Dunkirk (2017)

Christopher Nolan tillbaka med en ny rulle. Klart man ställer upp. Mannen har ju stått för en av de mäktigaste filmupplevelserna jag varit med om!
Kan han leverera igen?
Som han kan!

Sommaren 1940 var minst sagt påfrestande för England. Andra världskriget rasade för fullt, USA hade ännu inte gått med på de allierades sida. I norra Frankrike, i Dunkirk (eller Dunqurke) var det jävligt värre. Nästan en halv miljon soldater inringade av den tyska krigsmakten i den lilla hamnstaden. Blickade man ut över den engelska kanalen kunde man nästan se England. Så nära, och ändå inte.

Av detta har nu alltså den gode Nolan gjort film på egenhändigt manus. En film som dyker ned på tre olika ställen, under tre olika tidslinjer (som ändå vävs samman till slut på smart sätt!) under denna kaotiska tidpunkt. På land den unge soldaten Tommy (Fionne Whitehead), en vanlig basse som förtvivlat försöker ta sig från det franska fastlandet, samtidigt som den tappre och brittiskt stolte Commander Bolton (Kenneth Branagh) försöker se till att varenda soldat ska med hem till England via den evakueringsprocess som pågår. I luften stridspiloten Farrier (Tom Hardy med snygg Bane-referens) som får bekänna färg i sin Spitfire ovanför kanalens kaos. Ute på vattnet den stoiske Mr Dawson (Mark Rylance), som tillsammans med hundratals andra civila skepp svarar på Churhills upprop om assistans för att rädda landets soldater, styr sin lilla båt mot den krigshärjade franska staden. Det hoppas fram och tillbaka i tiden. Först blir jag vimmelkantig när jag inte lyckas få ihop dyngsrytmen med bilderna, men snart lär jag mig filmens gång…och payoffen i form av sammanflätad tidslinje med samma scener ur olika perspektiv…känns plötsligt helt naturlig.

Jag kommer på  mig själv med  att sitta och hoppa i biofåtöljen, hållandes andan och fullständigt stirra på bioduken utan att släppa den med blicken för en sekund. Mellan kaoset på duken hinner jag ändå notera att det är knäpptyst i salongen. Inget blippande, inget prasslande, inga totalt malplacerade skratt eller tjut. Bara…tyst. Ljudet av ett världskrig dominerar fullständigt.

Filmen är förstås fullständigt lysande berättad av Nolan. Bara det att mannen konstant här vägrat att använda sig av CGI (okej, jag misstänker att viss CGI trots allt finns insmuget nånstans) och det faktiskt är verkliga skepp, verkliga flygplan, verkliga horder av soldater som häckar på den krigshärjade stranden….gör att filmen känns som ett äkta hantverk. The old school.

En del bashar ut mot att det aldrig finns någon backstory på figurerna vi möter, att det därför inte går att bry sig om dem. Tvärtom, menar jag. Det genialiska som Nolan gör är att kasta oss som åskådare rakt ned i krigets kaos. Som att vi är på tillfälligt besök och får en inblick i hur det förmodligen (?) var på platsen. Avsaknad av ”normal” dialog i rullen förstärker upplevelsen. Under en stund får vi hänga med män, okända män från olika bakgrunder, som  alla plötsligt har det gemensamt att de befinner sig i samma helvete. Jag lär känna personerna genom deras anonymitet och ansiktsuttryck och sätt att reagera. Jävligt snyggt gjort, hävdar jag!

klättra för överlevnad…i bästa fall.

Filmens absolut bästa tillgång är dock LJUDET! Ihop med musiken från Nolans vapendragare Hans Zimmer (och javisst, DOMEDAGSBASUNERNA från Interstellar har hängt med!) håller detta mig fastnaglad i biofåtöljen (när jag inte hoppar). Ljudet är galet, hysteriskt, brutalt och fullständigt öronbedövande. Som en karaktär i sig i filmen. Kanske det bästa inslaget! Ihop med den formidabla musiken. Vilken upplevelse!

