Gangster Squad (2013)

Om dagens Los Angeles är en smältdegel av etniska kulturer, hälsofreaks, modeller, slackers, wannabes, folk med pengar och annat löst folk, så verkade samma stad i slutet på 40-talet vara rent laglöst land skrudad i dekadent glitter och neon.

I alla fall om man ska tro populärkulturen samt en och annan historiebok. Sant är ju i alla fall att den hetlevrade gangstern Mickey Cohen styrde och ställde lite som han ville, mutade poliser, domare och utövade terror mot klientelet som inte ville införliva sig i leden.

Här blandas väääldigt lösa BOATS-inslag  med rejält mycket fiction när regissören Ruben Fleischer tar sig an historien om hur Cohen (Sean Penn) får det hett om öronen då den hederlige polischefen Parker (en skönt raspig Nick Nolte) sätter ihop sin gangster squad, en grupp hederliga snutar vars enda uppdrag är att sabba för fulgangstern så mycket som möjligt.

Josh Brolin är hårdingen John O´Mara, superärlig snut med gravid fru. Kaptenen i det nya laget, vilket mönstrar namn som Ryan Gosling, Robert Patrick, Michael Pená och Anthony Mackie. Alla tuffingar som inte räds lite våldsamheter om det skulle krävas. En nörd behövs också i gänget, helst en som kan trixa med avlyssning och elektronikgrunkor, och då kommer Giovanni Ribisi in från vänster som på beställning. Gänget förstör klubbar, demolerar vadslagningsställen, kapar illegala transporter med sådan friskhet att den toksminkade och överspelande Penn först går bananas men sedan börjar grunna på vem som egentligen ligger bakom motgångarna…

Fleischer kör på med serietidningsstilen och trollar fram ett Los Angeles insvept i nostalgi, färgexplosioner, neon och kontraster i fotot. Ytan blir jädrigt snygg, men döljer också den ganska simpla nivån på manuset. Det krävs ingen jätteansträngning för att räkna ut vilka öden som ligger på lut här så att säga. Har man tex sett De Omutbara vet man rätt stadigt vad som väntar. Rena ripoffen när man börjar fundera på det faktiskt. Trots detta faktum fungerar filmen som snyggt dekorerad sockervadd på mig. Jag dras in i storyn och tjusas av det yttre. Det liksom klibbar fast i sinnet trots vetskapen om att det är som att titta på en visuell kioskdeckare man hittat för 5 spänn på en loppis.

Den som saknar oljudet från gamla tommyguns behöver inte bli besviken då det peppras på ordentligt på väl valda platser i manuset. Finalen är såklart en orgie i action, pangande, dramatisk musik och snyggt komponerade bilder. 40-talsstilen går knappast att klaga på när det gäller kläder, frisyrer och backdropen av ett glittrande L.A.

det nya hemmalaget

Förutom gubbsen i hatt som gör upp med både nävar och smattrande metall återfinns även Emma Stone i handlingen som Cohens hålldam Grace, vilken också under resans gång plötsligt får problem med känslorna då hennes blick faller på den smörsnackande snuten Wooters (Gosling), O´Mara´s högra hand i gangsterkriget. Stone gör vad hon ska, men finns såklart i första hand med för att se bra ut och vara ögongodis för alla inblandade.

Gangster Squad är knappa två timmar av nostalgi, färger och som sagt en rejäl dos serietidning. Trots viss verklighetsbakgrund gör man bäst i att inte läsa in för mycket i det som utspelas. Håller man sig från det så blir det istället en underhållande och lagom spännande stund med lite gangsters, granithårda snubbar i coola hattar, fräsiga bilar, neonglitter, storbands-jazz och eldstrider the the good old style.
Nöjsamt, där den tredje stjärnan mest delas ut för de stilsäkra detaljerna.

30:Minutes or Less (2011)

Mer samarbete från firma Ruben Fleischer/Jesse Eisenberg efter den lyckade Zombieland. Och kanske ett litet steg tillbaka.

Slackern och pizzabudet Nick (Eisenberg) har inte mycket till framtid i sikte, hänger mest runt och trånar efter kompisen Chet´s (Aziz Ansari) syrra. Strax blir det dock ändring på det när två losers, Dwayne och Travis, sätter sin lika dumma som galna idé i verket…att få en för dem okänd person (gissa vem) att råna en bank åt dem så att Dwayne ska få loss medel till att hyra en lönnmördare som ska ta livet av Dwaynes allt annat än gemytliga farsa, vilket innebär arvspengar rakt ned i fickan hos Dwayne. Joråsåatt.

Ja ni hör ju själva hur idén låter. Och ni kan ju tänka er hur det blir. Eller rättare sagt, man behöver inte vara någon större Einstein för att fatta vartåt det hela kommer att barka. Det är också det luriga med komedier av det här slaget. Alla behöver inte ha vattentäta storys, i många fall handlar det mer om känslan och utförandet och graden på humorn som serveras.

