Mission: Impossible – Fallout (2018)

Blockbustersommarn fortsätter att stila upp sig!
Här då the Cruisers nya installation i det som av vissa medier kallas ”den mest framgångsrika och maffigaste nu aktiva franschisen i Hollywood”. Jorå. Visst serru. För första gången återanvänds också en regissör, Christopher McQuarrie som ju rattade förra rullen. Varför ändra på ett vinnande lag…..-ish? Som vanligt är stuntsen i fokus. Allt bygger på att sätta Ethan Hunt (Cruisern) i prekära situationer där han måste ge allt av sin fysik för att klara biffen. Inte ens en bruten fot stoppar honom (det omtalade klippet som givetvis finns med i den färdiga versionen). Den här gången är det stulet plutonium som är på avvägar…måste hittas. Liksom de skurks som spelar dubbelspel och kör med dubbelfinter och trippeltvistar. Upp till IMF att agera.

Men jag vet inte jag. Känns som att det börjar bli svårt att väva ihop vettiga manus runt all den action som värkts fram. För visst är det väl så att här jobbar man med att uppfinna actionscenerna innan manuset hittas på? Så är känslan iaf. Det blir, lite förvånande ändå, vansinnigt mycket dialog i filmen. Ibland så pass att jag liksom zonar ut. Tappar fokus. Blir nästan lite…uttråkad? Det finns ett parti med alldeles för mycket ”sightseeing” genom Paris alla gator. ”Kill the darlings” hade varit helt okej idag. M:I-rullarna har såklart en hög lägstanivå, inte tal om annat…men här går det banne mig lite i stå ibland. Och ser inte Cruise lite…trött ut? Rebecca Ferguson som var så extremt cool i Rogue Nation…är uppenbart inknöad i storyn med stor ansträngning. Ärligt talat, hon har icke speciellt mycket att jobba med. Ving Rahmes och Simon Pegg är såklart på plats. Enter också Henry Cavill med omtalad musche. Retar gallfeber på många, men gör väl ändå vad han ska som kaxig CIA-snubbe. Varken mer eller mindre. Låter jag lite…likgiltig..kan det nog bero på att den omedelbara känslan är just det. Det finns liksom inga förmedlade stakes som jag kan ta in. McQuarrie vet hur han ska svänga ihop rullen, Cruisern vet hur han ska flörta publiken med stunts. Manus vet precis hur det ska stöpas i utförandet 1A i blockbusterfabriken. In med action, in med vitsiga oneliners. Allt känns dock lite..rutin.

MEN, man ha klart för sig att rullen är underhållande och en perfekt sommarpopcornsfling. Grejen är bara att Mission: Impossible-cirkusen hela tiden gått från klarhet till klarhet och ständigt tagit ett kliv uppåt på stegen, nu blev det ett litet steg tillbaka. Vissa hävdar dock att det här är den bästa av dem alla. Jag påstår att den inte alls slår vare sig M:I 3, Ghost Protocol eller Rogue Nation. Inte ens pallplats för dagens film alltså. Vilken också hade tjänat på att kortats med en sisådär 40 minuter.
Led jag då jättemycket där i biomörkret? Inte då. Detta är ändå gedigen sommaraction med stentuff action och våldsamheter….men jag hade nog väntat mig lite mer mellan sekvenserna.

 

I Snacka om Film #151 jiddrar vi på mer om rullen och försöker förklara varför vi inte föll handlöst för den här actionstänkaren. Lyssna gärna här!

Independence Day: Resurgence (2016)

independence_day_resurgenceFråga som möjligen, återigen, kan vara värt att ställa sig; vad vill jag ha ut av min blockbuster? För att jag ska kunna avnjuta den som just en blockbuster? Med allt vad det innebär.

Var och och en av oss är sitt eget facit, och har säkerligen en sorts ledstjärna att följa. Vad alla dock kan konstatera, vare sig de vill eller ej, är att dagens rulle är ett utstuderat exempel på när just stämpeln av en dyr bagatell, en fullmatad popcornshink, en sommarplåga, ett visuellt vräkigt envist klibbigt biogodispapper…har hamrats in till nästan förbannelse. Som för att ingen ska missa att de usliga aliens är tillbaka. Igen.

