Jurassic World (2015)

JW_posterEn del karameller är ändå värda att vänta på.

Redan 2004 fanns stora planer på att driva franchisen vidare, men Steven Spielberg själv stoppade det hela då han inte tyckte att det fanns ett tillräckligt bra manus.
Bättre att vänta.

Nu, 11 år senare kom tillfället.
Och naturligtvis är det en av 2015 års mest hajpade rullar, Och naturligtvis kommer du att hitta röster som både rosar och risar. Det är ju liksom ofrånkomligt. Själv älskar jag ju originalet från 1993, så peppen var ju som ni fattar GIGANTISK! Om än med en liten försiktig tanke om återhållsamhet också. Vis av erfarenhet vet man ju sen gammalt att i vissa lägen kan det slå bakut och bli värsta backfiren.

Här behöver jag dock ICKE oroa mig, känslan ett par minuter in i rullen känns trygg…känns stabil. Jag hör John Williams till förbannelse kända theme och jag svävar tillbaka till den magiska känslan som originalet skapade! Och detta redan innan en enda Dino dykt upp i dagens äventyr!

Rätt snabbt inser man att detta helt enkelt är en sorts nyinspelning av just originalet! Fast med en öppen park den här gången, fylld med besökare som i bästa Disney World-stil flänger runt och upplever de olika ”attraktionerna”
Dinosaurier i fångenskap är inget konstigt längre. Vardagsmat. Fullspäckade turer går ständigt till Isla Nublar. Men parkens ägare är inte nöjda, visst kosingen rullar in…men mycket vill ha mer. Mer spänning behövs! Mer fruktan åt folket. Svaret? En genmanipulerad dino som inte följer några som helst lagar. Indominus Rex (”Untamed King”!!!), ett riktigt badass som utan att tveka massakrerar för blodtörsten skull! En sådan måste ju såklart hållas bakom lås och bom! Och hur går DET!?! HAHAHA!
Ojoj..forskare leker Gud igen. Har man inte lärt sig något av John Hammonds misstag..!?

Varje filmisk konflikt behöver sina arketyper. Här får vi Bryce Dallas Howard som Claire, parkens manager och den som i början ser både besökare och dinosaurier som siffror i kolumner. Vi har de obligatoriska barnen (en Spielberg-produkt remember!?) som hamnar i trubbel. Vi har filmens manlige hjälte, en västförsedd Chris Pratt som dessutom kan bli känd som Mannen som talar med Raptorer…en ganska bra egenskap senare i rullen ska det visa sig! Och så kastar manuset självklart in en mänsklig hotbild, här Vincent D´Onofrio..stark man i företaget InGen…som ser dinosaurier som framtida vapen. Ajaj inte bra.

jw8

dancing with dinosaurs

Den som letar efter nymodigheter i dagens rulle får naturligtvis leta vidare.
Här handlar det om en äkta blockbuster. Som innehåller allt det klyschiga och förväntade. Den som vill bockar av i protokollet. Men vad gör väl det då det hela blir så satans charmigt, underhållande och dessutom respektfullt mot originalet!
Regissören Colin Trevorrov (Safety Not Guaranteed) gör inga misstag här vill jag hävda, och givetvis kan man också misstänka att exekutiva producenten herr Spielberg nog stått bakom regissörstolen och hojtat lite tips vid väl valda tillfällen! Men återigen, vad gör väl det!

Dagens dinoröj är SNYGGT så inihelvete. Här finns personer man bryr sig om, humor och traditionell spänning. Vad dagens film gör så bra är att den inte tar sig på största allvar, det blir mer som en upphottad blinkning till originalfilmen. En sorts svulstig åktur back in Dinoland. Håll koll på detaljerna, massor med små hyllningar till första filmen svischar förbi. För att inte tala om upplösningen!

Den som vill hittar förstås massor med saker att klaga på. Men att orka ondgöra sig över t.ex. den massiva produktplaceringen som förekommer är att göra sig själv en otjänst. Då missar man istället den lekfullhet och det publikfrieri som filmen proppas med.

Full med klyschor javisst.
Full med förutsägbara personer och händelser javisst.
Full med popcorn från ett Hollywood som spelar på redan inmutade marker javisst.
Logiska luckor, självklart.

