The Book of Henry (2017)

Sena november bjussar på årets kanske märkligaste rulle, sett ur genremix. Så pass att det faktiskt blir problem att ”processa” den i filmsinnet.

Annars har den alla förutsättningar; ensamstående mamma (formidabla Naomi Watts) med två söner (störtsköna Jacob Tremblay och Jaeden Lieberher…Room och It ni vet). Äldre brorsan Henry (Lieberher) är den som har kollen i familjen, medans mamma mest spelar tv-spel och kör runt runt i skramlig Volvo 245:a. Urtypen för ”bohemisk filur” på film? Första halvtimmen är tjoffad med mysfaktorer som gör att jag bara sitter och njuter av den småputtriga vardagen hos familjen i huset. Snyggt fångat av regissören Colin Trevorrow (Jurassic World). Men sen jäklar! Kör han av banan så det ryker och gnisslar! Aj! Oj! Pang! Vad hände?? Fick både han och manuset spunk!??

Dramatik i rullen och plötsligt tar hela storyn en 90-gradare! Alltså sådär för-jävla-galet-turnaround! Oftast är det ju mest uppfriskande i filmer…men här blir det rullens svagaste punkt. Jäklars! Varför behövde det bli så? Det klär inte filmen, som fram till hit sett till att jag både skrattat och känt av dammet i rummet. Plötsligt blir fortsättningen mest en sträcka av störande och irriterande detaljer och en önskan om att rullen ska flippa tillbaka till den första tredjedelen. Vilket såklart icke sker.

Ändå kan jag inte säga att filmen blir ointressant, på något bisarrt sätt vill jag veta var allt ska mynna ut i finalen. Och skådisarna går icke att klaga på. De gör hjärtansvarma insatser alla, vilket får mig att gilla dem ännu lite mer. Dessutom ett par minuter för en av mina favvisar från stand-up-komikervärlden; Sarah Silverman!
En riktig knasresa under drygt 100 minuter som har sina förtjänster i starten och byggandet av vardagsfeelingen. Sen blir det hela havet stormar och jag är inte alls tillfreds med spåret filmen väljer. Trots att ambitionen uppenbarligen är att bli lite…spännande? Ojoj, det hade kunnat bli så mycket mer att räkna in på upplevelsekontot när eftertexterna rullar igång.

Oerhört bra start, mindre bra efter turnarounden.
Godkänt. Men inte mer.

 

I SoF-poddens #116 knorrar vi lite tillsammans över det faktum att filmen hade kunnat vara så mycket mer. Lyssna gärna här!

Annonser

Jurassic World (2015)

JW_posterEn del karameller är ändå värda att vänta på.

Redan 2004 fanns stora planer på att driva franchisen vidare, men Steven Spielberg själv stoppade det hela då han inte tyckte att det fanns ett tillräckligt bra manus.
Bättre att vänta.

Nu, 11 år senare kom tillfället.
Och naturligtvis är det en av 2015 års mest hajpade rullar, Och naturligtvis kommer du att hitta röster som både rosar och risar. Det är ju liksom ofrånkomligt. Själv älskar jag ju originalet från 1993, så peppen var ju som ni fattar GIGANTISK! Om än med en liten försiktig tanke om återhållsamhet också. Vis av erfarenhet vet man ju sen gammalt att i vissa lägen kan det slå bakut och bli värsta backfiren.

Här behöver jag dock ICKE oroa mig, känslan ett par minuter in i rullen känns trygg…känns stabil. Jag hör John Williams till förbannelse kända theme och jag svävar tillbaka till den magiska känslan som originalet skapade! Och detta redan innan en enda Dino dykt upp i dagens äventyr!

