Semi-Pro (2008)

Den ärade brodern gjorde mig plötsligt en dag uppmärksam på att jag minsann HEEELT har missat den här rullen i min obskyra beundran av dåren Will Ferrell! Hu! Tur att filmavdelningen på HBO (som för övrigt är rätt risig) kunde tillhandahålla dagens alster! Bara att sänka sig i soffan, sänka en kall kompis på vägen och börja garva. Eller?

Hm, tja..tjorå…rullen börjar sådär friskt härligt med typiskt sjuk humor i god Ferrell-anda. Jag känner dessutom gamla sköna Slapshot-vibbar..och sånt kan väl inte vara fel! Det handlar om det kackiga basketlaget ”Flint Tropics” som harvar i basketligan ABA, en division (sort of) under NBA. Året är 1976 och laget är icke sådär superhot om man säger så. Ägaren, Jackie Moon (Ferrell) är dessutom både coach och spelare OCH sköter pausunderhållningen! Klassiskt upplägg; ett gäng halvdana lirare med sköna namn som Twiggy Munson, Bee Bee Ellis och Scootsie Double Day. Plus en snubbe från Baltikum som inte fattar ett jota engelska. Classy!

Nu hotar dystra tider. Baskethöjdarna har bestämt att ABA ska upplösas på grund av för taskiga publiksiffror och inkomster. Bara de fyra främsta lagen efter säsongen får leva vidare och komma med i NBA. Plötsligt får Moon och grabbarna något att kämpa för. En förstärkning behövs dock, och snart tradas föredettingen Monix (Woody Harrelson) in. Han har ju spelat med Boston Celtics gubevars! Okej, suttit på bänken..men ändå!

hårda tag i ABA!

Ja men visst, detta var ju trivsamt förstås. Kanske inte en av Ferrells bästa i humorfacket. Men glimtvis inslag av den där aviga humorn som jag gillar så mycket med dåren Will. Under-bältet humor såklart. Vilket inte tilltalar alla. När man skådar en Ferrell-rulle är det lite traditionellt självklart att vi också får en hoper andra knasbollar som brukar hänga med Will i hans filmer. Här blir man icke besviken på det och jag räknar in namn som Will Arnett, David Koechner, Rob Corddry, Matt Walsh och Kristen Wiig (hurra) i mindre roller. Missa heller inte Jackie Earle Haley som stoner med noll koll på vad som händer. Hahha, dumkul! Filmen slänger också in Maura Tierny som gammalt kärleksintresse till Monix. Tyvärr slarvas hennes insats bort lite i manuset som  i ärlighetens namn svajar i mittpartiet innan storyn avslutas i god humorstil.

Om ni nu tänker att ABA (American Basketball Association) verkar vara en skum liga..så fanns den faktiskt på riktigt! Det är också därifrån som basketen bla hämtat regeln om 3-poängsskott. Alla lag som förekommer i rullen, förutom Flint Tropics, fanns faktiskt i verkligheten. Hoppsan.

En klassiskt underdogstory detta (kanske dock inte med det mest traditionella slutet) med stundtals mysig dårhumor från Firma Ferrell och co. Lite av farten tappas möjligen i ett inte helt solitt manus…men nog finns här skratt så det räcker. Om du inte hatar Will förstås.

Extraplus till soundtracket som öser ut groovig 70-talssoul!

 

What Happens in Vegas (2008)

Vad nu!?
Har fredagarna plötsligt gått och blivit komedi-fredagar hos Flmr!?
Asch då, så är det väl inte…men det är ju aldrig fel att pytsa ut en komedi denna trevliga veckodag. Eller hur??

Och här då…..Ashton Kutcher och Cameron Diaz! Nu slår du kanske bakut och hojtar och har dig, muttrar och svär.
Jajaja…nu är det inte så hemskt som det låter. En frisk och fartig komedi ÄR alltid en frisk och fartig komedi, hur dumma eller snedseglande skådisarna är. Sort of.
Ni känner ju mig, jag är en sucker på romanistiska komedier. Och dagens alster kan verkligen inte beskyllas för att vara något annat. Sin komedivana trogen sackar  som vanligt tempot i mitten, men sen tar det sig igen. Och öppningen på rullen går faktiskt inte att klaga på. Jo, ni som hatar huvudrollsinnehavarna kommer förstås att göra det.
Men det är min recension, hahaha…..och jag hade trivsamt…nästan hela tiden!