Jag tackar också högre makter för att Nolan inte gör 3D av rullen. Jag är övertygad om att nästan hela upplevelsen med filmen hade gått förlorad då. Nu får jag istället foka på de öden som utspelas.
Vi får knappt en tysk i bild. Istället symboliseras hotet av ständig artilleribeskjutning, störtdykande Stuka-plan och en och annan lömsk torped i det kalla vattnet. Helt rätt igen Nolan säger jag! Vissa recensioner har kallat filmen blodig, vilket dock är helt uppåt väggarna. Det finns inte mer blod här än i valfri tv-anpassad krigsrulle. Vill man se goriga krigseffekter på sönderskjutna kroppar får det bli Menige Ryan eller Hacksaw Ridge. Nolan fyrar istället av allt sitt krut på intensiva scener med bombastiska element som vatten och föremål ihop med den lilla människan. Och att Harry Styles från insomnade (?) One Direction var så bra skådis…vem kunde ana det?!?
Skrev jag att fotot är vansinnigt vackert mitt i allt elände?! Nu har jag skrivit det.

Dunkirk är förmodligen bara näst bäst i Christopher Nolans CV hos mig, men som du fattar av de här orden…räcker det ju ganska långt. En film att uppleva med magen och hjärtat, inte hjärnan. Årets bästa hittills och finbetyget bombar in!

 

Annonser

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-JoeMatthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

****

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

The Dark Knight Rises (2012)

Jaha, ni kan ju naturligtvis alla bakgrunden till den senaste installationen av det som enligt utsago ska vara Christopher Nolans sista inlägg i sagan om den maskerade hämnaren. En av sommarens stora hyper såklart, och det finns väl ingen vid det här laget som inte har koll på denna final vad gäller innehåll och inriktning.

Med detta sagt ödslar jag således ingen tid på utsvävningar om handling och bakgrunden som gör att Läderlappen (ja det är vansinnigt kul att skriva det istället!) gör comeback på arenan efter 8 års frånvaro. Nya tider, nya skurks men samma jobbiga svårmod som präglat de två föregångarna i allmänhet och del två i synnerhet.

Det bästa först: undergångsstämningen i filmen ( i kombo med den grymma musiken) är snygg och välgjord. Nolan lyckas trolla fram en sorts bombastisk känsla som dock aldrig går överstyr och blir jönsig. Det hålls hårt i manuset och det blir inte mycket utrymme över för potentiella oneliners. Vilket nog är bra. Det är en tung actionfilm som får biofåtöljerna att vibrera sådär läckert som man alltid vill att det ska göra när man ser på film. Nolans Batman-vision har mycket snyggt tagit udden av Burtons stundtals lite påfrestande gotstil och Gotham ser mer ut som en ”riktig” stad. En detalj som i mina ögon känns rätt tillfredsställande.

Det mindre bra: eller för tusan….det är en bra film såklart. En snygg avslutare i trilogin där Nolan knyter ihop hela sagan på ett bra sätt. Men, jag är inte superduperimponerad. Vilket jag inte heller var av mellanfilmen.
Här känns vissa partier lite för långa och jag tycker att filmen absolut hade mått bra av kortas ned ett antal minuter för att slippa en par transportsträcke-varningar. Christian Bale fortsätter att grubbla och dra sina tvivel i långbänk, och någon gång vill jag bara skrika åt honom att ”dra på kostymhelvetet och styr upp problemen för fan…!”, men visst jag inser också att Nolan vill ha det så….vill dra de eviga frågorna om skuld, godhet och samveten så långt han bara kan.
Kanske är TDKR den vuxnaste superhjälten film någonsin, där allt svart och vitt är bortrollat och endast en grå skuggzon återstår. Tim Burton överdrev både scenografi, dialoger och händelseutvecklingar på ibland makabra sätt och kanske också mer i linje med seriealbum-style. Nolans versioner känns oerhört mycket mer förankrade i en sorts normal verklighet med normala städer och människor. Vilket som är bäst får man kanske låta vara osagt, men Bales Batmanöden blir påtagligt mycket mer av ett drama med udda inslag.

Dagens badass, Bane, blir en biffig motståndare, men ändock mest en figur att sortera in i det perifera skurkgalleriet…hans historia engagerar inte nämnvärt. Inte så skrämmande, mer udda och dessvärre lite styvmoderligt behandlad i slutet av manuset tycker jag nog. Precis som Jokern blev i mellanfilmen, inte heller där en ”värdig” sorti. Å andra sidan lyckas manuset här mycket snyggt mörka andra kriminella elements agendor, och sådana bortkollringar gillar man ju alltid. Anne Hathaway som en sorts kattkvinna blir helt enligt planerna den ofrivilliga sidekicken, och inget fel i det. Men visst hade filmen klarat sig lika bra utan henne.

