Etikettarkiv: …världsklass!!!

Feb 3 2017

La La Land (2016)

lalaland_posterTrots att man vet om att de finns, blir det nästan samma chock varje gång. Det där när man konstaterar att alla timmars slit framför rullar av varierande kvalité får en payoff i form av att det filmiska himmelriket öppnar sig. De kommer i sällsynt flock. Om ens det.

Damien Chazelle är uppenbarligen en pålitlig kuf. Alternativt en snubbe med en underbar fantasi och förmåga att omsätta sina inre (?) visioner i filmberättelser som charmar brallorna av en annan. Kom igen, Whiplash var en svettigt underbar och totalengagerande story. Och nu har Chazelle gjort det ÄNNU bättre! Och, för den som inte kan med människor som brister ut i sång och steppar runt i dansvirvlar, bara sådär, kan detta bli en prövning. Det tål att nämnas ändå. Vad tar det innan första, Fame-inspirerade, numret drar igång? 30 sek?

Mia (en sagolikt bra Emma Stone) drömmer drömmen om att bli skådis. But of course. I Los Angeles, drömmarnas stad (?) är väl allt möjligt? Men också hårt. Auditions som inte leder någonstans. Känslan att aldrig bli utvald. Är kanske framtiden ändå att jobba som barista på det lilla fiket intill den stora filmstudion? Likadant är det för Sebastian (Ryan Gosling), sjukligt besatt av att spela jazz, att värna om jazzens överlevnad i en stad som ständigt rusar på i natten och i den soldränkta smogen. Klart de två möts som skepp i natten på ett okänt hav. Blir varandras supportrar, varandras stöd, varandras hjärtas älskade. De delar drömmen.

Av allt detta väver nu alltså regimannen/manusplitaren Chazelle ihop en sådan totalcharmerande story att det icke på något sätt går att värja sig. För varje människa med ett uns av egna drömmar, längtan eller romantik inneboendes i sig…är detta som en explosion i själen! Tjuriga recensenter har kallat filmen ”rörig”, har benämnt den som ”blek” och ”oengagerande”. Självklart har de antingen varit på fel film eller har uppenbara problem med formatet storyn berättas i. Chazelle trollar fram sagolikt magiska scener som för tankar tillbaka till musikalernas glansdagar, med ess som Fred Astarie, Ginger Rogers och Gene Kelly. Hua vad bra detta är! Färgerna, musiken, känslan! Precis när man liksom trodde att 2000-talet håller på att rusa iväg i hysterisk fart vad gäller teknik, ytliga popcornsdjup och explosioner av valfri CGI…kommer Chazelle och knäpper oss på näsan med en magisk (ja MAGISK) blinkning till forna dars filmkonst. West Side Story! I´m looking at you! Musiken är som vanligt ett av Chazells starkaste kort. Här som ett fluffigt old fashioned kuttersmycke i gnistrande färger. Lovely.

La La Land (2016)Sebastian (Ryan Gosling) and Mia (Emma Stone)

magin börjar spira

Stone och Gosling är som gjorda för varandra. En par i samklang, både i glädje och när filmens (obligatoriska) tuffa tillvaro kickar in. Stone är magnifik. Hennes blickar och ansiktsuttryck säger allt. Gosling är dags att ta på rejält allvar nu. Mannen tycks kunna spela allt. Har han något kvar att bevisa? Knappast säger jag.

Som att hänga med två personer man blir kär i redan från ruta ett.
Lägg till detta bedårande musikaliska inslag…och allt klickar. Precis allt.
Avkräver ni mig en favvoscen…så håll utkik efter en parkbänk ovanför Los Angels ljusmatta i natten.

Jag lägger mig ned och kapitulerar.
The dreams are on me.

 

avsnitt-74I SoF-poddens #74 slösar yours truly och poddpartner Fiffi ännu MER kärlek över dagens upplevelse. Get some!

Jun 28 2016

Zootropolis (2016)

zootropolis_posterJag har tragglat frågan förut. Med en dåres envishet.
”Kan man bli kär i en film??”

Och svaret är alltid lika självklart; ”Klart man kan!!!!”
Dagens animerade Mästerverk…jag jag skriver MÄSTERVERK..är så fantastiskt humörhöjande, trollbindande snyggt, smackelibangroligt för både små skitar och vuxna stollar, livsbejakande på alla tvära och randiga sätt…att man liksom bara kan lägga sig platt ned och kapitulera.

De dyker upp ibland, de där rullarna som liksom knockar en ur dojjorna fullständigt.
Som idag!
Såklart, vill du vara en sur-Lisa eller gnäll-Sven kommer du att hitta flaws, fel och störande moment i rullen. Det är jag övertygad om. Men jag tror också att du kommer att vara i minoritet. Har du det minsta av fantasi, livsglädje och kanske till och med är utrustad med lite rutin på filmtittandet…kommer du att hitta så mycket sköna små filmiska referenser att du storknar.

Bolaget vid ritbordet den här gången är Walt Disney Studios, numera mest utskällt för att de tycks lägga beslag på alla möjliga rättigheter till höger och vänster. Disney må stå för mycket av det som bespottas av övriga nöjesindustrin, men när den mäktiga koncernen spänner musklerna…då ligger banne mig många i lä.

zootopia

”ännu en 5:a i betyg från Flmr…har han rentav blivit soft på äldre dar…?!!?”

Dagens historia om den lilla, nästan tröttsamt, positiva kaninen Judy (med röst av Ginnifer Goodwin) som inget hellre vill än att bli polis i den stora staden Zootropolis…och hennes äventyr tillsammans med den streetsmarte räven Nick (Jason Bateman) är så härlig att mina betygsstjärnor liksom slår knut på sig själva. Sen kan du säga vad du vill om att älska en tecknad film så pass att högsta betyg delas ut utan att tveka.

För det är ju så.
Som så många gånger förut i den animerade filmvärlden.
Att det är hjärtat som bestämmer betyget.

 

#40_logoVi kärleksbombar SJÄLVKLART dagens rulle i SoF-podden! I avsnitt 40 närmare bestämt!

Mar 18 2016

Room (2015)

room_posterVärldens just nu (mars 2016) bästa film??
Belönad på Oscarsgalan när Brie Larson fick en guldgubbe. Med länge i racet om Bästa Film.

Det här är filmen som du mår bäst av att se helt ospoilad. Du ska bara se den här. Se och ta in det som händer. Följa med i den känslomässiga berg- och dalbana som (förhoppningsvis) följer. Film ska beröra, på ett eller annat sätt. Denna gör det. Till 100 procent. Och javisst, det blev självklart dammigt i rummet! Tack regissör Lenny Abrahamson.

Är du det minsta mottaglig för människans förmåga till empati, sorg, glädje, vrede, hopplöshet…och förhoppningar….kommer du att älska den här filmen.
Och en grabb som heter Jacob i det livs levande livet.

Filmen som är underbar att ha skådat, men som man aldrig vill se om igen.
Av många orsaker.

Guldstjärnorna bara smäller in!

Nov 13 2014

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-Joe–Matthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Nov 26 2013

Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.