Assassin’s Creed (2016)

Ett litet motargument till min osande kanonad av den bisterhet till den här rullen (som jag avlossade i SoF-podden)…kom häromdagen i form av ”men fotot är ju faktiskt nästan sjukt snyggt”….

Och..javars…det ska man inte vara sämre hobbytyckare än att erkänna.
Vissa scener har försetts med ett sorts drömskt filter, dessutom i motljus, vilket gör (just då) bilderna mjuka och med ett sorts mytiskt anslag. Nu räcker denna lilla detalj dock inte på långa vägar för att skyla över den kalla bistra sanningen; detta är en jäkla skitrulle. Försedd med alltför fina kläder. Som för att villa bort oss som tittar, lura i oss att ytan är allt. Att spacklet ska dölja sprickorna, som är milsvida. Det herr regissör Justin Kurzel satsade på det visuella gav inget över till det som ändå räknas. Speciellt när manuset haltar så pass som det gör. Jag pratar om KÄNSLAN. Feelingen. Här finns nada. None. Filmer kan komma i olika förpackningar. Visst. Ibland av det tvivelaktiga slaget, men då kanske med en känsla, ett sätt att berätta, som ändå gör att man tar rullen. Kanske till och med finner visst nöje i uselheten. Här finns inget sådant. Inga stakes värd uppmärksamheten.

Det är alltså filmen på den världsberömda tv-spelsfranschisen. Lönnmördaren i det hemliga sällskapet som är en jävel på parkour. Typ. Min erfarenhet av spelet; tittat på när andra spelat, testat lite själv. Ingen himlastormande upplevelse. I samband med med filmens ankomst pratade jag med ett par stenhårda gamers jag känner om hur de upplever rullen. I samtliga fall, SAMTLIGA, är det ett unisont BLÄ. Och nästan alla har precis samma argument som hela den här posten. Förbannelsen som ligger över tilltaget att förvandla ett spel till en film tycks alltså slå till med full kraft igen.

Jag, som inte har någon större erfarenhet av den hoodie-försedda hoppande snubben, får alltså heller inte någon smak för det här. Vi får en rörig story, en oengagerande berättelse som förtvivlat försöker hoppa mellan nutid och dåtid. Ett manus som kanske gapar över lite för mycket i sin desperata längtan efter att trycka in det som (uppenbarligen) gjort spelserien så framgångsrik. Det blir lite kladd här och lite kladd där…och inget matnyttigt som består. ”Skurkligans” plan känns krystad, trött och så där totalt kliniskt ointressant. Man nästan önskar att de lyckas med sitt uppsåt. En Michael Fassbender i huvudrollen som försöker uppbåda lite allvar och intresse. Kanske blir det FÖR allvarligt? Där gränsen för larvighet överskrids mer än en gång. Stabila (?) Marion Cotillard, hur kunde hon hoppa på det här tåget??

hopp-sa-la-la!

Ett säkert tecken på en B-rulle är ju också ofta att man hyr in gamla avdankade skådisar till birollerna. Sådana som inte behöver gå in för det så mycket. Tyvärr sker det här också. Jeremy Irons (The Time Machine remember…???) knallar runt och smackar med munnen som om han hade truten full av löständer. Hu! En gång seriösa Charlotte Rampling tackar nu för varje stund av jobb hon kan få och accepterar ett par minuter i den här soppan. Nä, detta var ju verkligen en besvikelse. Det finns inget som fastnar i engagemanget här. Bryr mig liksom inte hur det går. För någon. Och kom igen, hur kul är det att titta på parkour-hoppare i mer än 30 sekunder….?

Slutet hintar om uppföljare, att filmen (dessbättre) bombade rejält i biokassorna hintar också om att vi kanske slipper en just en sådan.

Annonser

Allied (2016)

alliedJa jäklar vad the internetz har hojtat om den här rullen då. Fiskarna har så att säga varit rätt varma för regissör Robert Zemeckis och hans stjärnduo Brad Pitt och Marion Cotillard. Ujuj.

Kan det vara för att Zemeckis försöker sig på en modern…Casablanca…och slänger in lite sedvanligt förräderi och falskspel mitt bland all kärlek som spirar? För inte får man väl göra något sorts ”riktat våld” mot gamla klassiker?
Jag säger skit samma. En film är en film är en film.