Men, skit i det!
Jurassic World är en rasande grann sommarblockbuster som gör varje älskare av genren på gott humör. Pratt är stabil och buttert charmig. Howard går från stiff affärskvinna till hjältinna i djungeln i kjol och högklackat!
Och dinosaurierna? Tja, de LEVERERAR såklart! Har de nånsin sett snyggare ut!? Äventyret har ett igenkännande flow, låter oss minnas paralleller till de andra rullarna…samtidigt som den här kommer att kunna stå stadigt på egna ben under åren som kommer. För kidsen som inte har samma connection till sagan som en annan, är detta en perfekt inkörsport till filmerna från förr!

Filmen tar utan tvekan originalet från 90-talet in i 2000-talet på det mest charmiga och fartfyllda sätt man kan tänka sig. Jag sitter med ett flin och bara njuter.

Så här SKA en riktig popcornsrulle berättas!

 

Idag skriver såklart flera bloggkamrater om upplevelsen i den comebackande parken.
Tyckte de att det var värt entrébiljetten och den långa väntan?

Drömmarnas horisont (1992)

Att göra de här ständiga besöken i det gamla återtittsträsket känns verkligen som en stimulerande aktivitet.
Vare sig jag hamnar framför ett alster som återigen kan älskas lika mycket nu som då, eller griper tag i närmsta första skämskudde, kaffekopp eller liknande för att gömma mig bakom när uselheten (fortfarande) inte tycks ha några gränser.

Dagens återanvändning ger mig direkt två känslor i kroppen som är väl värda att framhålla både lite då och nu;
1) man kan ha många vitt skilda åsikter om denna historias turturduvor men tillsammans fungerar de banne mig perfekt på film,
2) Nicole Kidman har en härlig och superproffsig tajming när det gäller att leverera komiska repliker och bra drapor med rätt inställning.

Jag har nog alltid gillat Ron Howard, både som skådis i tex Sista natten med gänget eller som Ritchie i Gänget och jag, men det är kanske som regissör han haft sina största stunder ändå. Howard verkar vara en sån där filur som liksom kan känna av hur vibbarna går och sedan proffsigt tillverka en vara som alltid eller oftast finner både nåd inför publik och sura kritiker. En stabil kille helt enkelt.

Här målas en historia upp som uppenbarligen ska bära drag av de gammeldags episka äventyren, gärna med en stark romantisk aura över sig. Populärt ställe att börja på när det gäller drama om fattigdom, känslor, drömmar och kärlek är alltid Irland. Ett säkert kort här också. Fattige Joseph (Tom Cruise) drömmer om att äga sin egen mark men tiderna i slutet på 1800-talet är bistra för fattiga lantbrukare på Irland, oftast i händerna på skrupelfria gods- och markägare. Ett par dramatiska utspel senare befinner sig dock den unge Joseph emigrerad till Amerikat och Boston där en plan som ska ta honom vidare till Oklahoma, där det delas ut mark till nybyggare, smids. I släptåg och av en tillrättalagd manustillfällighet har han också den bortskämda och impulsiva godsägardottern Shannon (Nicole Kidman), på rymmen hemifrån  och drömmandes om äventyr i Det Nya Landet.

Howard tar nu inga nya spännande genvägar i sitt berättande, åh nej långt därifrån. Det är traditionsenligt käbbel mellan huvudpersonerna samtidigt som de i smyg spanar in varandra. Det är de obligatoriska motgångarna, de moraliska frågorna som stöts och blöts, det är rich girl going poor och lär sig uppskatta tillvaron, det är den unge självsäkre äventyraren vars fall blir både tungt och hårt innan det kan bli bättre och naturligtvis skuggor från förr som inte kommer att lämna dem ifred. Cruise spelar sin roll rätt inspirerat och får på vägen mycket god matchning av Kidman, och på det hela taget känns det som att det märks att de var ett par privat vid den här tiden.

här hittas både kalabalik…och romantik.

 Filmens bästa partier är i början och mot slutet och det känns på något sätt som om Howard får leva ut gamla drömmar om färgfulla bombastiska bilder över vidsträckta slätter, vare sig de återfinns på västra Irland eller på den amerikanska prärien.

Drömmarnas Horisont känns som drygt två timmar i gott sällskap med lite gammeldags äventyrsromantikdrama med sina gamla beprövade klyschor. Pompöst vackra bilder och dessutom njutbart tonsatt av gamle John Williams som ger prov på både sköna irländska influenser och traditionella westerntakter. En stabil historia som inte bjuder på några överraskningar, men ett pefekt castat kärlekpar…och det är väl inte kattskit det heller.