För visst trodde vi (?) efter den förra smällkaramellen att just den HÄR kampen mot utomjordingarna var klar. Att segerns sötma was to last forever. Men se vad man bedrog sig. Visserligen har jorden aldrig varit sig lik sedan segern den 4 juli 1996. Ny alienteknik har fått oss att plötsligt skippa årtionden av egen teknikutveckling och tjipp-tjopp ser jorden (läs;USA) 2016 ut som en scen från framtida jorden a la Star Trek.
Vi har till och med en rymdbas på månen! Hujeda!

Well, det dröjer såklart icke länge förrän det återigen gläntas på det blå skåpet. But of course. Och se på fan, snart står de vid tröskeln igen. The Aliens. Större, starkare, mer CGI:ade och uppenbarligen ännu mer förbannade (idag är det bla stackars London som råkar illa ut). Nu tycks de också ha släpat med sig en ilsken drottning…kanske en kusin från Aliens-badassdonnan -86!?
Skit samma. Nu väntar nya strider, och nya oneliners från skådisuppställningen. Jeff Goldblum är kvar, hans farsa är kvar. Bill Pullman är kvar som pensionerad president, dock med små ess i rockärmen. Il presidentes dotter har vuxit upp och jobbar i Vita Huset (Maika Monroe), och hon är kär i slarvern (och flygaresset) Jake (Liam Hemsworth)..som i sin tur egentligen är bästa vän med Dylan Hiller (Jessie Usher) som..jepp..är son till den i filmen avlidne Will Smith (begärde tokmycket stålars för att ställa upp men fick nobben). Jaja, det mesta är ju som det brukar i sådana här svulstiga filmer med megabudget. Ös på med figurer bara. Allting leder ju ändå till den stora finalen.

Bakom kameran finns självklart Roland Emmerich kvar. Vem om inte han ska väl lotsa en uppföljare som denna i hamn. Gör han det då?
Jag tror att det är dumt att jämföra den här filmen med originalet. Vilket man ändå självklart (och ganska naturligt kommer att göra). Men kanske man gör sig själv en otjänst då. -96 fanns inte tillstymmelse till den avancerade filmteknik som används i legio idag. Dagens rulle riktigt dryper av flottig CGI, vilket också innebär att vissa flygscener är hisnande utmärkta! Sedan är det egentligen en helt annan story. Ingen överraskningseffekt. Mindre djup och mer actionös. Som om möjligen Emmerich fattat att det inte går att köra samma stunt en gång till. Här krävs en extra topping, för att dessutom uppfylla sommarens önskning om popcornsstämpel. Manuset ÄR tunnare och bräckligare..och egentligen ingenting alls. Men det känns också som att det inte är det viktiga i dagens soppa.

independence_day2

Brexit 2.0

Man kan alltså, med lite god vilja och förlåtande känsla, påstå att det filmen förlorar på karusellerna, tar den igen på gungorna. Inte fullt ut, om vi nu SKA jämföra med originalet, men tillräckligt för att jag som blockbustervän ska känna mig ganska nöjd där i biofåtöljen. Tyckarna och skribenterna har icke varit ett endaste dugg nådiga mot denna skapelse. Men, det var ju också kanske väntat. Att navigera i dessa blockbuster/popcornsgrumliga träsk varje sommar är min själ en riktig golgatavandring för vissa filmbolag, producenter och…biobesökare.

Inte alls i klass med sin föregångare. Väntat förstås. Men som hjärndöd action/cgi-fest för stunden håller den stabilt bra. En traditionell uppbyggnadsfas, lite svårigheter i mellanpartiet och en ösig sista tredjedel gör rullen till så pass underhållande att jag med lätthet bortser från alla svagheter. En sån här rulle SKA inte synas i sömmarna alltför mycket.
Kick some alien ass!

Sommarklubben: Independence Day (1996)

independence_day_ver320 år sen nu den mullrade in över världen.
Och dessutom sprängde större delen av världens mest kända byggnader (läs; amerikanska) åt skogen.

