Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

Room (2015)

room_posterVärldens just nu (mars 2016) bästa film??
Belönad på Oscarsgalan när Brie Larson fick en guldgubbe. Med länge i racet om Bästa Film.

Det här är filmen som du mår bäst av att se helt ospoilad. Du ska bara se den här. Se och ta in det som händer. Följa med i den känslomässiga berg- och dalbana som (förhoppningsvis) följer. Film ska beröra, på ett eller annat sätt. Denna gör det. Till 100 procent. Och javisst, det blev självklart dammigt i rummet! Tack regissör Lenny Abrahamson.

Är du det minsta mottaglig för människans förmåga till empati, sorg, glädje, vrede, hopplöshet…och förhoppningar….kommer du att älska den här filmen.
Och en grabb som heter Jacob i det livs levande livet.

Filmen som är underbar att ha skådat, men som man aldrig vill se om igen.
Av många orsaker.

Guldstjärnorna bara smäller in!

Trainwreck (2015)

trainwreck_posterDet finns ändå ett samband mellan en lyckad film, dess själ och dess upphovsman. Något som ibland lyser igenom så starkt att man undrar om det överhuvudtaget hade varit möjligt att göra rullen utan just den personen. Att karisman och just utstrålningen hade gått förlorad då.

Idag är jag övertygad om det. Även om kanske inte HELA rullen bygger på störtsköna ståupparen/komikern Amy Schumers liv, är jag ganska säker på att hon vävt in en och annan ”anekdot” från sin verklighet. Och det är just sådant, förmågan att bjuda på sig själv…inte vara rädd att ha en sorts självdistans till sin egen personlighet…som gör filmer som denna till rejäla komedipärlor.

Självklart heter Amy just Amy i rullen också. Uppfostrad med en syn på kärlek som flyktig och sällan stabil, rusar Amy på genom tillvaron med engångsligg och ständiga fester. På dagarna jobbar hon som journalist på nån sunkig blaska (tänk Hänt i Veckan). Tillvaron liksom bara är… När är det dags för Amy att ”växa upp”?

Kanske när hon får det något udda och oönskade uppdraget att skriva en artikel om sportläkaren Aaron (Bill Hader), framgångsrik när det gäller att få välbetalda sportstjärnor att rehaba sig efter skador och operationer. Illa då att Amy hatar sport. Kan det bli värre? Tja, Amy kan ju till exempel….rentav falla för den något blyge Aaron! Hoppsan!

Så vad har vi här? Jo en rackarns mysig kärlekshistoria med New York som backdrop. Den lite töntige Aaron och den vulgära Amy. Aftonens par? Med alla problem och pinsamheter och komiska ögonblick DET innebär. Party-Amy och den återhållsamme läkaren, vilken duo!

trainwreck_pic

Amy visar vart partyskåpet ska stå!

Bakom kameran hittas Judd Apatow, och den mannen har ju känsla för komedi med lite allvarliga undertoner, det vet vi sen gammalt. Normalt brukar ju Apatow filma egna manus, men här låter han alltså Schumer stå för berättelsen. Och visst är det härligt! Amy är fräck, tuff, burdus, lite galen, lite ledsen och framför allt…söt! Perfekt i rollen! Hader kliver äntligen fram lite i ljuset efter ett antal biroller genom åren. Duon känns hyperintressant…och roliga ihop, med sina respektive tillkortakommanden. Jag får en skön feeling av gamla pärlan När Harry mötte Sally! Kanske i upphottad version!?

Vi får också duktiga Brie Larson som syster till Amy, Tilda Swinton som chef i tokig 80-talsfrippa och framför allt verklige basketstjärnan LeBron James som sig själv! Hans scener med Bill Hader är helt underbara! Don´t miss!

Finns det inget att gnälla på?
Kanske filmen är liite för lång och i slutänden följer den upptrampade stigen, men vad fasen…så länge utförandet ser ut såhär kan man inte gnälla för mycket!
En HÄRLIG rulle!

 

#24_logoMer kärleksbombning av Amy får du om du dyker in i avsnitt 24 av Snacka om Film, där jag och Fiffi bara älskar goa Schumer!

The Gambler (2014)

001_gambler_posterLitteraturprofessorn Jim Bennett lever värsta dubbellivet.
På dagarna föreläser han på ganska cyniska manér inför förundrade universitetsklasser och på nätterna hänger han runt spelborden i Los Angeles mindre kända spelvärld. Där man kan typ förlora en halv miljon dollars på ett par felaktiga sekundbeslut.

Okej, alla ni som avskyr Mark Wahlberg å det grövsta har möjligen inte så mycket mer nöje av den här texten. För det är ju nämligen han som steppar upp i huvudrollen i detta mörka drama. Som dessutom är en nyinspelning av en James Caan-rulle från -74. Enligt uppgift lobbade Wahlberg stenhårt för att landa rollen som den spelmissbrukande tjommen Bennett. Kanske lite oklart varför först, om man ska vara ärlig.

För vad gör snubben? Jo han spelar som en dåre på nätterna, satsar hysteriskt så till och med pitbossarna på de olika spelhålorna (härligt gammalt ord det där var då!) höjer på ögonbrynen för en sekund, föreläser om livets hårda skola (typ) på dagarna och verkar mest ingjuta pessimism i sina åhörare. Naturligtvis är ekonomin åt helvete för denne själdestruktive lirare, han hookar upp sig hos en lånehaj…och tvingas dessutom tigga pengar hos rika mamman (Jessica Lange i miniroll). Inte det bästa livet alltså.

Och kanske inte de bästa förutsättningarna för en rulle. Det här är ju typ huvudspåret. That´s it.
Men så händer det märkliga. Okej, kanske man måste gilla Marky Mark, men storyn blir plötsligt intressant. Jag vill veta hur den gode Bennet ska krångla sig ur all jävelskap han satt sig i. Har han någon plan? Ger han fan i allt och hoppas på ödet? Vad gör han åt de lånehajar och torpeder som jagar livet ur honom? Hur känns det att vara skyldig multum med skuld som ska betalas inom någon vecka?

Marky kör det klassiska ”stirra-ned-honom”-trixet

Du kan säga vad du vill om Wahlberg, men klart är att grabben trots allt har talang….och dessutom är det lite kul att se att han vågar ta sig an en story som kanske inte är av popcornskaraktär då och då. Bakom kameran styr Rupert Wyatt upp det hela, och klingar hans namn liiite bekant så beror ju det på att han trollade fram den underhållande Apornas Planet – (r)Evolution för ett par år sedan. Här har han bytt stil helt, men kommer undan med det rätt snyggt.

Kanske krävs det en ung kvinna för att väcka Bennett ur hans destruktiva tillvaro? Här kommer hon i form av Brie Larson, som dessvärre får vara med för lite i filmen. Hon gör dock det hon ska stabilt och trovärdigt  under de minuter hon syns. Behöver man dessutom fylla storyn med en bister garvad tungviktare som får representera den undre världens klyschor…ja då kallar man såklart in John Goodman. Han fixar ju det mesta. Som här.

Personligen tycker jag, trots det mindre upplyftande ämnet för dagen, att det känns friskt att Marky tar en sån här roll. Och i min bok lyckas med det. Han gör Jim Bennett till en lirare som man i början mest tycker är en irriterande jävel…för att sedan känna lite sympati med. Bra fixat säger jag.

Wahlberg slår banken och belönas med tre stjärnor!