Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

King Kong (2005)

Som filmälskare är det alltid härligt att ha möjligheten att se om filmer. Antingen för att på nytt få ta del av den filmmagi man kanske upplevde första gången, eller också för att nyfiket känna efter om ens åsikter möjligen har ändrats. Precis som i dagens betraktelse som jag senast såg vid biopremiären när det begav sig. Att ge sig på att göra en ny version på en sådan här gammal klassiker kräver verkligen sin regissör, och är det någon som ska gå iland med det är det väl RingenPeter Jackson. Han är originalet väl troget och lyckas samtidigt väva in en och annan ny liten scen i det redan bekanta materialet om den arbetslösa skådespelerskan Ann (Naomi Watts) som i 30-talets New York lockas av den profithungrige producenten Carl Denham (Jack Black i en otippad men underhållande roll!) att följa med det slitna fartyget Venture på jakt efter den mytomspunna Skull Island. Väl där är det tänkt att Denham ska spela in en film med allt vad det innebär av action och romantik i vildmarken. Med på resan finns också filmens manusförfattare Jack (Adrien Brody) som genast förälskar sig i den vackra Ann. Väl framme vid den mystiska ön vet vi ju alla som är bekanta med storyn vad som väntar…

Jacksons version är naturligtvis fylld med lysande effekter och en berättarglädje som rusar på i 110 nästan hela tiden. Effektstudion har fått jobba så det ryker och det märks givetvis i filmen. Jackson får mig faktiskt att tro på att det är en riktig 8 meter hög apa jag tittar på. Filmen tar god tid på sig att sätta upp intrigen innan actiondelen brakar lös och stannar inte av förrän den gigantiska apan mött sitt öde djupt i asfalten i New York. Filmens mittparti med handlingen förlagd till den grönskande ön är bland det bästa man sett i effektväg. Det enda som jag tycker drar ned tempot är en sekvens där våra hjältar får tampas med jätteinsekter i en mörk ravin. Det är egentligen bara effektporr som inte fyller någon mening och lika gärna hade kunnat strykas ur handlingen.
Trots den adrenalinstinna action som finns är filmens vackraste scener de stillsamma och känslomässiga mellan Kong och Ann. På ett makalöst bra sätt lyckas Jackson visa oss Kongs känslor och hur de förändras i samspelet med Naomi Watts karaktär. Även om jag som åskådare vet hur historien kommer att sluta är det inga problem att till hundra procent hålla på jätteapan in i det sista och det stora vemodet rullar verkligen in över en när det sista planet sätter den dödsbringande ammunitionssalvan i ryggen på Kong högt däruppe på Empire State Building. Det är sorgligt, snyggt och gjort med stor känsla.

Jack Black, Adrien Brody och Naomi Watts gör alla gedigna prestationer med sina karaktärer, men samtliga får stå i skuggan (!) av den väldige Kong som förstås är den riktige huvudrollsinnehavaren här. I Peter Jacksons varsamma och uppfiningsrika händer blir han en 8 meter hög upplevelse bortom allt annat man sett i denna typ av effekter.
2005-års version av den gamla klassikern är avgjort den bästa nyinspelningen och utklassar tex -76-års tarvliga version med hästlängder. Både vad gäller effekter, hjärta och manusmässigt. King Kong 2005 osar av berättarglädje, fantasi, tokbra effekter, värme och känslor som går utanpå det mesta. En ren njutning för en filmälskare.
Och roande nog är åsikterna nu precis samma som vid premiären 2005.

Betyget: 4/5