Pitten (!) är den kanadensiske underrättelseofficeren Max på uppdrag i just Casablanca 1942. Strax teamar han upp med mystiska Marianne (Cotillard) från franska motståndsrörelsen. En lurigt uppdrag står på spel. Paret känner icke varandra från början men tycke uppstår of course. Så pass att det går hur lätt som helst att spela gift par. Med allt vad det innebär. Men hur är det i oroliga tider? Kan man alltid lita på varandra? Hemligheter och lögner? Zemeckis låter snart storyn bli ett sorts drama om just detta. Hopp till London och det nu gifta paret Max och Marianne Vatan. Livet leker, trots krigstider? Nja, kanske inte. En dag kallas Max in till ”jobbet”. Märkliga nyheter väntar.

allied_pic

Fru Vatan bevisar att hustruns plats inte är i köket

Bradan kör en Brad, stabil om än något träig. Men det kan jag leva med. Cotillard är sådär mystisk och rejält ”femme fatalig”. Tycker dom kombar varandra rätt bra här. Liksom i gamla Dolt Under Ytan, låter Zemeckis oss undra in i det sista vad det är som pågår. Spåren läggs ut, teorierna är otaliga. Detta plus lite lagom krigsaction gör filmen på det hela taget rätt underhållande.

Det ligger en aura av en snygg produktion över det hela. Detaljer och feeling från ett andra världskrigets London. Ingen spelar över, kanske är de istället lite FÖR snygga och svala för storyn?
Äsch, jag friar hellre än fäller. Vi får faktiskt lite oviss spänning och oklarheter som håller i sig fram till sista minuterarna. Kan du räkna ut slutet påstår du? Kanske, kanske inte. Zemeckis gör sitt bästa för att förvilla i detta krigsromantiska drama.

Tar du rullen på rätt sätt finns nöje att hämta.

 

 

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

Inception (2010)

Någonstans läste jag att det här är Christopher Nolans ögonsten framför alla. Det projekt han haft i huvudet sedan bra många år. Den film han alltid velat göra, men inte haft möjlighet att sjösätta. Förrän nu då. Och det ska sägas direkt, jag har en viss förmåga att bli lite allergisk mot filmer som hypas alldeles för mycket. Ofta brukar det betyda att de inte riktigt klarar trycket som uppstår. Så har det varit med tex The Expendables (förfärligt dålig) och Inglorius Basterds  (bra film men inget märkvärdig), och någonstans kändes det som att detta kunde bli ytterligare ett sådant fall.

Men skäms på mig vad fel jag hade. Här serverar Nolan en egenkomponerad historia som sätter fart både på sinnen och hjärnan, och dessutom lyckas han varva detta med bra skådespelare och fartiga actionscener/effekter. Leonardo DiCaprio (igen!) svarar för en utmärkt insats som huvudpersonen Cobb, vars främsta talang i en sorts framtid är att ”bryta” sig in i folks drömmar och stjäla information. Nu ställs han inför ett än svårare uppdrag när det gäller frågan om man kan ta sig in i folks huvuden och ”plantera” en dröm eller en tanke som sedan ”offret” utvecklar vidare som sin egen. En både spännande och filosofisk fråga som kräver att Cobb samlar de bästa medarbetare han har.

Nolan bjussar vidare på karameller i form av snygga scenlösningar med stundtals häpnadsveckande effektlösningar, men kräver också av oss att vi fokuserar på historien. Här går det inte att plötsligt få för sig att gå ut i köket och fylla på fikakoppen eller länsa kylskåpet på kvällsgott utan att åtminstone stanna filmen. Missa en minut av det som händer och du är garanterat lost i handlingen. Kanske det möjligen ligger filmen liiiite i fatet, att det till slut sker så mycket på så många olika….plan…att det känns lite stressigt att hinna ta in allt. Men det är ett digert ögongodis som serveras och som tittare blir det en upplevelse lite utanför de vanliga ramarna. Att just filmen känns som den enda i sitt slag på bra många år gör också att den känns väldigt fräsch och nytänkande i sitt utförande. Det blir en blandning av thriller, action och filosofiskt flum-hum av bästa märke i högt tempo.

Säkert skådespelat av DeCaprio och de övriga i rollistan; Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Cillian Murphy, Ken Watanabe där även Marion Cotillard förtjänar att nämnas i sin lite läskiga roll och den som håller vår Cobb i ett mentalt järngrepp i stort sett genom hela filmen.

Inception är vansinnigt snyggt tillverkad och kombinerar visuella läckerheter med ett utmanande och effektivt manus. Bra driv i scenerna och utmanande för hjärnverksamheten  gör att spänningen infinner sig vare sig man försöker stå emot eller inte. Det om något är väl ett ganska föredömligt betyg.