The Interview (2014)

interview_posterVissa rullar vet då att skapa hype omkring sig,
Årets filmsnackis 2014?
Detta gudlösa illdåd som återigen Hollywood gjort sig skyldiga till…enligt vissa dårå.

Naturligtvis även en mindre skandal att stora filmbolaget Sony först vek sig så platt inför hoten som följde innan filmens premiär.
Om det nu var så.
Ska vi kanske kalla det ”smart marknadsföring” istället? Ibland är det inte utan att ens konspirationsteorier går igång….

Okej, vi synar filmen istället.
En ny produkt från firma Seth Rogen och regissören/manusmannen Evan Goldberg, samma dynamiska duo alltså som gav oss skrattfesten This is the End!
Här är det inte i samma klass, men det är ändå en fröjdig tokstory vi bjuds på. Dave Skylark (James Franco) och hans tålmodige producent Aaron Rapaport (Rogen) ligger bakom den glittriga och framgångsrika tabloid-talkshowen ”Skylark Tonight”. När det visar sig att Nordkoreas diktator Kim Jong-um (!) av någon märklig anledning gillar showen, får duon en galen idé…varför inte intervjua diktatorn på bästa sändningstid!? I hans egen kula!

Otroligt nog tänder den beryktade ledaren på idén och bjuder in våra tv-män till Pyongyang.
Dock inte förrän CIA förstås dykt upp och övertygat dem om att nu minsann vore ett gyllene tillfälle att ta despoten av daga en gång för alla. Snurrkarusellen sätter igång. Klantigare lönnmördare har man väl sällan skådat, och dessutom visar det sig att Kim själv är en listig rackare som tänker göra allt för att vinna över de två besökarnas sympatier och visa dem att Nordkorea bara är ett offer för badmouthing från väst! Håhåjaja.

international men of mysteries!

Tja, ni som kan er Rogen-Franco-humor vet ju vad som väntar. Det är lågt värre, men också en par rejält sköna humorkarameller. Inte alls i samma höga nivå som just This is the…., men jag har inga som helst problem med att skratta bort drygt 110 minuter i det här sällskapet. Naturligtvis måste man ovillkorligen tycka om herrar Franco och Rogen. Gör man inte det väntar stora problem för den som tittar.

Regissör Golderg och grabbarna drar sig inte för att dra diktatorn och hans entourage genom alla de dynghögar som går att hitta, både med vass komik och rena visuella dumheter. Att den här nidbilden dock skulle vara något utöver det vanliga och speciellt värd att uppmärksamma i den riktiga världen utanför filmträsket har jag dock mycket svårt att förstå. Eller bry mig om. Det är en rolig liten filmisk bagatell. No more, no less.

Filmen kommer naturligtvis att håva in sina spenderade dollars. Inte för att den är jättebra utan för snacket runtom. Rogen är trivsam och rolig. Franco är överspel och rolig. Till och med Kim Jong-um (Randall Park) blir lite smårolig vid ett par tillfällen. Så kan det gå!
Kul rulle helt enkelt.

Idag spanar även bloggarbrodern Henke in Rogen/Franco i främmande land, vad tycker han!?

This Is the End (2013)

Man undrar ju ibland hur vissa filmer kommer till.
Vilken infallsvinkel det finns på ett manus. Hur nån liksom plötsligt tänker ut en händelse som skulle göra sig i det rörliga mediet? Hur Evan Goldberg och barndomskompisen Seth Rogen kom fram till dagens hittepå-historia kan man bara spekulera i.
Men jag är förbannat glad att de gjorde det!

Fan vad jag skrattat! Fnissat. Flabbat käken ur led. Vridit mig i trevliga konvulsioner av skämsighet och ren och skär uppsluppenhet. En banal film som blir genial i sitt hysteriska utförande. Ja banne mig!

Kravet är kanske dock att man gillar Rogen och sådana lirare som Jonah Hill, Craig Robinson, Danny McBride, Jay Baruchel och James Franco. Själv gör jag ju det, så därför har jag inga som helst problem med att kasta mig in i den här sjukt galna historien som blir till en riktig jubelföreställning! Och erkänn; visst har du saknat Backstreet Boys (!) sköna moves!? Här kommer dom liksom på köpet!
I say no more!

I denna bängbula till film spelar alla alltså sig själva!
Baruchel (På Smällen) kommer inflygandes till Los Angeles för att hänga ett par dagar med polaren Seth Rogen. Lite tv-spel, lite marijuana, lite fylla, lite tjejer. The average life of a young Hollywoodstar typ. Snart vill dock Rogen gå på inflyttningsfest hos James Franco i dennes nya vräkvilla. Baruchel följer motvilligt med och hos Franco är det öppet partajhus som gäller. Michel Cera svinar och är packad. Jason Segel drar några patyrepliker, Rihanna blir smiskad i baken och blir vansinnig. Så det håller det på, som om stjärnorna stått i kö hos Rogen för att få vara med ett par minuter framför kameran och göra bort sig. Eller bjuda på sig själva. Välj själv.

Plötsligt brakar bokstavligt talat helvetet löst när den bibliska apokalypsen (!) börjar. Jordbävningar och kaos. Katastrof och död. Kändisarna dör som flugor (hur kul som helst och att få se Rihanna försvinna i en helvetisk avgrund är lite extra payoff bara det! ) och bara ett litet sällskap med Rogen, Baruchel, Franco, Robinson och Jonah Hill överlever och tar skydd i Francos kåk. Dårarna tror naturligtvis att det rör sig om en jordbävning modell megastor och menar på att eftersom de är så kända handlar det bara om timmar innan de kommer att bli räddade. Ha-ha! Vilka puckon!

”woo! vänta lite…seriösa!?…vi!? lägg av!!”

Upplagt för knaskomik och rå humor i överflöd. Det hånas, det taskas mot varandra och det är snuskigt värre. Goldberg och Rogen regisserar sitt eget manus och det är verkligen roliga timmen för det här gänget. När Danny McBride dyker upp som objuden gäst i kaoset blir det än värre. Och sjukt mycket roligare!

Gänget tror stenhårt på överlevnad, sätts på prov och det mesta är bara sådär over the top mest hela tiden. Humorn är både larvig och genial.
Och märkligt nog blir jag glad av att se den här rullen.
Sådär genomglad och upprymd!

Är detta årets mest oväntade komedipeak? Kanske!

This Is the End fullkomligt svämmar över av metahumor om filmbranschen, knäppa effekter, dårfinkskomik och ett gäng skådisar som mitt i alltihopa bjuder på sig själva i sån omfattning att man liksom bara storknar. När man inte är fullt upptagen med att (hån?)skratta sig halvt fördärvad.
Herregud vad roligt!