I dagens fall rullar det på en stund innan det börjar bubbla lite. Länge känns det som att filmen står och stampar likt en häst i en startbox, manuset känns aningens ansträngt och lite FÖR konstlat. Nick och Chet käbblar på som kompisar gör, likaså gör Dwayne och Travis som dock skruvar sina karaktärer lite för mycket litet för snabbt vilket innebär att de inte alls blir lika roliga som förväntat. Mer irriterande.

real badass-robbers!

Men, som sagt, det tar sig trots allt en aning ju mer storyn rullar på. Nick får stora problem när han får en bomb fastspänd på sig och får veta att det är 30 minuter som gäller. Sedan smäller det om inte Nick har fixat banken och pengarna. Nu är ju trots allt Nick filmens smarta stjärna, och tillsammans med den tjattrande Chet gäller det att hitta på ett sätt att klara sig ur knipan. Detta leder i sin tur till en del rätt roliga scener, tex på banken där den påtvingade rånarlooken ska visas upp.

In också med ytterligare figurer i historien och till slut är det en ren cirkus av rännande figurer, den ena mer korkad än den andra. Någonstans här i andra hälften vaknar också filmen till liv och levererar humor som är riktigt flabbvänlig i vissa scener, Eisenberg och Ansari har nära till replikerna och lyckas få in ett par riktigt sköna oneliners i den skruvade storyn. Tempot tar sig också och bjuder på ett par underhållande karameller innan den korta speltiden tar ut sin rätt.

Det känns i slutänden som en ytterst ojämn film, med vissa ljusglimtar i humorn och dialogerna. Actionbiten är av den mer vanliga sorten och förvecklingarna lite ansträngt instoppade i manuset. Eisenberg kör sin väldokumenterade snabbkäftade stil uppbackad av Ansari´s eviga tjattrande. Danny McBride och Nick Swardson står för dumheten i filmen och glöm inte gamle Fred Ward´s  inhopp som sur och grinig farsgubbe.

30:Minutes or less känns spontant lite svår att bedöma. Fleischer hade närmare till fullträff  med Zombieland. Här är det lite startsträcka, och det dröjer en stund innan den något tillknycklade historien börjar ta sig så pass mycket att humorn börjar gå hem. Väl där finns det underhållande moment helt klart, och betyget måste ändå bli godkänt med viss mersmak.

Zombieland (2009)

Full fart från ruta ett. Rätt okände regissören Ruben Fleischers besök i zombie-träsket resulterar i en tokrolig och snyggt gjord popcornrulle vars enda syfte är underhålla, underhålla och återigen underhålla.
Nörden Columbus (Jesse Eisenberg) har lyckats hålla sig vid liv i ett zombieinfekterat USA endast genom att slaviskt följa sina hemgjorda regler till punkt och pricka,(”Spela inte hjälte”, ”ha bra kondition”, ”skjut alltid två skott i en till synes död zombie” osv).  Han träffar på hårdingen Tallahassee (Woody Harrelson i en galet rolig roll) som mer än gärna spöar zombies samtidigt som han är besatt av äta Twinkies (!) och länsar varje snabbköp han träffar på i jakten på dessa godbitar. De slår sig ihop på en resa längs ett ödsligt USA och träffar snart på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) med vilka kosan styrs vidare mot västkusten och det som möjligen, enligt sägen, kan vara ett zombiefritt område.

En sorts speedad roadmovie om vikten av att hålla ihop och framför allt se upp för zombies i parti och minut. Någonstans letar jag efter en sorts sensmoral i filmen, och kommer fram till att den möjligen är just att bevara en vänskap och att alltid uppskatta de glädjeämnen man råkar på i livet.
I  övrigt är det här en galet snygg film med skön humor och rejält med zombisar som får spö på de mest makabra sätt. Ungefär som ett tv-spel som fått levande bilder. Det är overkligt, det är överdrivet men det är förbannat kul gjort och med en glimt i ögat som sällan skådas på film. Om man vill går det att se vissa likheter med den engelska Shaun of the Dead som kom för ett par år sedan, även om den möjligen var lite mer sofistikerad i sin svarta humor.

Skulle manuset synas lite närmare i sömmarna så skulle man förmodligen upptäcka att det har sina svagheter för att räcka till en längre film än så här. Men det gör faktiskt inget när det utförs så kul och underhållande som det gör. Friska och nya grepp, och sällan har väl en cameoroll suttit så gjutet som när Bill Murray plötsligt också dyker upp.
Finalen utspelas på ett tivoli och aldrig har jag väl skrattat så mycket som åt de olika sätt som finns att eliminera zombies i denna något annorlunda miljö!

Zombieland klockar in på strax under 90 minuter och det känns alldeles lagom för en film av den här sorten. Lekfull med okomplicerad underhållning som främsta mål.
Skrattframkallande!

Betyget: 3/5