Badass aliens. Gammalt beprövat recept. Funkar alltid. Funkade då. Funkar nu. Rykten säger att det var Bill Clintons favoritrulle. Kan det stämma?
En återtitt är alltid vansklig. Man vet ändå inte riktigt om de där minnena man haft, känslan som man tror sig komma ihåg…ska finnas där.

Här behövs dock ingen oro. Är man vän av Hollywoodblockbusters tillverkade enligt bästa receptet, finns här bara anledning att trivas igen. Katatsrofgurun Roland Emmerich låter den synnerligen fantasifulla storyn rulla på i makligt tempo, glömmer inte att hoppa mellan de olika sidostorysarna på ett snyggt och lättillgängligt sätt. Bra fart i actionsekvenserna fortfarande..även om en del bakprojektioner ser galet lökiga ut såhär anno 2016. Det är bombastiskt, överdådigt, extra-allt i katastrofscenerna. Emmerich sparar inte på kruttunnorna när han mosar Vita Huset eller spränger Empire State Building till flisor. Som sig bör i en blockbuster.

Och det funkar ju, när det är så underhållande berättat. Bill Pullman håller sitt ostiga tal, Jeff Goldblum är sådär skönt datanördig som hjältarna var på 90-talet, Will Smith kör kaxighet i kombo med den opolerade charm som ändå tagit honom uppåt i karriären. Och så Randy Quaid. Filmens comic relief. Funkar.

ID4 är såklart en av de stora popcornrullarna från Hollywood. Den har sin rättmätiga plats där på toppen nånstans. Sommarkänslan är total. Berättardrivet är både listigt och medryckande. Aningens nött av tidens tand kanske..men ändå en hejdundrande föreställning som får mig att dra på smilbanden i tv-soffan.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Mission: Impossible III (2006)

MI3posterSom av en händelse beslöt sig även superagenten Ethan Hunt för att titta in i årets Sommarklubb en sväng också!
Najs!

Även om M:I Rouge Nation firade stora triumfer sommaren 2015…ska vi inte för ett ögonblick glömma bort denna tredje del i franchisen. Då del 2 var mer eller mindre uppenbart svag och bara ett staplande av ett gäng actionscener utan vettigt manus, togs det säkra kortet fram här i form av regissören J.J. Abrams som visste hur man bygger spänning i kombo med maxad action OCH ett flow i storyn!

Är detta den mest personliga rullen om Tom Cruise och hans agent Hunt!? Kanske va. Speciellt när frugan Julie (Michelle Monaghan) dras in i det luriga spelet runt badasset och skurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Och kom igen; har serien haft en mer ondskefull skurktyp!? Tillåt mig tvivla. PSH är iskall och nedtonad på ett otäckt och illavarslande sätt. När han väl tappar det då och då blir han fan rent jävla skrämmande! Hu!

Den som törstar efter maxad action behöver icke gnälla.
Det är snygga scener, fräsiga hopp mellan kontineter (som vanligt)…och att bryta sig in i Vatikanen….det är ju bara för skönt. Bäst är annars en jäkligt vass shootout på en bro samt den stressframkallande början på rullen. De första minutrarna är galna och man undrar vad i helvete som pågår!!

Är denna tredje del lite bortglömd nu när Ghost Protocol och Rouge Nation satte ribban ännu högre? Det kan vara så.
Därför slår idag Sommarklubben ett litet extra slag på trumman för en av de mer tätare och rejält mustiga delarna i M:I-serien. Kanske inte lika halsbrytande som just de efterföljande rullarna…men lika intensiv och adrenalinframkallande.

Sekunderna jagas i sommarnatten.

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

M:I_2015Det är nya tider nu.
Det fanns en tid (känns avlägset) när till exempel en Bond-film var det tuffaste du kunde se på bio, vad gäller effekter, fräsiga tekniska mojänger och hisnande stunts. Filmer som stod ut lite extra sådär.

Idag i riket Sverige, och i övriga världen, är tokaction och vansinnestempo och mastodontiska scener vardagsmat på film. CGI-datorer jobbar så kretsarna brinner i drömfabriken och manusförfattare tävlar med varandra om vem som kan utsätta en films hjälte för de värsta prövningarna. Helt normalt liksom…anno 2015.