Rätt snabbt inser man att detta helt enkelt är en sorts nyinspelning av just originalet! Fast med en öppen park den här gången, fylld med besökare som i bästa Disney World-stil flänger runt och upplever de olika ”attraktionerna”
Dinosaurier i fångenskap är inget konstigt längre. Vardagsmat. Fullspäckade turer går ständigt till Isla Nublar. Men parkens ägare är inte nöjda, visst kosingen rullar in…men mycket vill ha mer. Mer spänning behövs! Mer fruktan åt folket. Svaret? En genmanipulerad dino som inte följer några som helst lagar. Indominus Rex (”Untamed King”!!!), ett riktigt badass som utan att tveka massakrerar för blodtörsten skull! En sådan måste ju såklart hållas bakom lås och bom! Och hur går DET!?! HAHAHA!
Ojoj..forskare leker Gud igen. Har man inte lärt sig något av John Hammonds misstag..!?

Varje filmisk konflikt behöver sina arketyper. Här får vi Bryce Dallas Howard som Claire, parkens manager och den som i början ser både besökare och dinosaurier som siffror i kolumner. Vi har de obligatoriska barnen (en Spielberg-produkt remember!?) som hamnar i trubbel. Vi har filmens manlige hjälte, en västförsedd Chris Pratt som dessutom kan bli känd som Mannen som talar med Raptorer…en ganska bra egenskap senare i rullen ska det visa sig! Och så kastar manuset självklart in en mänsklig hotbild, här Vincent D´Onofrio..stark man i företaget InGen…som ser dinosaurier som framtida vapen. Ajaj inte bra.

jw8

dancing with dinosaurs

Den som letar efter nymodigheter i dagens rulle får naturligtvis leta vidare.
Här handlar det om en äkta blockbuster. Som innehåller allt det klyschiga och förväntade. Den som vill bockar av i protokollet. Men vad gör väl det då det hela blir så satans charmigt, underhållande och dessutom respektfullt mot originalet!
Regissören Colin Trevorrov (Safety Not Guaranteed) gör inga misstag här vill jag hävda, och givetvis kan man också misstänka att exekutiva producenten herr Spielberg nog stått bakom regissörstolen och hojtat lite tips vid väl valda tillfällen! Men återigen, vad gör väl det!

Dagens dinoröj är SNYGGT så inihelvete. Här finns personer man bryr sig om, humor och traditionell spänning. Vad dagens film gör så bra är att den inte tar sig på största allvar, det blir mer som en upphottad blinkning till originalfilmen. En sorts svulstig åktur back in Dinoland. Håll koll på detaljerna, massor med små hyllningar till första filmen svischar förbi. För att inte tala om upplösningen!

Den som vill hittar förstås massor med saker att klaga på. Men att orka ondgöra sig över t.ex. den massiva produktplaceringen som förekommer är att göra sig själv en otjänst. Då missar man istället den lekfullhet och det publikfrieri som filmen proppas med.

Full med klyschor javisst.
Full med förutsägbara personer och händelser javisst.
Full med popcorn från ett Hollywood som spelar på redan inmutade marker javisst.
Logiska luckor, självklart.

Men, skit i det!
Jurassic World är en rasande grann sommarblockbuster som gör varje älskare av genren på gott humör. Pratt är stabil och buttert charmig. Howard går från stiff affärskvinna till hjältinna i djungeln i kjol och högklackat!
Och dinosaurierna? Tja, de LEVERERAR såklart! Har de nånsin sett snyggare ut!? Äventyret har ett igenkännande flow, låter oss minnas paralleller till de andra rullarna…samtidigt som den här kommer att kunna stå stadigt på egna ben under åren som kommer. För kidsen som inte har samma connection till sagan som en annan, är detta en perfekt inkörsport till filmerna från förr!

Filmen tar utan tvekan originalet från 90-talet in i 2000-talet på det mest charmiga och fartfyllda sätt man kan tänka sig. Jag sitter med ett flin och bara njuter.

Så här SKA en riktig popcornsrulle berättas!

 

Idag skriver såklart flera bloggkamrater om upplevelsen i den comebackande parken.
Tyckte de att det var värt entrébiljetten och den långa väntan?

Safety Not Guaranteed (2012)

Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.

Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.

Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.

Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.

trion som löser mysteriet…kanske

Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?

Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat. 

full starfull starfull star