Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

The Invitation (2015)

_the_invitation_posterEn av vårens mer obehagliga upplevelser?
Tja, kanske. Det finns inte mycket som sätter sig på det glada kontot i skallen efter att man sett den här rullen. Fast på ett bra sätt alltså.

Drama goes bad..sort of.
En sån där rulle där du från början känner att nåt är fel. Likt en obehagligt våt och tät filt som ligger över hela anrättningen. Men lik förbannat går det inte till en början att sätta fingret på exakt VAD det är som stör. Bara att det gör det. Bra fixat av regissörskan Karyn Kusama.

Will (Logan Marshall-Green) med flickvän är på väg till en middagsbjudning nånstans i Hollywood Hills. För inbjudan står hans exfru (!), nu med ny man men boendes kvar i huset som hon och Will delade en gång i tiden. Tidigt lär vi oss att Will och exfrun Eden (Tammy Blanchard) har en tragisk upplevelse bakom sig, något som fick Eden att lämna Will och försvinna under en lång tid. Nu är hon dock alltså tillbaka med nye mannen David (Michael Huisman) och vill att Will ska komma på middag ihop med ett antal av ex-parets gamla vänner. Varför kan man undra?

Och det gör man kan jag lova.
Amatörteorierna hopar sig under kvällen hos mig som tittar när det nya värdparet visar upp både gemytliga signaler…och lite mer obehagliga tendenser. Will kan inte släppa tanken på att Eden och David egentligen har något illavarslande i tankarna, eller är det kanske så att det är hans eget trauma från tiden med Eden förr i huset som talar…?

invitation

värdparet skålar in kvällen

Isolerat kammarspel med mörka och gåtfulla undertoner. Så vill jag nog bäst beskriva dagens rulle. En sorts illavarslande gåtfullhet, konstiga detaljer. Märkliga skeenden. Will är vår huvudperson, den som som vi tar del av historien ihop med. Men Will känns alltmer långt ifrån stabil ju längre tiden rullar på. Kanske filmen drar ned sitt tempo på gränsen till saggighet ibland…men kontrasten när det snäppar upp i händelsekedjan blir å andra sidan kanske mer effektfull då..?

Ett sorts sakta kvävande drama (i positiv mening) där du i skallen hinner med att gå igenom den tänkbara upplösningen i ett antal olika versioner…innan den faktiska finalen kommer.

Obehagligt bra detta.
Jag belönar med starkt betyg.

 

#35_logoI Snacka om Film´s avsnitt 35 funderar jag och Fiffi mer över filmens krypande illavarsel.