Jajamen, här fortsätts det att trycka upp Netflixare på filmbloggen. Dags för ännu en rätt känd regiman att ta emot stålars från streamingjätten. Duncan Jones! Honom har jag ju ändå haft ett gott öga till…ända sen Moon. Och Source Code var riktigt rafflande. Träskdyket med Warcraft låtsas vi inte om. Usch.

Här nu sjösätter han ett sorts framtidsscenario i Berlin runt sisådär 2050. Världen ser misstänkt likt ut som Blade Runners B-rolls. Neon, glitter och punk. Och flygande bilar! Check. Mitt i allt detta hittar vi Leo (Alexander Skarsgård), stum efter en båtolycka i barndomen och eftersom föräldrarna var tungt troende Amish så var läkarhjälp inte att tänka på. Nåväl, stum eller ej, att jobba som bartender är trots allt funkis. Och att ha en kärlek i form av en ”värdinna” på samma bar, Naad (Seyneb Saleh). Så där står han, i sina hängelsbyxor och sköter i stort sett sitt i den här märkliga världen. Tills Naad plötsligt försvinner. Spårlöst. Och ingen verkar vara villig att berätta vart. Återstår för Leo att själv ge sig in i de riktigt mörkra delarna av Berlins undre värld för hitta svaren.
Snart korsas dessutom hans väg med de minst sagt udda Cactus Bill (Paul Rudd) och The Duck (Justin Theroux), Rudd sportar snart legendarisk slokande porrmusche och Theroux pysslar med minst sagt otrevliga böjelser.

Jones spinner sin story runt de här filurerna och bjuder på en sorts miniodyssé genom ett futuristiskt Berlin. Trots att dollars säkerligen plöjts ned i projektet, med snygga visuella ytor, sjunger det ”fattigmans-Blade Runner” i min skalle. Det går att ana att det är trista lagerlokaler i Tyskland som förvandlats till fräsiga neongator i det framtida Berlin. Dessutom tar storyn alldeles för lång tid på sig. Ett kapande på 30 minuter hade gjort filmen gott. En sorts mix av drama och sci-fi-våld, men som inte riktigt verkar veta vad den vill vara. Som att Jones inte haft lust att gå in för det helhjärtat. Ändå lär detta vara lite av ett hjärteprojekt för honom då stoyrn skrevs redan innan Moon. Skarsgård gör det dock bra utan ord. Han låter ögonen tala. Theroux har värsta frillan, och Rudd med sin musche visar att han kan spela otrevliga typer på ett gött sätt.
Överlag lämnar hela rullen ett ihåligt intryck och man undrar om det verkligen inte blev mer än det här? Efter de förhandsrapporter som sipprat ut. Moon och Source Code drar ganska lätt ifrån på betygsskalan.

Slätstruket. Utan att vara uselt. Mer ett…jaha.

I SoF-poddens #130 funderar vi mer på hur Jones tänkte med sin story. Finns att lyssna på här.