The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Annonser

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

WarGames (1983)

Och ibland vill man ju bara återuppleva en story.
Måhända den är munter, dystert engagerande, löjligt skrattframkallande eller bara sådär jäkla bra att den med lätthet passar in i just det filmsinnestillståndet du råkar befinna dig i. Eller vill hamna i.

För min del i detta aktuella fall handlade det om att jag började fundera på det här med filmerna från 80-talet, det årtionde som kanske ändå satt sina djupaste spår i min filmsjäl. Detta årtionde då jag började upptäcka film på allvar och sakta men säkert förvandlades till en riktig filmnörd. Historierna, färgerna, berättelserna som plötsligt verkade bli mer fantasifulla och överdrivna än de någonsin varit. Effekterna som uppenbarligen hamnat i ett sorts limboland, något förbättrade sedan oljekrisens 70-tal men ändå i ett läge där man fattade att med lite uppfinningsrikedom och pengar skulle det inte dröja länge innan denna gräns flyttades ännu ett steg framåt. Just sådana filmer kan jag sakna i dagens mediabrus. Då allt inte var så uppstyrt, perfekt eller sömlöst felfritt.

Därför, med ljus och lykta ned i återtittssäcken för att hitta en fin representant för detta galna 80-tal och upp kommer denna sprudlande komiska äventyrshistoria. Ja jag skriver sprudlande, för håll med om att den innehåller en vital och pigg berättarglädje…? Regissören John Badham´s förmåga att mixa ren tonårshumor med spänning i form av konstiga elektroniska system och datafixeri till höger och vänster som verkligen inte tillhörde var mans egendom då i början på 80-talet.

Då en kittlande tanke; att en handlingskraftig yngling kunde leta sig in ett av de mest säkra datasystemen någonsin och ställa till med rabalder av sällan skådat slag. Inte utan att det också blir riktigt underhållande att se kostymnissar och militärpersonal gå både bananas och bli förbannade när de sent omsider förstår att det är någon som spelar dem ett spratt på de gigantiska skärmarna de glor på dag ut och dag in.

MEN, även som en sorts ironisk skrämselpropaganda för hur långt den moderna människan är beredd att gå i sin tillit till maskiner och artificiell logik fungerar den alldeles utmärkt och det snyggt mixade manusets budskap att även en konstgjord intelligens till slut måste lära sig att en sorts framgång där ingen kan njuta av eller vinna på resultatet av bieffekter och handlingar sannerligen inte är en framgång att föredra (”the only way to win is not to play…”)

..och precis alla ville spela det nya dataspelet!

Som film av sin tidsanda fungerar historien mycket snyggt, rakt berättad och engagerande trots att man kan handlingen utantill. De då unga Matthew Broderick och Ally Sheedy är sådär charmerande tonårsaktiga som just kidsen på 80-talet verkade vara och det är synnerligen svårt att inte tycka om dem från första stund.

Wargames är stenklart en av de bästa filmerna från detta decennium och håller mycket hög klass även idag om du kan svälja de klumpiga och lite osmidiga datalösningarna som visas upp. Men å andra sidan visar just dessa detaljer på att vissa filmer kan åldras på ett både kärleksfullt och underhållande sätt. Och till och med vara lite småputtrigt spännande på kuppen.

(Att jag sedan vid denna sentida omtitt också av bara farten upptäckte en ung och oförstörd Michael Madsen i en pytteroll förhöjde redan från början stämningen!)