Vad kan man då tycka om dagens blockbusterkaramell? Ett av bidragen till sommaren 2015`s Big Six….(Vilka är de andra..? Fundera på det en stund…)
Tja, det roligaste är nästan att ta del av alla de åsikter runt jordbollen som är missnöjda med att filmen ”inte levererar något nytt och kör på i gamla beprövade spår”. Ehhh, ursäkta?
Det är ju liksom det som är meningen. Jag går till bion, betalar alldeles för dyra pengar (och undviker naturligtvis 3D-helvetet) för att få se en Tom Cruise i toppform hänga på ett plan, fiffla in sig på hemliga ställen, ta på sig latexmask och lura brallan av badass och vara allmänt övermänsklig. Givetvis med en backdrop av snygga miljöer och märkliga konstruktioner. För tusan, allt handlar ju om det!

Årets M:I-rulle är inget undantag. Filmens manus får plats på en kladdig servett från lokala glasshaket i stan (Halvars. Pröva nästa gång du somrar förbi Norrköping!). Ethan Hunt och hans gäng jagar The Syndicate, värsta flåbusarna alive om man ska tro den härdade toppagenten från IMF, en organisation som dessutom nu håller på att synas i sömmarna och läggas på is av myndigheterna. Vilket naturligtvis inte hindrar en handlingens man av Cruise´s kaliber och snart har han även dragit med sig trotjänaren Benji (Simon Pegg) och motvillige hjälparen Brandt (Jeremy Renner) på äventyret.

Hopp, lek och spel…typ…på programmet. Den avancerade versionen där det mesta är lite mer högljutt än normalt. Att sedan Ving Rhames och Alec Baldwin är skohornade in i handlingen stör inte alls. Liksom att normal logik och logistik är satt ur spel. Skit i det.
Regissören Christopher McQuarrie (Jack Reacher) fattar grejen. Vad som förväntas.

Tompa blev lite skraj av den svenska tuffheten

Nytt den här gången; Sverige hoppar in i handlingen! Tjohoo!
Suveränt cool sparringpartner i form av dubbelagenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson). Hon äger! Och fajtas som värsta esset!
Vi räknar också in Jens Hultén! Lebemannen med de sköna kommentarerna och den coola blicken! Eller är det karaktären ”Seth Rydell” från Johan Falk-världen som hälsar på som pistolman och benknäckare i tjänst hos skurken!? Ibland blir jag lite osäker. Fast på ett bra sätt. Mera Sverige i Hollywood! Härliga tider!

Det smäller, skjuts och slåss och hallabalooas överlag nästan hela tiden. Det är snyggt visuellt och det är tempo. Du kan tycka vad du vill om Tom Cruise, men mannen har icke gjort en dålig film på evigheter. Han är en pålitlig kassako. Basta.
Dagens kapitel i IMF-sagan är minst lika bra som sin föregångare och du KAN bara inte förvänta dig att det ska finnas ett uns allvar i storysar som denna.

Detta är perfekt saltade sommarpopcorn!

Jurassic World (2015)

JW_posterEn del karameller är ändå värda att vänta på.

Redan 2004 fanns stora planer på att driva franchisen vidare, men Steven Spielberg själv stoppade det hela då han inte tyckte att det fanns ett tillräckligt bra manus.
Bättre att vänta.

Nu, 11 år senare kom tillfället.
Och naturligtvis är det en av 2015 års mest hajpade rullar, Och naturligtvis kommer du att hitta röster som både rosar och risar. Det är ju liksom ofrånkomligt. Själv älskar jag ju originalet från 1993, så peppen var ju som ni fattar GIGANTISK! Om än med en liten försiktig tanke om återhållsamhet också. Vis av erfarenhet vet man ju sen gammalt att i vissa lägen kan det slå bakut och bli värsta backfiren.

Här behöver jag dock ICKE oroa mig, känslan ett par minuter in i rullen känns trygg…känns stabil. Jag hör John Williams till förbannelse kända theme och jag svävar tillbaka till den magiska känslan som originalet skapade! Och detta redan innan en enda Dino dykt upp i dagens äventyr!

