Independence Day: Resurgence (2016)

independence_day_resurgenceFråga som möjligen, återigen, kan vara värt att ställa sig; vad vill jag ha ut av min blockbuster? För att jag ska kunna avnjuta den som just en blockbuster? Med allt vad det innebär.

Var och och en av oss är sitt eget facit, och har säkerligen en sorts ledstjärna att följa. Vad alla dock kan konstatera, vare sig de vill eller ej, är att dagens rulle är ett utstuderat exempel på när just stämpeln av en dyr bagatell, en fullmatad popcornshink, en sommarplåga, ett visuellt vräkigt envist klibbigt biogodispapper…har hamrats in till nästan förbannelse. Som för att ingen ska missa att de usliga aliens är tillbaka. Igen.

För visst trodde vi (?) efter den förra smällkaramellen att just den HÄR kampen mot utomjordingarna var klar. Att segerns sötma was to last forever. Men se vad man bedrog sig. Visserligen har jorden aldrig varit sig lik sedan segern den 4 juli 1996. Ny alienteknik har fått oss att plötsligt skippa årtionden av egen teknikutveckling och tjipp-tjopp ser jorden (läs;USA) 2016 ut som en scen från framtida jorden a la Star Trek.
Vi har till och med en rymdbas på månen! Hujeda!

Well, det dröjer såklart icke länge förrän det återigen gläntas på det blå skåpet. But of course. Och se på fan, snart står de vid tröskeln igen. The Aliens. Större, starkare, mer CGI:ade och uppenbarligen ännu mer förbannade (idag är det bla stackars London som råkar illa ut). Nu tycks de också ha släpat med sig en ilsken drottning…kanske en kusin från Aliens-badassdonnan -86!?
Skit samma. Nu väntar nya strider, och nya oneliners från skådisuppställningen. Jeff Goldblum är kvar, hans farsa är kvar. Bill Pullman är kvar som pensionerad president, dock med små ess i rockärmen. Il presidentes dotter har vuxit upp och jobbar i Vita Huset (Maika Monroe), och hon är kär i slarvern (och flygaresset) Jake (Liam Hemsworth)..som i sin tur egentligen är bästa vän med Dylan Hiller (Jessie Usher) som..jepp..är son till den i filmen avlidne Will Smith (begärde tokmycket stålars för att ställa upp men fick nobben). Jaja, det mesta är ju som det brukar i sådana här svulstiga filmer med megabudget. Ös på med figurer bara. Allting leder ju ändå till den stora finalen.

Bakom kameran finns självklart Roland Emmerich kvar. Vem om inte han ska väl lotsa en uppföljare som denna i hamn. Gör han det då?
Jag tror att det är dumt att jämföra den här filmen med originalet. Vilket man ändå självklart (och ganska naturligt kommer att göra). Men kanske man gör sig själv en otjänst då. -96 fanns inte tillstymmelse till den avancerade filmteknik som används i legio idag. Dagens rulle riktigt dryper av flottig CGI, vilket också innebär att vissa flygscener är hisnande utmärkta! Sedan är det egentligen en helt annan story. Ingen överraskningseffekt. Mindre djup och mer actionös. Som om möjligen Emmerich fattat att det inte går att köra samma stunt en gång till. Här krävs en extra topping, för att dessutom uppfylla sommarens önskning om popcornsstämpel. Manuset ÄR tunnare och bräckligare..och egentligen ingenting alls. Men det känns också som att det inte är det viktiga i dagens soppa.

independence_day2

Brexit 2.0

Man kan alltså, med lite god vilja och förlåtande känsla, påstå att det filmen förlorar på karusellerna, tar den igen på gungorna. Inte fullt ut, om vi nu SKA jämföra med originalet, men tillräckligt för att jag som blockbustervän ska känna mig ganska nöjd där i biofåtöljen. Tyckarna och skribenterna har icke varit ett endaste dugg nådiga mot denna skapelse. Men, det var ju också kanske väntat. Att navigera i dessa blockbuster/popcornsgrumliga träsk varje sommar är min själ en riktig golgatavandring för vissa filmbolag, producenter och…biobesökare.

Inte alls i klass med sin föregångare. Väntat förstås. Men som hjärndöd action/cgi-fest för stunden håller den stabilt bra. En traditionell uppbyggnadsfas, lite svårigheter i mellanpartiet och en ösig sista tredjedel gör rullen till så pass underhållande att jag med lätthet bortser från alla svagheter. En sån här rulle SKA inte synas i sömmarna alltför mycket.
Kick some alien ass!

It Follows (2014)

Filmen som det dubbelmoraliska USA borde älska?
Avstå från sex i unga år och slipp problem…..typ!?

Vad har vi här då? Egentligen?
En allegori för att växa upp i ett osäkert samhälle?
Osäkerhet och en framtid som inte är ljusande vår?
Se stadens (Detroit) ödsliga hus och byggnader, se livet som rinner iväg utan att du kan göra något åt det?
Eller…är det bara en fräsig lågbudgetrysare förklädd i listig indie-kostym!?

En märklig film är det dock.
Skrämmande märklig. Obehaglig och enerverande.
Fast på ett bra sätt. Ett läskigt sätt. Ett jäkligt bra sätt.

Jay (Maika Monroe) lever inte direkt på solsidan i det slitna Detroit, nästan på gränsen till white-trash typ. Slitna hus, slitna kvarter, slitna framtidsutsikter.
Tur i kärlek verkar hon kanske ha i alla fall, dejt med snubbe…känslor uppstår…hångel och sex. Men AJ! Plötsligt chocken när det avslöjas att hon precis smittats med…”något” som gör att ett sorts ”väsen” nu börjar följa efter henne! Och det går inte att komma undan. ”Förbannelsen” smittar genom sex (läs in vad ni vill i den symboliken..).
Jay börjar snart se sin förföljare, som kan ta vilken form som helst, på alla möjliga ställen. Det läskiga är att det bara är hon som tycks kunna se varelsen som har siktat in sig på henne!

Ojoj, jag sitter som på nålar och undrar hur fan detta ska sluta!
Regi-och manusmannen David Robert Mitchell lyckas märkligt nog få till en smashit med kombon rysligheter och indiedrama. Förutom Jay har vi hennes kompisar som försöker förstå och hjälpa den panikslagna vännen. Barndomskompisen som är lite hemligt kär i Jay. Hela casten består i huvudsak av tonåringar, och vuxna skymtar bara förbi i perifin. Det går som ni fattar att läsa in det mesta man vill i bilderna och storyn.

Filmen lever högt på sitt mörka melodramatiska yttre och regissören gödslar tacksamt nog inte med jumpscares, även om ett par såklart hittar in i storyn..fast på ett bra sätt. Kusligt!

den myspysliga stunden EFTER sexet blir plötsligt något annorlunda.

MUSIKEN i filmen betyder nästan lika mycket för stämningen som bilderna!
Otroligt bra ljudspår som sätter känslan direkt. Det är ruggigt, det är obehagligt och det är banne mig ovisst mest hela tiden!

Bra skådespelat av Maika Monroe som fångar den alltmer desperata Jay´s  panik. Speciellt när hon konfronteras med sin envisa ”förföljare”.
Enligt uppgift bygger storyn på en återkommande mardröm regissören hade om att vara jagad av en okänd person som rörde sig på ett onaturligt sätt.
Jag påstår att han lyckats ganska perfekt att visualisera detta i den här obehagliga men sevärda historien!

Den fjärde stjärnan går till musiken!