Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!