Rätt snabbt inser man att detta helt enkelt är en sorts nyinspelning av just originalet! Fast med en öppen park den här gången, fylld med besökare som i bästa Disney World-stil flänger runt och upplever de olika ”attraktionerna”
Dinosaurier i fångenskap är inget konstigt längre. Vardagsmat. Fullspäckade turer går ständigt till Isla Nublar. Men parkens ägare är inte nöjda, visst kosingen rullar in…men mycket vill ha mer. Mer spänning behövs! Mer fruktan åt folket. Svaret? En genmanipulerad dino som inte följer några som helst lagar. Indominus Rex (”Untamed King”!!!), ett riktigt badass som utan att tveka massakrerar för blodtörsten skull! En sådan måste ju såklart hållas bakom lås och bom! Och hur går DET!?! HAHAHA!
Ojoj..forskare leker Gud igen. Har man inte lärt sig något av John Hammonds misstag..!?

Varje filmisk konflikt behöver sina arketyper. Här får vi Bryce Dallas Howard som Claire, parkens manager och den som i början ser både besökare och dinosaurier som siffror i kolumner. Vi har de obligatoriska barnen (en Spielberg-produkt remember!?) som hamnar i trubbel. Vi har filmens manlige hjälte, en västförsedd Chris Pratt som dessutom kan bli känd som Mannen som talar med Raptorer…en ganska bra egenskap senare i rullen ska det visa sig! Och så kastar manuset självklart in en mänsklig hotbild, här Vincent D´Onofrio..stark man i företaget InGen…som ser dinosaurier som framtida vapen. Ajaj inte bra.

jw8

dancing with dinosaurs

Den som letar efter nymodigheter i dagens rulle får naturligtvis leta vidare.
Här handlar det om en äkta blockbuster. Som innehåller allt det klyschiga och förväntade. Den som vill bockar av i protokollet. Men vad gör väl det då det hela blir så satans charmigt, underhållande och dessutom respektfullt mot originalet!
Regissören Colin Trevorrov (Safety Not Guaranteed) gör inga misstag här vill jag hävda, och givetvis kan man också misstänka att exekutiva producenten herr Spielberg nog stått bakom regissörstolen och hojtat lite tips vid väl valda tillfällen! Men återigen, vad gör väl det!

Dagens dinoröj är SNYGGT så inihelvete. Här finns personer man bryr sig om, humor och traditionell spänning. Vad dagens film gör så bra är att den inte tar sig på största allvar, det blir mer som en upphottad blinkning till originalfilmen. En sorts svulstig åktur back in Dinoland. Håll koll på detaljerna, massor med små hyllningar till första filmen svischar förbi. För att inte tala om upplösningen!

Den som vill hittar förstås massor med saker att klaga på. Men att orka ondgöra sig över t.ex. den massiva produktplaceringen som förekommer är att göra sig själv en otjänst. Då missar man istället den lekfullhet och det publikfrieri som filmen proppas med.

Full med klyschor javisst.
Full med förutsägbara personer och händelser javisst.
Full med popcorn från ett Hollywood som spelar på redan inmutade marker javisst.
Logiska luckor, självklart.

Men, skit i det!
Jurassic World är en rasande grann sommarblockbuster som gör varje älskare av genren på gott humör. Pratt är stabil och buttert charmig. Howard går från stiff affärskvinna till hjältinna i djungeln i kjol och högklackat!
Och dinosaurierna? Tja, de LEVERERAR såklart! Har de nånsin sett snyggare ut!? Äventyret har ett igenkännande flow, låter oss minnas paralleller till de andra rullarna…samtidigt som den här kommer att kunna stå stadigt på egna ben under åren som kommer. För kidsen som inte har samma connection till sagan som en annan, är detta en perfekt inkörsport till filmerna från förr!

Filmen tar utan tvekan originalet från 90-talet in i 2000-talet på det mest charmiga och fartfyllda sätt man kan tänka sig. Jag sitter med ett flin och bara njuter.

Så här SKA en riktig popcornsrulle berättas!

 

Idag skriver såklart flera bloggkamrater om upplevelsen i den comebackande parken.
Tyckte de att det var värt entrébiljetten och den långa väntan?