Calibre (2018)

Det här är en riktigt obehaglig liten Netflixare. På ett bra sätt alltså.
Vaughn och Marcus är gamla barndomskompisar som ska tillbringa en weekend ihop nånstans i de skotska högländerna. Jakt står på programmet, trots att den ene av dem knappt hållit i ett gevär förut. Knasig idé direkt detta ju.

På plats i en liten isolerad by nånstans i spenaten börjar det gött med lite fredagsfylla och chittchatt med locals på puben. Nästa dag går allt åt helvete nästan direkt. Vaughn darrar med geväret och plötsligt hann det tänkta bytet att försvinna in i snåren. Precis när han knäpper av skottet. Dessvärre fanns det någon bakom….i skottlinjen. En liten pojke. (ingen spoiler). Chocken! Vad göra??! Tyvärr väljer dagens huvudpersoner det felaktiga valet, och en spiral av noja, skuld och skamsenhet tar sin början. Samtidigt går larmet i byn att en liten grabb har försvunnit i skogen. Har besökarna möjligen sett till honom under sin hajk i skogen…? Ajaj.

Bra fångad sinnesstämning av regi- och manusmannen Matt Palmer. Vaughn och Marcus som är ett snäpp ifrån att bryta ihop. Och samtidigt måste de hela tiden ligga ett steg före för att försöka mörka sin hemlighet för de oroliga invånarna. Och snart kanske de lite misstänksamma invånarna? Jag noterar Tony Curran (Underworld) som headhonchot i byn. Den som bestämmer och alla tycks frukta. Bra miljöer, den avlägsna byn känns verkligen isolerad, skogen känns vild och fientlig. Marcus och Vaughn känns sådär desperata och hopplösa på ett sätt som inte sticker ut sådär speciellt bra…om man nu ska dölja något för en hel by.

En olustig utflykt på alla sätt för dagens duo.
Och en stabilt bra film.

 

Red Road (2006)

Ibland är det ju för lustigt vad tillvaron kan styra upp det eller se till att vissa saker händer. Här har man gått runt under en ganska lång höst och småkikat på omslaget till dagens betraktelse, tummat lite på det, vänt och läst och känt att hmmm tja…det kan nog vara något..kanske. Och så gör man den mentala minnesanteckningen om att lägga in den i se-högen. Kanske inte i toppen, men ändå. I högen.

Så går tiden, plötsligt får man syn på det där omslaget igen, man kommer ihåg vad som stod och liksom återigen bekräftar för sig själv att jo då den ska nog hitta in i spelaren vad det lider, platsen i högen är oförändrad. Kort sagt kan man kanske beskriva det som att en viss nyfikenhet alltid har funnits på den ganska kortfattade beskrivningen av intrigen, men möjligen inte av den grad så att den bums åker upp ett par snäpp i listan.

Och sedan plötsligt, av en tillfällighet dyker filmen upp hos en bloggkollega och någonstans fungerar det som den utlösande katalysatorn som av någon anledning saknats fram till nu. Och än en gång blir man påmind om att just filmer och historier kan ta de mest ovanliga vägar in i ens spelare.

Tystlåtna Jackie jobbar med att övervaka en del av Glasgow via de otaliga övervakningskameror som finns att tillgå. Från sin tysta och diskreta arbetsplats i murrigt kontrollrumsmörker tar hon del av samhället och vardagens gång. Ganska snart står det klart att Jackie inte tycks leva livet direkt, snarare försöka stänga ut det och kanske också sina egna känslor. I ett sorts avtrubbat sinnestillstånd tar hon del av stadsmiljöer ganska långt från de flashiga turistbroschyrerna. Hennes liv känns med andra ord rent för jävla tråkigt. Så plötsligt en liten detalj i ett tillfälligt ögonblick. En kamera som fångar en person som uppenbarligen Jackie inte hade väntat sig att se. En sorts besatthet inträffar, och plötsligt gör hon allt för att följa denna persons förehavanden både via tv-skärmar och live ute i verkligheten.

Den kvinnliga regissören Andrea Arnold låter till synes gåtfulla gärningar ta överhanden. Jag fattar att något inte är som det ska, Jackie har uppenbarligen en gås oplockad med denne mystiske figur. Men vad? Arnold låter dock inte manus springa iväg och ta en för enkel väg, istället drar hon ut på händelser och skeenden. Jackie verkar i vissa lägen smart beräknande, i andra helt jäkla lost och förvirrad. Hon blir en sorts betraktare på avstånd, och plötsligt börjar man undra om hon själv har koll på sin psykiska form. Små små glimtar av en annan bakgrund gör sig via bifigurer i hennes omgivning till känna och jag förstår att Jackie egentligen bär på något så tungt att det håller på att förgöra henne som människa.

