för att få vara med ett par minuter framför kameran och göra bort sig. Eller bjuda på sig själva. Välj själv.

Plötsligt brakar bokstavligt talat helvetet löst när den bibliska apokalypsen (!) börjar. Jordbävningar och kaos. Katastrof och död. Kändisarna dör som flugor (hur kul som helst och att få se Rihanna försvinna i en helvetisk avgrund är lite extra payoff bara det! ) och bara ett litet sällskap med Rogen, Baruchel, Franco, Robinson och Jonah Hill överlever och tar skydd i Francos kåk. Dårarna tror naturligtvis att det rör sig om en jordbävning modell megastor och menar på att eftersom de är så kända handlar det bara om timmar innan de kommer att bli räddade. Ha-ha! Vilka puckon!

”woo! vänta lite…seriösa!?…vi!? lägg av!!”

Upplagt för knaskomik och rå humor i överflöd. Det hånas, det taskas mot varandra och det är snuskigt värre. Goldberg och Rogen regisserar sitt eget manus och det är verkligen roliga timmen för det här gänget. När Danny McBride dyker upp som objuden gäst i kaoset blir det än värre. Och sjukt mycket roligare!

Gänget tror stenhårt på överlevnad, sätts på prov och det mesta är bara sådär over the top mest hela tiden. Humorn är både larvig och genial.
Och märkligt nog blir jag glad av att se den här rullen.
Sådär genomglad och upprymd!

Är detta årets mest oväntade komedipeak? Kanske!

This Is the End fullkomligt svämmar över av metahumor om filmbranschen, knäppa effekter, dårfinkskomik och ett gäng skådisar som mitt i alltihopa bjuder på sig själva i sån omfattning att man liksom bara storknar. När man inte är fullt upptagen med att (hån?)skratta sig halvt fördärvad.
Herregud vad roligt!

Your Highness (2011)

Prins Thadeous kan vara den största slackern fantasyvärlden någonsin skådat. Lat och bekväm ägnar han sig hellre åt att röka på ordentligt och spana in jungfrurs behag istället för att ägna sig åt mer…nobla grejer en prins i ett kungarike kanske borde göra.

Som hans mer tvålfagre bror Fabious, snygg och handsome och en riktig hjälte.
Vilken nu dessutom hittat den vackraste kvinna att gifta sig med, sötsnygga Belladonna. Men en saga vore inte en saga om inte besvärligheter väntar runt hörnet…Belladonna blir raskt bortrövad av den illvillige och rätt dumme trollkarlen Leezar, och nu är det upp till Fabious att tillsammans med sin oduglige bror plus en flöjtig tjänare samt ett gäng hårda stridisar till riddare rädda henne innan en hundraårig gammal profetia hinner uppfyllas och hela världen kastas in i ondskans mörker. Tjohoo.

lek och pyssel med kompisgänget

Gänget bakom den hos mig underhållande Pineapple Express är alltså tillbaka. Och detta med ett regelrätt lustmord på allt vad Sagan om Ringen-konceptet står för. Och, eftersom jag nu alltid har haft lite svårt för den lallande skitnödigheten och prettonivån på Peter Jacksons filmer (men ger dem cred för att de är sjukt snyggt gjorda!) är detta mumma på gapflabbsnivå. Det är letande efter heliga föremål, vänskap som ska sättas på prov, förräderier, okända faror och okända främlingar som blir bundsförvanter i kristider. Ja….och så en hel massa mängd av supersnuskiga sexskämt, idiothumor och ren slapstick på synnerligen lagom låg nivå.

Och jag gillart.
Kanske för att det är så oborstat och föga politiskt korrekt. Versionen jag skådar är en unrated modell och det märks inte minst på drog- och sexskämten som håller till en bra bit under bältet allt som oftast. Ett skitlarvigt manus egentligen, och det håller naturligtvis inte hela tiden…hejdlöst roliga scener matchas mot lite svagare och ansträngda moment. Men det är tillräckligt roande för att gå hem hos mig en lördagskväll.

Danny McBride som snuskpellen Thadeous är lagom irriterande, utskällde James Franco verkar ha hur kul som helst i rollen som den ständigt positive Fabious på jakt efter sin Belladonna som Zooey Deschanel leker fram lagom spånigt och oseriöst. Sitter man dessutom kvar lagom länge så får man också träffa Natalie Portman som en kvinnlig skojvariant på Legolas.

Your Highness är lika oborstad som den är larvig och simpel. Som ett gäng skådisar på roliga timmen där de tävlar om att få varje replik så grov eller dräpande som möjligt. Utskälld i finsalongerna naturligtvis, men i Flmrs lya gör den sig finfint i jakten på ett och annat garv.
Hur ska man nu kunna se om någon Jackson-film och ta den på allvar…?

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

30:Minutes or Less (2011)

Mer samarbete från firma Ruben Fleischer/Jesse Eisenberg efter den lyckade Zombieland. Och kanske ett litet steg tillbaka.

Slackern och pizzabudet Nick (Eisenberg) har inte mycket till framtid i sikte, hänger mest runt och trånar efter kompisen Chet´s (Aziz Ansari) syrra. Strax blir det dock ändring på det när två losers, Dwayne och Travis, sätter sin lika dumma som galna idé i verket…att få en för dem okänd person (gissa vem) att råna en bank åt dem så att Dwayne ska få loss medel till att hyra en lönnmördare som ska ta livet av Dwaynes allt annat än gemytliga farsa, vilket innebär arvspengar rakt ned i fickan hos Dwayne. Joråsåatt.