– min röst är grymmast!!
– nä…min!!

Desto roligare att Nolan ger förtroende åt Joseph Gordon-Levitt som är det i mitt tycke friskaste inslaget i dagens kapitel. Det och de pålitliga rävarna Gary Oldman och Morgan Freeman som tar varsin räkmacka genom filmen och gör det pålitligt stabilt. Och Bale då? Jo han gör vad han ska och är nog faktiskt den bäste tolkaren som gått i ett par Batstövlar.

Summa summarum: Inget fel på effekter och ljudmaskineri. Bra rollista och ett bra avslut av regissör Nolan. Batman själv har lustigt nog reducerats till en bifigur i sina egna filmer om man ser till antalet minuter som maskerad hämnare i bild…men det kanske är så det ska vara. Vad gäller diskussionerna om detaljer i filmen är jag beredd att svälja de flesta med axelryckning….utom när Rösternas Krig inträffar! Tom Hardy som Bane med sin tillgjorda Darth Vader-väsande gammel-engelska och så då Christian Bales helt katastrofala dårväsande som om han har en pinne på tvären antingen i halsen eller i baken. Otroligt fånigt om ni frågar mig.

The Dark Knight Rises är bra som tungt actiondrama. Den är helt okej som avslutande (?) kapitel i sagan om den bekymrade hämnaren. Jag är dock inte på långa vägar bländad av historien. Den bästa filmen i trilogin är och förblir Batman Begins. Svårmodet i den här och förra uppföljaren riskerar ibland att välta hela sagan och panga in en oklädsam prettostämpel i nyllet på fladdermusen. Och…kan vi inte börja med uttrycket ”Läderlappen” igen?
Visst är det mycket roligare?

The Dark Knight (2008)

Om Superman Returns är uppbyggd på lite mer klassiskt manér och med aningens mjukare inriktning, så är Christopher Nolan´s  andra film om den brottsbekämpande enslingen i Gotham desto mörkare och mer svårtillgänglig.

Efter första titten vet jag att jag hade lite problem med vad jag skulle tycka, spontant kändes det som den mest udda av alla filmer om fladdermusen hittills, den som gått absolut längst ifrån Batman-konceptet och de uppställda ramar som funnits för hur den här sagan ska behandlas. Och det var från början inte självklart en positiv känsla. Denna andra gång känns det som jag kan se lite mer i den. Och framför allt, se den starka drivna story som spelas upp. Kanske den mest vuxna superhjältefilm, jämte vissa X-Men-delar, som gjorts. Ett modigt grepp av Nolan, och utmanande.

Gotham i förfall. Skurksen härjar fritt och polisen gör gemensam sak ihop med stadens nya karismatiske åklagare Harvey Dent för att sätta åt ligorna, i bakgrunden vakar som vanligt Batman över det hela med säker, men något uppgiven, hand. Det nya, högst oroväckande, hotet mot framgång för lagens män heter Jokern och är en vettvilling helt utan gränser som skamlöst bjuder ut sig till att döda Batman mot stor del av maffians förmögenhet.

Vad denna film lyckas ordentligt bra med är att visa på moralens förfall i alla dess former. Till vilket pris måste allt ske? Bruce Wayne uttrycker en frustration över att ständigt vara den enda som står mellan kaos och ordning, han vill inget hellre än att staden ska få någon ny kraft att lita på. Harvey Dent är orädd och modig, men till vilken gräns? Och vad krävs för att knäcka en man som honom?

Nolan målar upp en dyster bild av en stad där mörka krafter är i omlopp, där ingen verkar kunna lita på någon, där även de goda blir ansatta av det mörka. Lägg till detta den bindgalne Jokern som verkar jobba helt utan egen agenda, en sidokraft som hotar från alla möjliga håll.

Trots sina starka politiska och moraliska funderingar är det också en tung actionfilm, även om huvudvikten inte tycks ligga på detta element. När Nolan dock släpper loss envigen mellan Batman och skurksen i lagom utportionerade doser  är det naturligtvis toppklass på det som förevisas. Intressant i sammanhanget är att varje segment i filmen tycks vara uppbyggd enligt små kapitel och modellen intensiv dialogdriven dramasekvens som avslutas med en actionsekvens, för att sedan börja om igen.

