Etikettarkiv: …en annorlunda upplevelse

Maj 14 2019

Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Jul 23 2017

#sommarklubben: Easy Rider (1969)

Lovordad. Hyllad. Prisad. Upphöjd till ikonisk status.
Inröstad på otaliga listor som en av den amerikanska filmens absolut bästa bidrag.
Stora frågan 2017 är dock; håller den i dagens filmklimat?

Peter Fonda och Dennis Hopper som Wyatt ”Captain America” och mustaschprydde Billy på sina stylade motorcyklar genom ett USA i förändring. 60-talets vindar blåser hårt. Ett nytt årtionde närmar sig. Politik. Misstro på framtiden, ett svunnet lands drömmar ersatt med bistra vindar och nya fördomar. Våra antihjältar möter kufar, hippies, knasbollar och råbarkade poliser längs sin roadtrip. Den mest iögonfallande kanske är den udda och unge advokaten George (Jack Nicholson).

Filmen i sig är faktiskt ganska kackig. Nästan lite osammanhängande. Lite konstigt klippt? Medvetet? Lägger fokus på udda scener och inte alls det man först tror. Men, det finns nåt i rullen som berör. Fortfarande. Så många år senare. Dennis Hopper, som också var filmens regissör, öser bla på med kända musikdängor från slutet av 60-talet…som tillsammans med bilderna från ett vidsträckt amerikanskt landskap och de två ”antihjältarna” framkallar en sorts sorglig mood över en tid som håller på att gå förlorad. Kanske en enklare och trevligare tid i världen som sakta utplånas av ett bistrare tänk. Damn, nu blev det djupt. Men banne mig om inte manuset gör precis vad som är tänkt här. Egentligen är det här en film utan en början, en mitt och ett slut. Den bara….är. Till och med slutet kommer hastigt och oväntat.

Det mest intressanta finns dock att hämta bakom kulisserna (igen!), på den dvd-utgåva jag har finns en ypperlig featurette om filmens tillkomst där både Peter Fonda (som producerade och skrev manus) och Hopper (regi och manus) öppenhjärtigt berättar om det kaos som rådde under inspelningarna med fylla, droger och åsikter som gick isär. Om scener där alla var höga som hus men som ändå behölls för att det blev ”bra film”. Om filmbolag som hotade att lägga ned hela produktionen tills de insåg att de kanske ändå satt på en liten guldkalv. Mycket bra dokumentär.

Allt som allt ändå ett träffande tidsdokument över en brytningstid, och visst kan man inte låta bli att känna sorg för de här två frihetslängtande dudsen. En film vars innehåll griper tag i en mer än vad det tekniska utförandet gör.

Frihet i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Apr 9 2014

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

Okt 26 2013

Tema Rysligheter: Histeria (2008)

Skräckis från Malaysia är man ju inte direkt bortskämd med.
Så pass ovanligt att det kändes liksom ett måste att ta sig an den här rullen.

En asiatisk regissör, en James Lee, som tagit lite local folklore, blandat hejvilt i den berömda mixern med västs alla måste-ingå-detaljer och sedan slängt fram det hela enligt konstens alla klyschor.

På en avlägsen internatskola händer det minst sagt oroväckande grejer. Eller hände.
Filmen börjar nämligen i slutet, och berättas sedan i flashbacks via en ung flickas förvirrade minne då hon vårdas på sjukhus i inledningen. Men någonting hemskt tycks ha hänt på skolan under terminslovet och den unga Murni verkar vara den enda överlevande (?) Polisen är också där och vill hemskt gärna ha reda på vad som hänt.

Lovande start får man ju säga.
Det unga fartiga tjejgänget Pink Ladies (!) gör lite som de vill på skolan. Energi och hormoner verkar inte vara alldeles lätt för personalen att hantera. Att tjejerna dessutom är lite bortskämda och allmänt taskiga gör ju inte saken bättre. När de sedan får för sig att dra ett pratical joke som inte uppskattas är det droppen. Som straff får de tre dagars arrest på skolan och i uppgift att städa den. Märkligt nog tycks brudarna inte speciellt upprörda över detta utan ser tillvaron mest som en sorts semester.

Snart dock ändring på slackerstilen då en objuden gäst intar stället.
I sin iver att genomföra det dåliga skämtet har de nämligen råkat väcka en lokal demon, en jembalang, till liv! Vilken kan beskrivas bäst som en ganska smutsig variant av The Creature from the Black Lagoon,  med tänder som påminner om de galna figurerna i Critters om ni kommer ihåg. Av någon anledning (som inte förklaras speciellt ingående) är dagens demon out for blood.
Speciellt kaxiga studenters.

Regissör Lee sparar absolut inte på dramatiken, har uppenbarligen studerat sin genre i väst och fyller på med klassiska POV-vinklar, lagom många hörn att behöva runda, ovänliga korridorer och övertydliga jump scares. På pluskontot dock att han aldrig slösar med att visa upp demonen i bild alltför mycket. Filmblodet sprutar å andra sidan i galna kaskader då de olika offren tas av daga via väl utvalda filmknep.
Någon större insats av CGI är inte att tala om. Det känns mer hardcore old style.
Lägg ihop allt detta med den speciella överspelande stilen som hittas i produktioner från sydostasien och ni fattar ju att det blir en märklig upplevelse.

det ena ödet värre än det andra anas..

Hemskheter på begränsad yta med en skara personer som sakta men säkert reduceras. Inte utan att man slänger en tanke åt godingar som Predator och Alien. Har möjligen Lee svävat iväg åt samma håll? Filmens manus tycks annars mest rikta in sig på att ta sig till de olika gore-sekvenserna, och kapar lite här och där i logiken och den bakomliggande backstoryn som ändå kanske behövs i alster från den här stilen. Inte alltid helt lätt att bilda sig en uppfattning om var och varför det som händer faktiskt händer. Men den synnerligen mystiske trädgårdsmästaren som finns kvar på skolan beter sig naturligtvis lite lagom skumt och kan rentav ha något med det hela att göra…?

Förvänta er inga djuplodande turer eller slingriga vägar in i Malaysisk fin – och fulkultur. Demonen används mest som en ursäkt för att ösa på med fejkblod och slafsiga effekter. Det kunde lika gärna varit en galen yxman som hotar de tjattriga tjejerna. Någonstans försöker sig också regissören på lite social åskådning under ett par minuter då de olika tjejernas hemförhållanden kommenteras. Det går dock blixtsnabbt över och fokus styrs upp mot det oinbjudna hotet igen. Lee kör på med raka rör och ser naturligtvis till att drämma in en liten lagom twist i slutminuten.

Histeria blir som att se en ordinär teenslasher från 80-talet med alla klyschor intryckta, doppad i en udda kryddblandning där man både kan känna igen vissa smaker samtidigt som man har fullt upp med att svälja den nya. Överspelat, visst. Och kanske lite taffligt i vissa lägen. Men det är banne mig inget fel slabbet.
Mer intressant upplevelse än bra.