Originaltiteln Silver Linings Playbook kommer idag möjligen med den värsta svenska översätttningstiteln jag skådat på år och dag. Som att en gammal iskall titelfnoskig retrovind från 70- och 80-talet smugit sig in och tagit för sig på bästa sändningstid. Man undrar stilla vilken jubelidiot som trodde hen var vitsig här?

Så, filmer om mental ohälsa. Ett manus som gärna ska blandas upp med lite komedi, och mer än gärna får innehålla aningens hjärtevarma känslor också. Går det verkligen? Dagens man i stolen, David O. Russell lär ha filat på den här berättelsen ganska länge (so the legend goes), med ett avstamp i en roman. Den nästan-ikoniske filmskaparen Sydney Pollack, som ju kunde sina komedier rätt bra om man säger så, lär ha varnat Russell att beträda marken försiktigt och omsorgsfullt när berättelser om psykiskt knäppa gökar ska visualiseras. Speciellt i ett filmland där nojor, dubbelmoral och alla möjliga vinklar kan ställa till det. Russell ville ha Pollack som regissör, Pollack gick dessvärre bort och sent omsider har nu Russell själv förvaltat historien till en film.

Och vilken film sen!
Från första filmrutan till sista. Det sägs ju att en bra komedi´s viktigaste ingrediens är dess huvudrollsinnehavare och kemin som förhoppningsvis uppstår. Här kan man sannerligen inte klaga, två trasiga individer med sina respektive issues. Det nöts och det blöts. Avhandlas och ältas. Mixas ihop med både viss sorg, tragedi och framför allt en rejäl dos hederlig vardagshumor. Vi har Pat (Bradley Cooper), ute från hispan där han suttit 8 månader. Nu chansar mamma på att han är mogen för att komma hem och bo i huset, träffa sin football-tokiga pappa (Robert DeNiro) och försöka hitta ett normalt liv igen. Pat själv tror stenhårt på att han ska kunna återförenas med exfrun, trots att det är otrevliga omständigheter i parets liv som just sett till att han hamnat bakom ohälsans lås och bom.

Naturligtvis fattar jag som tittare att det förmodligen kommer gå åt skogen med just den biten. Pat går på som en bulldozer, är totalt oförmögen att känna av de sociala signalerna. Mamma och pappa börjar undra om de gjort ett riktigt stort misstag i att ta hem den förlorade sonen. Kan möjligen den nästan påtvingade bekantskapen med den lika trasiga Tiffany (Jennifer Lawrence) hjälpa situationen? Eller göra den värre?

en dåres försvarsskratt

Det var i ärlighetens namn väldigt länge sedan jag njöt så mycket av en film som flashar personers olycka och inre kamp så mycket som den här gör. Fast på ett bra sätt alltså. Tiffany blir triggern till Pat att börja ta itu med SINA triggers som utlöser nojorna hos just honom. Och Pat får plötsligt en viktig fysisk mening för Tiffany.

Svårbehandlat ämne visst, och kanske manuset till och från lägger sig lite platt och tillrättalagt. Men vad fasen, Russell kombar en realistisk vardag, dialogstinn svart humor och tragik med ett oerhört njutbart soundtrack till bilderna. Känslan av att vara kompis med Pat och Tiffany smyger sig på. Som om man sitter där i ett hörn och tar del av det som sker i familjekaoset. Är Lawrence värd sin Oscar? Tja, kanske. Det som istället slår mig är varför Cooper inte fick någon för sin Pat? Han fullständigt äger den här rullen med sin blick och sitt sätt att tackla figuren. Notera också hur han sakta förändrar sin person med så små medel ju längre historien rullar på. Den grabben klarar även dramatik skulle jag vilja påstå. Heders. Trevligt också att DeNiro jackar upp sig ett snäpp från pajasrollerna och får spela en trovärdig pappa.

Du Gör Mig Galen! handlar om jobbigheter. Och kanske att våga släppa sina sarger. Jobbigheter som med både humorns hjälp och den mänskliga tron på varandra kan övervinnas eller mildras. Släng in lite knäppa detaljer som kryddor, och det hela känns härligt engagerande att titta på. Upplösningen kommer kanske lite klyschigt, men så dags in i historien kan man inte annat än älska Pat och Tiffany.
Blytungt högt betyg!