Christian Bale är för dagen väldigt återhållsam i sin Batman-roll, men när han väl väser sina få repliker så är det med sedvanlig pondus och en sorts olycksbådande föraning, vilket också gör att han känns som den bäste tolkaren i denna komplexa roll. Som Wayne är han mer en jobbig-jäkla-playboy med irriterande divalater, helt enligt mönstret. Heath Ledger gör förstås en galet bra version av Jokern, och lämnar Jack N bakom sig i den klassen, vilket normalt sett inte är det lättaste. Ledgers fenomenala gestaltning av en helylledåre med skrämmande personlighet är hela tiden den oroväckande faktorn som alla måste ta hänsyn till. Aaron Eckhart förtjänar också ett par rader som åklagaren Dent, filmens kanske egentliga huvudroll, vilken går ett dystert öde till mötes trots sin godhjärtade agenda. I övrigt som vanligt välspelat in i minsta biroll.

The Dark Knight är ingen traditionell superhjältefilm. Nolan riktar mer in sig på ett drama om det goda och onda. Det är kanske mer Chicago än Gotham över spelplatsen, serietidningskänslan är knappast närvarande, Batman är ingen positiv kille och Jokerns slutgiltiga öde göms möjligen i visst dunkel. Inget mästerverk hävdar jag, men nog så underhållande och tung.

”The famous Bruce Wayne. Rachel’s told me everything about you.”
”I certainly hope not.”

Inception (2010)

Någonstans läste jag att det här är Christopher Nolans ögonsten framför alla. Det projekt han haft i huvudet sedan bra många år. Den film han alltid velat göra, men inte haft möjlighet att sjösätta. Förrän nu då. Och det ska sägas direkt, jag har en viss förmåga att bli lite allergisk mot filmer som hypas alldeles för mycket. Ofta brukar det betyda att de inte riktigt klarar trycket som uppstår. Så har det varit med tex The Expendables (förfärligt dålig) och Inglorius Basterds  (bra film men inget märkvärdig), och någonstans kändes det som att detta kunde bli ytterligare ett sådant fall.

Men skäms på mig vad fel jag hade. Här serverar Nolan en egenkomponerad historia som sätter fart både på sinnen och hjärnan, och dessutom lyckas han varva detta med bra skådespelare och fartiga actionscener/effekter. Leonardo DiCaprio (igen!) svarar för en utmärkt insats som huvudpersonen Cobb, vars främsta talang i en sorts framtid är att ”bryta” sig in i folks drömmar och stjäla information. Nu ställs han inför ett än svårare uppdrag när det gäller frågan om man kan ta sig in i folks huvuden och ”plantera” en dröm eller en tanke som sedan ”offret” utvecklar vidare som sin egen. En både spännande och filosofisk fråga som kräver att Cobb samlar de bästa medarbetare han har.

Nolan bjussar vidare på karameller i form av snygga scenlösningar med stundtals häpnadsveckande effektlösningar, men kräver också av oss att vi fokuserar på historien. Här går det inte att plötsligt få för sig att gå ut i köket och fylla på fikakoppen eller länsa kylskåpet på kvällsgott utan att åtminstone stanna filmen. Missa en minut av det som händer och du är garanterat lost i handlingen. Kanske det möjligen ligger filmen liiiite i fatet, att det till slut sker så mycket på så många olika….plan…att det känns lite stressigt att hinna ta in allt. Men det är ett digert ögongodis som serveras och som tittare blir det en upplevelse lite utanför de vanliga ramarna. Att just filmen känns som den enda i sitt slag på bra många år gör också att den känns väldigt fräsch och nytänkande i sitt utförande. Det blir en blandning av thriller, action och filosofiskt flum-hum av bästa märke i högt tempo.

Säkert skådespelat av DeCaprio och de övriga i rollistan; Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Cillian Murphy, Ken Watanabe där även Marion Cotillard förtjänar att nämnas i sin lite läskiga roll och den som håller vår Cobb i ett mentalt järngrepp i stort sett genom hela filmen.

Inception är vansinnigt snyggt tillverkad och kombinerar visuella läckerheter med ett utmanande och effektivt manus. Bra driv i scenerna och utmanande för hjärnverksamheten  gör att spänningen infinner sig vare sig man försöker stå emot eller inte. Det om något är väl ett ganska föredömligt betyg.