Joy (Diaz) är karriärkvinnan som dumpas av pojkvännen för att hon är för styrig och uptight, Jack (Kutcher) är snubben som aldrig verkar ta livet på allvar, inte minst tillvaron på sin arbetsplats. Klart han får kicken av chefen (som också är hans farsa! Aj!) Båda lika deppiga, och båda drar ovetandes om varandra till Las Vegas med kompis för att försöka glömma vardagen en stund. En superbläcka senare vaknar de upp och upptäcker att de gift sig med varandra på fyllan och villan!!
Ajaj, knasigt då båda är varandras raka motsats. Att bara fixa snabbskilsmässa är dock inte det lättaste, speciellt inte då också en stor Vegas-vinst ska fördelas mellan de två. Båda anser sig ju ha rätt till pluringarna.

Utgången av det hela? Paret måste nu försöka ”provbo” tillsammans i 6 månader och gå på äktenskapsrådgivning! Haha vilka dumheter! De är ju som katt och hund! Och hahaha igen…vilka dumheter av manuset…försöka lura oss att de inte kommer att falla för varandra innan eftertexterna börjar rulla! Amatörer bakom skrivbordet.

”vaddå!??! det är ju fredag!!!! party!!!”

För precis så är det ju. Inget nytt under solen, allt precis enligt Hollywoods trivselmall! 100 procent.
Men vet du, skit i det!
Stämningen är kul, samspelet mellan Kutcher och Diaz är kanon i vissa lägen! Ni som hatar de två kommer aldrig att hålla med mig, så är det ju liksom bara. Jag måste ändå ge Kutcher att han har en komisk tajming som lämpar sig smutt i rullar som den här. Att Diaz kan vara sådär charmig och bara för rent jävla go i vissa lägen visste man ju redan.
Stoppa sedan in ett skönt sidekicks-gäng i form av namn som Rob Corddry, Lake Bell, Jason Sudeikis, och Treat Williams…och det hela blir ganska njutbart som helhet.
Jorå så äre!

En perfa fredagsfilm! Jupp!

Rapture-Palooza (2013)

Rapture_posterMöt apokalypsen i hysterisk under-bältet-humor-form.

Ännu en av alla dessa rullar som blandar ganska mediokra moment med skämmigt småroliga sekvenser. Full fart från början.
Små tecken på att den bibliska undergången närmar sig inträffar plötsligt i förorten där Lindsey (Anna Kendrick) och Ben (John Francis Daley) är dagens lovers och hjältepar.

Vi får blodregn, störtande meteorer och insektsinvasion. Alla tecken på att undergången är nära och att kanske till och med ondskans krafter är på väg att besitta jorden. Idag i form av munlädret (och rätt påfrestande) Craig Robinson, som här kallar sig The Beast. Ständigt vitsande och ständigt på jakt efter sex huserar komikern i ett mansion och behandlas snart av sina ”undersåtar” som värsta Gudfadern. Våra hjältar har dock en plan för att lösa problemet med apokalypsen och dåren som ger Antikrist en…eh….udda framtoning.

rapture

Kendrick kollar om det verkligen kan stämma med Skriften!

Jahopp. Är detta kul då?
Tja, det finns en del sekvenser som riktigt roliga. Annars är det over the top mest hela tiden. Det flyger inte riktigt hela vägen, om man säger så. Kanske är det mest anmärkningsvärt att duktiga Kendrick hoppar med i en rulle som den här, å andra sidan kanske hon hade skitkul när de spelade in den…vad vet väl jag?

När det vankas lite plumpare och grisiga komedier brukar man ju kalla in Rob Corddry, som här. Han är lika flippad och påfrestande som vanligt. Men okejrå, lite underhållande ibland också.

