Semi-Pro (2008)

Den ärade brodern gjorde mig plötsligt en dag uppmärksam på att jag minsann HEEELT har missat den här rullen i min obskyra beundran av dåren Will Ferrell! Hu! Tur att filmavdelningen på HBO (som för övrigt är rätt risig) kunde tillhandahålla dagens alster! Bara att sänka sig i soffan, sänka en kall kompis på vägen och börja garva. Eller?

Hm, tja..tjorå…rullen börjar sådär friskt härligt med typiskt sjuk humor i god Ferrell-anda. Jag känner dessutom gamla sköna Slapshot-vibbar..och sånt kan väl inte vara fel! Det handlar om det kackiga basketlaget ”Flint Tropics” som harvar i basketligan ABA, en division (sort of) under NBA. Året är 1976 och laget är icke sådär superhot om man säger så. Ägaren, Jackie Moon (Ferrell) är dessutom både coach och spelare OCH sköter pausunderhållningen! Klassiskt upplägg; ett gäng halvdana lirare med sköna namn som Twiggy Munson, Bee Bee Ellis och Scootsie Double Day. Plus en snubbe från Baltikum som inte fattar ett jota engelska. Classy!

Nu hotar dystra tider. Baskethöjdarna har bestämt att ABA ska upplösas på grund av för taskiga publiksiffror och inkomster. Bara de fyra främsta lagen efter säsongen får leva vidare och komma med i NBA. Plötsligt får Moon och grabbarna något att kämpa för. En förstärkning behövs dock, och snart tradas föredettingen Monix (Woody Harrelson) in. Han har ju spelat med Boston Celtics gubevars! Okej, suttit på bänken..men ändå!

hårda tag i ABA!

Ja men visst, detta var ju trivsamt förstås. Kanske inte en av Ferrells bästa i humorfacket. Men glimtvis inslag av den där aviga humorn som jag gillar så mycket med dåren Will. Under-bältet humor såklart. Vilket inte tilltalar alla. När man skådar en Ferrell-rulle är det lite traditionellt självklart att vi också får en hoper andra knasbollar som brukar hänga med Will i hans filmer. Här blir man icke besviken på det och jag räknar in namn som Will Arnett, David Koechner, Rob Corddry, Matt Walsh och Kristen Wiig (hurra) i mindre roller. Missa heller inte Jackie Earle Haley som stoner med noll koll på vad som händer. Hahha, dumkul! Filmen slänger också in Maura Tierny som gammalt kärleksintresse till Monix. Tyvärr slarvas hennes insats bort lite i manuset som  i ärlighetens namn svajar i mittpartiet innan storyn avslutas i god humorstil.

Om ni nu tänker att ABA (American Basketball Association) verkar vara en skum liga..så fanns den faktiskt på riktigt! Det är också därifrån som basketen bla hämtat regeln om 3-poängsskott. Alla lag som förekommer i rullen, förutom Flint Tropics, fanns faktiskt i verkligheten. Hoppsan.

En klassiskt underdogstory detta (kanske dock inte med det mest traditionella slutet) med stundtals mysig dårhumor från Firma Ferrell och co. Lite av farten tappas möjligen i ett inte helt solitt manus…men nog finns här skratt så det räcker. Om du inte hatar Will förstås.

Extraplus till soundtracket som öser ut groovig 70-talssoul!

 

Annonser

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Monsters vs Aliens (2009)

Alltså, jag är ju lite svag för de här nya tidens dataanimerade hittepå-tokerier. Många av dem, inte alla så klart, har en friskhet och fantasifullhet som tilltalar kidsen men också oss vuxna. Inte sällan jobbas det in en liten filmflört till oss gamlingar som glor på det, vilket ofta blir väldigt trevligt och förnöjsamt. Bakom dagens alster står en av de stora vad gäller dataanimation, Dreamworks Animation Studios, vilket betyder grabbar och tjejer som verkligen vet hur man underhåller, gör det på ett garanterat snyggt sätt och framför allt lockar oss vuxna med lite digra namn i röstskådislistan.

Här historien om vackra Susan som ska till att gifta sig med en självgod och karriärkåt tv-väderman. På självaste bröllopsdagen bär det sig dock inte bättre än att Susan blir träffad av en mystisk meteorit (!) som störtar från himlen, och snart förvandlas hon från den väna lilla varelse hon är till enorm version av sig själv. Myndigheterna är snabbt framme, lägger beslag på henne och stänger in henne i den hemligaste av hemliga baser under namnet Enormica. Det visar sig snabbt att det finns fler kufiska varelser instängda på denna bas, alla ansedda som onaturliga monster i någon form och isolerade från den övriga världen. Denna brokiga samling med Susan i spetsen får dock snart rycka ut och rädda världen (läs USA) när plötsligt en rymdinvasion av den grymme galenpannan Gallaxhar hotar.

Som vanligt en flippad historia som dock blir väldigt förnöjsam tack vare våra något illa ansedda och ovanliga hjältar. Vad Dreamworks lyckas väva in i all tecknad action är också en och annan liten mänsklig känsla om tillkortakommanden och brister vi alla har, och olikt Disney/Pixar som ofta har en tendens att smyga in sockersöta lösningar på det mesta, låter Dreamworks regissörer sina alster vara lite mer tilltufsade med steget mot vuxenhumor lite mer taget. I mina ögon är just Dreamworks tillsammans med Disney/Pixar för tillfället i en klass för sig vad gäller filmer av den här sorten. Inget fel på röstinsatserna heller där Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett och Kiefer Sutherland står för de verbala höjdpunkterna på ett alldeles förträffligt sätt.

Monster vs Aliens bjussar på skratt, teknisk fulländning och en stundtals tokrolig humor och passningar som inte sällan leder oss vuxna i tankebanor mot gamla tiders sci-fi-filmer och äventyrliga alster som spottades ut i Hollywood när filmmonstren av den gamla skolan stod högt i kurs under 50-talets gyllene era. Historien är tempofylld och som vanligt i filmer av den här sorten inte speciellt viktig i det stora sammanhanget, där den tekniska briljansen och framförandet spelar förstafiolerna. Kul för kidsen och kul för oss av lite äldre årgång, vilket än en gång bevisar att sinnet får vara hur ungt som helst. Eller?