Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.

 

 

Annonser

3 comments on “Seven (1995)

  1. Visst är det skönt att se en femma? Om man sett den innan och den fortfarande håller är alltid en skön känsla. Jag delar också ut få femmor, men Se7en är en av dem. Just det där mörkret du nämner är något jag verkligen uppskattar. Den kör på det från början till slutet och det gör den både bra och minnesvärd.

    Gilla

  2. Instämmer — klart femma! Och överraskningen när man såg vem som var skurken 🙂 Det var nog Seven som fick mig att inse att den där Brad Pitt inte bara var en överspelande Pretty Boy.

    Gilla

  3. Och den däringa idolsnyggingen Kevin Walker smyger sig in även i en strålande text om Seven. Suck. 😉

    (Toppenfilm. Fortfarande. Oh yes. 5/5!)

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s