Damn, det började ju så bra. Och höll ändå i sig till sådär 40-minutersstrecket. Och sen….
Gamle goe överspelarn Nic Cage igen. Men vänta, här är han ju ändå funkis i sin roll. Lite nedspelad sådär. Går mest runt och ser ledsen ut. Som kriminalaren John får han nysta i fallet med stackars Teena (Anna Hutchison), överfallen och våldtagen på väg hem från nationaldagsfirarpartaj. Dottern vittne till allt. De skyldiga är ortens traditionella rötägg. John och poliskollegorna kan strax gripa asen, men en synnerligen sliskig advokat (Don Johnson) ser snart till att Teenas bräckliga vittnesmål smulas sönder. De skyldiga går fria. Teena (faktiskt mycket bra spelat av Hutchison) bryter ihop, unga dottern och mormor gör sitt bästa att finnas där för Teena. På avstånd ser den plågade John på. Men vänta, kan han han göra nåt i lönndom kanske..? Klart han kan!

Inget fel på hämnarrullar! Att ett gäng sliskiga våldtäktsmän hamnar i kikarsiktet är ju bara gött! Cage, återigen jäkligt nedtonad (generellt tjänar ju karln på det!) funkar helt okej som svårmodige John. Det är inte hans fel att filmen helhet slirar. Inte heller Hutchison ska klandras. I en uppenbar lågbudgetmiljö spelar hon rätt övertygande med de förutsättningar som finns. Nix, jag skyller allt på manuset som tar till de klassiska skräp-klyschorna för att förstärka scener. När det faktiskt inte behövs. Jag tror till exempel inte för en sekund på att en domare i rätten beter sig så som gubben gör i den här rullen. Den situationen finns bara med för att ”förstärka” hopplösheten för Teena. Ibland är ju trots allt less more…. Vi lägger också lite skuld på den okände regimannen som kanske ville lite för mycket. Cage kommer undan, men han har ju i ärlighetens namn inte asmycket att göra på det djupare planet. Som en hygglig tv-rulle i bästa fall. Självklart ligger B-stämpeln tung.