The Secret Man (2017)

Jäkla bra ”svensk titel” ändå på en rulle som egentligen goes by the name of; Mark Felt: The Man Who Brought Down the White House.

Stoiske Liam Neeson (Liam!) som Mark Felt, ställisen på FBI som alltså visade sig vara Deep Throat, Bernstein och Woodwards källa när det handlade om Watergate-skandalen (Alla Presidentens Män..remember?) Felt trädde fram runt 2005 och avslöjade sig, naturligtvis skrev han en bok om sina förehavanden. Såklart fiskades detta upp som tänkbart filmmanus också. Och här har vi nu alltså BOATS:en på det hele. Startar i rivfart med J. Edgar Hoovers död 1972. Felt, trogen, lojal, en riktigt arbetshäst hos FBI, hoppas såklart att han står på tur att ta över myndigheten. Surt värre när Nixon istället utser en helt annan person. Snart också in på banan med Watergate-debaclet. Vita Huset ger order om att FBI ska lägga med utredningen, Felt vägrar. Inget Vitt Hus ska tala om för FBI vad de ska undersöka eller inte. Anar vi en mörk payback från den gode Felt? Är han förbannad på Nixon-adminstrationen? Rullen ger kanske inga glasklara svar på exakt varför Felt gör som han gör. Men att det orsakar kaos i det politiska Washington är ju säkert som amen i kyrkan. Neeson spelar på rutin, går sällan utanför sin egen box. Han har såklart hög lägstanivå. Rävspelet avhandlas stabilt och utan större överraskningar. Det filmen lider av är att man knappast hinner få någon feeling för Felt. Jag kommer honom aldrig inpå livet. Och kanske därför inte känner så mycket…engagemang?

Diane Lane gör hans fru Audrey. Synd att filmen inte fokar med på parets äktenskap och deras privatliv. Enligt uppgift klipptes Lanes scener ned anmärkningsvärt för att man skulle få plats med alla scener från maktens korridorer. Jäkligt synd tycker jag. Privatlivet hade ju gett ytterligare en dimension åt filmen. Bra ändock att man väljer att inte väljer att berätta Bernstein/Woodward-kopplingen en gång till. De finns med såklart, men bara som bifigurer i korta scen och i omnämnanden.
Är detta kanske mest en film för oss smånördar på amerikansk nutidshistoria? Troligen.

Ok för stunden, men inget värt att lägga på minnet i framtiden.

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…