The Trust (2016)

trust_posterOktober är historia. Halloween stoppas in i skåpet igen. Tillbaks till ”filmvardagen”.

När, idag en mustaschprydd, Nicolas Cage kommer lullandes med en ny rulle kan jag förstås icke hålla mig borta. Dessutom släpar han på lille Elijah Wood som sidekick. Kan det vara nåt tro? Som två poliser jobbandes på Las Vegas-polisens (!) bevisförråd får de ju onekligen se ett och annat. Som till exempel att Stone (Cage) tror sig ha hittat bevis för att kriminella krafter i spelstaden gömmer rikedomar i ett väl gömt bankvalv i en oansenlig byggnad. Snabbt övertygar han kollegan Waters (Wood) att bistå i en liten heist som ska rendera dem båda varsin flygbiljett till Bahamas och gott om pluringar i reskassan. För vem ska anmäla ett brott och stålars som inte är hederliga…?

Spontan känsla; en film som försöker vara en kombo av Smokin´ Aces (2006) och valfri Tarantino-rulle. Det går sådär. Ok. inte helt ute och cyklar i vissa scener som ändå är rätt snygga och gjort med en sorts ”grittyness” som passar i stunden. Men å andra sidan känns det inte som att någon av de två karaktärerna fastnar..och det känns inte som man bryr sig om vad som kommer att hända dem. Det jag mest sitter och funderar på är när den i början lågmälde och lugne Cage ska släppa på överspelsbromsen. Men lugn, det kommer.
Och så Wood då. Kommer han nånsin att kunna skaka av sig Hobbit-stämpeln? Jag är tveksam.

the-trust_pic

”lyssna nu på mig…den här salvan är perfekt mot sårig näsa. Fråga bara Therese!”

Nånstans finns också en sorts hopplöshet över livet som underbetald snut i en spelstad som inte känns som jordens roligaste boplats. Möjligen kommer det fram lite då och då.
Fokus försöker dock ligga på thrillermomentet och de två gossarna gör så gott de kan. ”Som vanligt” i rullar av den här sorten vill också manuset vara med och försöka twista sig lite. Fungerar på nåder. Regi och visst manusjobb av ett par bröder Brewer. För mig helt okända. Men vi lär säkert få se mer av dem vad det lider.

Ok för stunden men inget som fastnar i minnet.

Focus (2015)

focus_posterLurendrejerier på film. Tacksamt värre som ämne. Ett manus kan ju dessutom kollra bort sin tittare lite hur det vill. Och, jag gillar sånt.
Skojarfilmer är inte helt fel. Vilken är den bästa ever? Kanske..Blåsningen?

Idag är det möjligen mer snyggt är bra. Fast det kan man ju också komma undan med. Idag Will Smith som smarta snubben Nick med snygga tricks i rockärmen. Kanske lite för snygga. Sådär som det liksom bara kan vara på film. Smith har kompisar och resurser. Detta får bla New Orleans smaka på när det vankas stor football-fest på Stora Arenan. Och utanför. Och i de charmiga kvarteren som ÄR New Orleans. Full fart på bedrägerierna och fingerfärdigheten. Där är också rullen som bäst, under första delen.

Så fort handlingen flyttas till Buenos Aires (!) blir det lite mer…mellanmjölk. Lägg till detta också en ganska tradig romanshistoria mellan vår man Will och filmens kvinnliga fägring Jess (Margot Robbie). En con woman som vill lära sig av den bäste,…Nick?

Filmer som den här bygger förstås på att vi som tittar inte riktigt vet vad storyns lurendrejare har i kikaren. Det hör liksom till att det inte bara är filmens skurkar som ska blir lurade. Även filmens åskådare. Just den klassiska Blåsningen körde ju också med liknande upplägg i sitt manus, där vi fick vara med från början på vissa delar, men kollrades bort i finalen.

_87C7066.dng

”bara en insats till. snälla.”

Är filmen bra då?
Tja, som sagt..alltid kul att kolla in skojerier och hur ”kupper” styrs upp. Det som drar ned betyget lite är att det i varje rulle av den här sorten uppenbarligen alltid måste kastas in en ganska ointressant lovestory. Ett traditionellt grepp som tyvärr inte ger nåt alls. Will Smith sköter sig dock, han är för rutinerad för att falla igenom. Margot Robbie sköter sig också, det lilla hon har att jobba med.

Viss underhållning för stunden, men oerhört lättglömt.
Bäst i filmen? När Nick och Jess går på football i New Orleans och Nick drabbas av speldjävulen. Snyggt genomfört.