Ja ni hör ju själva hur idén låter. Och ni kan ju tänka er hur det blir. Eller rättare sagt, man behöver inte vara någon större Einstein för att fatta vartåt det hela kommer att barka. Det är också det luriga med komedier av det här slaget. Alla behöver inte ha vattentäta storys, i många fall handlar det mer om känslan och utförandet och graden på humorn som serveras.

I dagens fall rullar det på en stund innan det börjar bubbla lite. Länge känns det som att filmen står och stampar likt en häst i en startbox, manuset känns aningens ansträngt och lite FÖR konstlat. Nick och Chet käbblar på som kompisar gör, likaså gör Dwayne och Travis som dock skruvar sina karaktärer lite för mycket litet för snabbt vilket innebär att de inte alls blir lika roliga som förväntat. Mer irriterande.

real badass-robbers!

Men, som sagt, det tar sig trots allt en aning ju mer storyn rullar på. Nick får stora problem när han får en bomb fastspänd på sig och får veta att det är 30 minuter som gäller. Sedan smäller det om inte Nick har fixat banken och pengarna. Nu är ju trots allt Nick filmens smarta stjärna, och tillsammans med den tjattrande Chet gäller det att hitta på ett sätt att klara sig ur knipan. Detta leder i sin tur till en del rätt roliga scener, tex på banken där den påtvingade rånarlooken ska visas upp.

In också med ytterligare figurer i historien och till slut är det en ren cirkus av rännande figurer, den ena mer korkad än den andra. Någonstans här i andra hälften vaknar också filmen till liv och levererar humor som är riktigt flabbvänlig i vissa scener, Eisenberg och Ansari har nära till replikerna och lyckas få in ett par riktigt sköna oneliners i den skruvade storyn. Tempot tar sig också och bjuder på ett par underhållande karameller innan den korta speltiden tar ut sin rätt.

Det känns i slutänden som en ytterst ojämn film, med vissa ljusglimtar i humorn och dialogerna. Actionbiten är av den mer vanliga sorten och förvecklingarna lite ansträngt instoppade i manuset. Eisenberg kör sin väldokumenterade snabbkäftade stil uppbackad av Ansari´s eviga tjattrande. Danny McBride och Nick Swardson står för dumheten i filmen och glöm inte gamle Fred Ward´s  inhopp som sur och grinig farsgubbe.

30:Minutes or less känns spontant lite svår att bedöma. Fleischer hade närmare till fullträff  med Zombieland. Här är det lite startsträcka, och det dröjer en stund innan den något tillknycklade historien börjar ta sig så pass mycket att humorn börjar gå hem. Väl där finns det underhållande moment helt klart, och betyget måste ändå bli godkänt med viss mersmak.

Land of the Lost (2009)

Utskälld, hånad, bespottad och utdömd. Inte någonstans, inte på ett endaste ställe där jag har kikat, har den här filmen funnit nåd. Tvärtom, protesterna haglar om smaklöshet och humorbefriat material som göre sig bäst i papperskorgen.

Jag vet inte jag, antingen var jag på mitt bästa fredagshumör…eller också är jag helt enkelt dum, för det här gott folk och filmälskare…var ju roligt! Inte asgarvsroligt hela tiden, men banne mig om det inte bjöds upp till ett par ordentliga skratt längs vägen. Och alla står Will Ferrell för, nåja nästan alla i alla fall.

För att uppskatta denna ytliga soppa måste man nog ha klart för sig vad det är, en rejäl pastisch på filmer om tidsresande, upptäckande av hemliga världar och allmänt äventyrsmånglande. En film som mår bäst av att tas med en nypa salt och absolut inte på allvar. Dessutom bygger filmen på en i USA populär tv-serie som tydligen rullade på 70-talet. Och sådana skojar man kanske inte med hur som helst enligt de darriga förståsigpåarna.

Rick Marshall (Ferrell) är en något misslyckad forskare som byggt en maskin vilken enligt egen utsago kan förflytta människan till en hittills okänd och outforskad parallellvärld. Om det låter dumt så är det precis vad det är. Stendumt och banalt, men tusan så underhållande. Naturligtvis hamnar den klantige Marshall i denna värld där han får tampas med en tjurig dinosaurie, insektsmänniskor och annat löst flygande fä. Allt utspelas i en sorts ökenlandskap med vissa prylar utslängda lite här och var.
Manuset är tunnare än plånboken efter att räkningarna är betalda, men lever skyhögt på Ferrell och hans sköna kommentarer.
Med sig på den något ovanliga resan får han studenten Holly (Anna Friel) och den sunkige överlevaren Will (Danny McBride)

Ok, det är taffligt, det är usla skämt och effekterna varvar snygga lösningar med mer lågbudget anpassade varianter. Men återigen, tycker man om Ferrell och hans speciella stil kommer den här filmen garanterat att gå hem. Det finns ett par obeskrivbart roliga scener med just Ferrell som förlåter alla de svaga ögonblicken i  den här riktiga knasproduktionen. Bäst är nästan den avsiktliga, stundtals surrealistiska, scenografin som andas nostalgi från förr. Vem vet, kanske en blinkning till originalserien?

Land of the Lost har varken vett, sans, skådespelare med karaktär eller ens en centimeter av djup i manuset. Men den har en Will Ferrell i ganska fin form, lite passningar åt andra berömda filmer, lite tjo och tjim och oskitnödig ambition… och se ibland räcker det ganska långt. I alla fall för att förgylla en fredag i december.