Tycks bära på tunga bördor

Tempot är sävligt, miljöerna är berättade rakt upp och ned med den nakenhet som brittiska produktioner är så fenomenala på. Kate Dickie har en fantastisk närvaro som Jackie, och förkroppsligar verkligen allt det som jag bara kan ana finns inom henne. Vi ser genomtänkta stalkermetoder och synnerligen ogenomtänka konfrontationer. I slutänden tycks det handla om skuld, oavsett vilken sida om staketet man befinner sig på.

Filmen laddar upp för en faktiskt gastkramande välspelad och dramatisk sista halvtimme då allt ställs på sin spets, mina frågor som betraktare får sina svar. Kanske filmen på en nivå är lite förutsägbar, å andra sidan inte för även om du kan ana kan du inte riktigt veta. Och absolut inte vad Jackie har bestämt i sitt sinne.

Historien är rätt fattig på driftig dialog, men den som faktiskt existerar är nog så bra och engagerar ihop med händelsernas utveckling ju länge filmen håller på. Lite populärt kan man ju då säga att Arnold låter handlingen vila i tystnaden. Låter klyschigt måhända, men tusan så sant i det här fallet. De inblandade skådespelarna med Dickie och  Tony Curran i spetsen har inget lätt jobb, men de klarar det oerhört snyggt och ambitiöst. Det är också ett utlämnande sätt att spela på som kräver sin skådis och en stor tilltro till både manus och regissör. Till min stora förvåning ställs även mina känslor på ända när filmen börjar ta sig mot slutet, sympatier och förståelse, rättvisa mot sinnets spontana lösningar. Mycket märkligt och mycket fascinerande.

Red Road visar upp en färgskala där allt kanske ändå inte är svart eller vitt. Hur långt måste en mänsklig individ ta sig i sitt eget sinne innan en sorts ro om tillvarons ädla varande kan uppnås? Gåtfull, långsam, mer drama är något annat men med en oerhörd kraft som berättelse som sitter i länge och får mig att fundera på filmen i flera dagar. Missa inte.

Stora tacket här går alltså till bloggkollegan Jessica på The Velvet Café, vars egna reflektion av den här filmen fick mig att flytta upp den i att-se-listan på rekordfart.
Vad hon tyckte om det hela läser ni här.

Underworld: Evolution (2006)

Nej men det här var väl för tråkigt.
Att tvingas konstatera att, trots att jag älskar varulvar och viss mån njuter av vampyrer i allehanda former, är det här mer eller mindre en riktig soppa till film. Där första Underworld ändå hade viss berättarglädje och gav ett sorts roande twistat sagoskimmer över de gamla monsterlegenderna, blir fortsättningen här enbart utdragen och långtråkig.
Det är framför allt i manuset det brister tycker jag. Filmen tar vid direkt efter att den första slutat och Selene (återigen Kate Beckinsale i åtsmitande läder) är på flykt tillsammans med den nye hybrid-vampyr/varulven Michael (Scott Speedman). Nu går all tid åt att hålla sig undan gammelvampyren och überbossen Marcus (Tony Curran) som väckts till liv igen och ställt  in siktet på Michael och Selene. Uppenbarligen har rookien Michael något som Marcus väldigt gärna vill lägga vantarna på.

Via en backstory kommer nu nya detaljer om den eviga fejden mellan vampyrerna och varulvarna. Det kunde ha förvaltats bättre om ni frågar mig. Nu blir det mest en massa namn som droppas hit och dit, och vi förväntas hänga med i alla turer och gamla mystiska uppgörelser som ingåtts. Det springs fram och tillbaka, hoppas mellan scener och det verkar aldrig vara långt till de platser som ska besökas. Logiken är sedan länge slängd överbord, och det stör mig så till den grad att jag inte kan tycka om den här filmen alls. Fantasi javisst, men någon måtta får det ändå vara. Kate Beckinsale upprepar sig å det grövsta med sin rollfigur Selene och blir mest en karikatyr på sig själv. Som ser bra ut i läderoutfit, visst…men inget mer.

Konstlad story som engagerar nada. Datatillverkade varulvar som verkar argare än någonsin och en väldigt väntad final. Actionstinn så det stänker om det och filmblodet flyter på, men inte blir resultatet bättre för det. Regissören Len Wiseman påstår i extramaterialet att det fanns så mycket från första filmen att berätta vidare på, fan tro´t.
Här luktar det profit och chansen att suga ur lite mer stålar från den skara som tagit till sig denna gotiska variant på Matrixaction.

Någonstans på vägen glömde Underworld: Evolution bort att utveckla ett engagerande manus värdigt en uppföljare.
B-filmsstämpeln sitter hårt här.

Betyget: 1/5