Här varvas plump humor med ren slapstick och…tja..det funkar då och då. Annars ganska mycket vi-har-sett-det-förut.
I övrigt mest en stunds kavalkad i hur man driver med den bibliska versionen av jordens undergång och alla de fasor som ska följa på detta.
Till och med ett gäng zombies!

Inte jättekul. Inte genomuselt.

 

Hot Tub Time Machine (2010)

Vissa filmer ska liksom inte fungera. Inte kunna framkalla en endaste känsla eller reaktion, ja det skulle väl vara någon sorts bister bekräftelse på att man minsann hade rätt i sina onda aningar då.

Ta bara dagens alster. En komedi om tre losers och badtunna och en sorts mystisk kraft som skickar tillbaks dem till en avgörande kväll 1986. En tidsmaskin i en badtunna. Tjenare. Ett manus som verkar tunnare än plånboken efter att räkningarna är betalda och med en twist som bara skriker råstöld från konceptet med Tillbaka till framtiden. Klart man tar fram en av sina bästa saxar och lägger lite nära till hands.

Men.
Oj vad den fick ligga kvar. Jag kastade inte ens en liten blick på den under filmens föredömligt korta speltid. Istället förvånas jag, och gläds, över att jag tittar på en komedi som går lite utanför ramen. Vågar vara lite burdus för att inte säga grov. Och ändå blanda in ett par allvarets ord om det här klassiska med sin egen identitet. Eller också är den bara skamlöst befriad från samvete och baktankar, och endast ute för att underhålla medelst hjälp av under-bältet-humor. Fan vet vilket, men det spelar ingen roll. Underhållande blir det vilket som.

Adam (John Cusack) och polarna Nick (Craig Robinson) och Lou ( Rob Corddry) har sett bättre vardagar, man skulle nog kunna kalla dem tvättäkta losers. I ett sista desperat försök att hitta ett uns av de glansdagar de en gång hade drar de alla fjälls och de snöhotell de bodde/partade på en magisk natt 1986. Med på resan också Adams nördige systerson Jacob (Clark Duke) som sällan lyfter blicken från sin datorvärld (men är å andra sidan utrustad med sinne för slagkraftiga kommentarer.)
Givetvis är inget som det var förr och deppet är nära. Vilken tur att det fanns en badtunna i alla fall. Och sprit och öl. Fyllan kommer som på beställning och plötsligt är det någon som slår ut dricka över reglagen och konstiga saker händer.

Än konstigare blir det när polarna upptäcker att de är tillbaka i 1986 års version av tillvaron. Nu gäller det att göra rätta valen. Göra samma saker som hände den kvällen och inte störa världsordningen eller hitta på helt nya händelser med risken att framtiden ser helt främmande ut. Och mitt i allt en mystisk reparatör (Chevy Chase) som dyker upp och mumlar om reservdelar och annat kufiskt som är på väg. I väntan på detta ger sig våra vänner ut i natten och råkar ut för både det ena och andra.

Tidsresehumor är alltid tacksamt att skoja med. Förvecklingar och missförstånd. Enkla skämt varvas med råsimpla än värre sådana, gärna med grova punchlines och plumpa kommentarer. Och det märkliga är att det blir synnerligen roligt. Kommer på mig själv med att skratta högt ett par gånger till världens fånigaste scener. Det är så billigt att jag egentligen borde dissa historien rakt av, men se det går liksom inte. Trots att manuset känns ihopslarvat på en kaffekvart där någon glömde tänka på eventuella djupare meningar.
Ibland rena Porkys-stuket på humorn, och plötsligt känns 80-talets skojarkomedier inte så långt borta. Kan det vara en tanke från filmmakarna tro? John Cusack ligger bra till i min ökända bok, och visst kan det vara lite förvånande att han trots allt dyker upp i denna inte helt normala historia. Eller också inte.

Hot Tub Time Machine har inte världens mest logiska eller trovärdiga eller välspelade historia. Med det är satans underhållande från och till, och hela filmen dras med en skamlöshet som tilltalar min humor och mitt sinne. Då är man till och med beredd att förlåta alla stölder från betydligt mer proffsigare produktioner. Oväntat kul!

”It’s the fucking 80’s guys. Let’s do what we want to do. Free Love!”
”That was the 60’s dipshit.”