Detroit (2017)

USA 1967. Tuffa tider. Hårda tider. Ett Vietnamkrig som skapar åsikter. Politiken är brännhet. Liksom rasmotsättningarna. Man kan ju säga att det jäser i hettan. En sommarnatt -67 i Detroit urartar det totalt med upplopp på gatorna. Plundring och kravaller som följd. Plus ett par synnerligen otrevliga mord. Som kanske fram till dags dato har blivit nästan lite mytiska på grund av alla oklarheter runt vad som egentligen hände. Kathryn Bigelow är nu kvinnan som ger oss en take på natten. Tillsammans med sin manusgubbe Mark Boal (de gjorde ju Zero Dark Thirty ihop) presenteras en sorts teori om vad som troligen (?) hände på ett numera rivet hotell som gick under det lite lugubra namnet Algeirs Motel.

Bigelow håller det nästan dokumentärt och kliniskt. Ett sorts faktabaserat drama utan att faktan är 100 procent verifierad. Och samtidigt ett obehagligt dokument över hur vidriga människor kan vara mot varandra under fel sorts omständigheter. Ibland känns det som 30-talets inskränkthet och så kommer man på i nästa sekund att det faktiskt ”bara” är drygt 50 år sedan. Skrämmande.
Bra spelat av alla inblandade i rollistan, där Will Poulter sticker ut lite extra som rasistisk polis med hotfull agenda. Bra spelat såklart, och Poulter skapar en sorts otäck aura runt sin figur. Vi får också John Boyega (Star Wars) som säkerhetsvakt, vilken försöker överleva natten och förhindra att totalt blodbad inträffar. Boyega blir lite av filmens betraktare.

Jag gillar Bigelows filmer. De utstrålar ofta en hårdhet, ett kliniskt betraktande som inte väjer för obehagligheter. Och samtidigt försedda med ett berättande som skapar en sorts bisarr nyfikenhet. Iaf hos mig. Här är det också stabila tidsmarkörer i musik, kläder och detaljer. Det känns verkligen som att vara på plats i Detroit sommaren -67.
Blev denna rulle möjligen lite förbisedd på Oscarsgalan 2018….?

Jäkligt stabil film. En lågmäld rulle som hörs och märks.
Med bister eftersmak.

 

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet om vad som (kanske) hände den där sommarnatten i Detroit, kan med fördel göra det här.

Annonser

Zero Dark Thirty (2012)

Som vanligt är det oerhört intressant att svischa runt i bloggosfären när stora omtalade filmer har haft premiär. Hypen runt just denna är liksom lite svår att undvika.
Varenda kotte som har åldern någorlunda inne kan på något sätt referera till dagens ämne. Vare sig man vill eller inte.

Vi kan traumat 9/11, vi kan historien om den amerikanska starten på ett årtionde då varenda utpekad terrorist skulle infångas och helst dödas på fläcken. Vi kan historien om den bindgalne och helt värdelöse presidenten Bush som trodde att nyckeln till världens framtid och fred låg i att USA startade sitt villkorslösa krig mot terrorismen över hela jordbollen. Och så, precis när världens mest hatade terrorgubbe, OBL, ansågs vara borta för alltid…kom den högst överraskande nyheten om hans död.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Hollywood kastade sina blickar mot allt som hänt, och nog fasen kunde man kosta på sig att känna en viss fasa inför vad hetlevrade patriotiska manusgubbar skulle kunna få för sig. Lyckligtvis visar sig den oron vara helt obefogad. Det smartaste greppet var kanske att ge Kathryn Bigelow chefspinnen. Bigelow känns som en sådan regissör som verkligen vill berätta något, inte bara casha in på billiga genvägar. Steg två var kanske också att teama upp sig med manusförfattaren Mark Boal. Deras gemensamma The Hurt Locker behöver ingen vidare utläggning. Drama om krig och känslor. Kan vi vänta oss samma här? I historien om hur det (troligen) gick till när OBL till slut mötte sitt öde våren 2011.

