Lovordad. Hyllad. Prisad. Upphöjd till ikonisk status.
Inröstad på otaliga listor som en av den amerikanska filmens absolut bästa bidrag.
Stora frågan 2017 är dock; håller den i dagens filmklimat?

Peter Fonda och Dennis Hopper som Wyatt ”Captain America” och mustaschprydde Billy på sina stylade motorcyklar genom ett USA i förändring. 60-talets vindar blåser hårt. Ett nytt årtionde närmar sig. Politik. Misstro på framtiden, ett svunnet lands drömmar ersatt med bistra vindar och nya fördomar. Våra antihjältar möter kufar, hippies, knasbollar och råbarkade poliser längs sin roadtrip. Den mest iögonfallande kanske är den udda och unge advokaten George (Jack Nicholson).

Filmen i sig är faktiskt ganska kackig. Nästan lite osammanhängande. Lite konstigt klippt? Medvetet? Lägger fokus på udda scener och inte alls det man först tror. Men, det finns nåt i rullen som berör. Fortfarande. Så många år senare. Dennis Hopper, som också var filmens regissör, öser bla på med kända musikdängor från slutet av 60-talet…som tillsammans med bilderna från ett vidsträckt amerikanskt landskap och de två ”antihjältarna” framkallar en sorts sorglig mood över en tid som håller på att gå förlorad. Kanske en enklare och trevligare tid i världen som sakta utplånas av ett bistrare tänk. Damn, nu blev det djupt. Men banne mig om inte manuset gör precis vad som är tänkt här. Egentligen är det här en film utan en början, en mitt och ett slut. Den bara….är. Till och med slutet kommer hastigt och oväntat.

Det mest intressanta finns dock att hämta bakom kulisserna (igen!), på den dvd-utgåva jag har finns en ypperlig featurette om filmens tillkomst där både Peter Fonda (som producerade och skrev manus) och Hopper (regi och manus) öppenhjärtigt berättar om det kaos som rådde under inspelningarna med fylla, droger och åsikter som gick isär. Om scener där alla var höga som hus men som ändå behölls för att det blev ”bra film”. Om filmbolag som hotade att lägga ned hela produktionen tills de insåg att de kanske ändå satt på en liten guldkalv. Mycket bra dokumentär.

Allt som allt ändå ett träffande tidsdokument över en brytningstid, och visst kan man inte låta bli att känna sorg för de här två frihetslängtande dudsen. En film vars innehåll griper tag i en mer än vad det tekniska utförandet gör.

Frihet i sommarnatten.