Möjligen kan vi inte lita på att det som visas upp här ÄR precis det som skedde, men mycket talar för det. Filmen har självklart fått sin beskärda del av kritik, inte minst för att det inte hymlas med att CIA ägnar sig åt lika mycket tortyr som den sida de bekämpar. Tar filmen ställning? Det är såklart upp till betraktaren att avgöra, men själv tycker jag att Bigelow antar ett mer observerande öga. Hon väjer inte för obehagliga scener, påstår inte vad som är rätt eller fel. Ändamålet helgar medlen? Hade vi tyckt annat ifall det inte handlade om jakten på världens mest efterspanade terrorist?

Filmen är lång och med ett tempo som möjligen inte tilltalar alla. Det handlar alltså om de långa tio år det tog att med både list, slump och ren jäkla tur komma den skygge terrorledaren i hasorna. Vissa ute i stugorna skriver om att det inte händer så mycket i filmen, men möjligen får det tillskrivas de otåliga som kanske bara väntar på finalen då vi visuellt får vara med vid tillslaget mot OBL´s gömställe. Beror möjligen otåligheten på att just den handfasta åtgärden är den som mest symboliserar hur vi äntligen kan göra oss fria från hotet av denne man? Ett sorts slutgiltigt bevis? Jag ser att jag ställer många frågor i min recension, men det är svårt att inte börja fundera när man ser filmen.

historiens motor och drivkraft

Själv känner jag mig helt indragen i historien från första början, och trots att det är en film där du redan vet utgången, känns spänningen hela tiden närvarande. Den röda tråden är CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) och är sådär galet hängiven sitt uppdrag. Hon bara vägrar ge upp. På samma sätt som Carrie i Homeland. Besatthet och envishet. Regissör Bigelow gör också det lyckade draget att behålla Maya´s förflutna i dunkel. Vi lär istället känna henne genom det hon gör och säger i filmen. Chastain gör henne otroligt bra och har en närvaro i rollen som fångar precis det jag vill ha som åskådare. Överlag är det otroligt välspelat ut i minsta biroll, och extra kul att Fares Fares har en rejält framskjuten roll i filmen.

Till slut ersätts dramat av den handfasta och väntade upplösningen, också den mästerligt iscensatt av Boal och Bigelow. Det går snabbt, kliniskt, utan dravlig patriotisk bakgrundsmusik. En sorts spänning mixad med visst obehag. Någonstans läser jag att det filmiska tillslaget nästan på minuten motsvarade den verkliga tidsramen. Något som inte gör Bigelows ansträngningar mindre värda precis. Här finns heller inga patriotiska dialoger eller ageranden. Bara yrkesmän som gör sitt jobb.

Zero Dark Thirty är ett tungt och superproffsigt hantverk. Det är många scener, många klipp, och många biroller som passerar förbi under den långa speltiden. Själv sitter jag på helspänn hela filmen och känner, nej kanske hoppas, att det faktiskt är ett stycke nutidshistoria jag ser. Mästerligt fångat av Bigelow och hennes crew. Att se dagens alster ur underhållningens tecken känns lite fel. Mer som obehagligt/spännande redovisande av ett långt traumas upplösning. Naturligtvis en av årets bästa filmer jag sett så här långt.

Point Break (1991)

Vissa gamla alster håller för tusen omtittar, vissa för en vart femte år och vissa går liksom bara att se en enda gång.

När det gäller filmer från slutet 80- början 90-talet är det lite luddigt om hur man bör förhålla sig. Låt vara att mycket filmer producerades vid denna tidpunkt (precis som alla andra år) men den stora digitala filmteknikrevolutionen var väl ännu ett par år bort, så ännu vilade den största delen av en films framgång på storyn och att skådisarna inte gjorde bort sig helt. (för man kan ju faktiskt idag väva in en rätt crappy film i ett snyggt yttre på ett annat sätt än man kunde då.)

Dagens återtitt spänner ögonen i en film som jag faktiskt bara sett en gång förut, då när den kom. Den har alltid legat lite avlägset i minnet som en möjlig kandidat till omtitt men det var först under vintern som tanke blev verklighet när en reaback erbjöd titeln bland hundratals andra, och nu är den också avspelad i min dvd.

Det är Kalifornien, sol, vågor och surfing. Och bankrån. Utfört med snygg precision och (hittills) utan skjutande med tillhörande offer. Naturligtvis är detta tilltag något som retar FBI till vansinne. Unge nye agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) sätts på fallet, får gammelagenten och  rutinerat sluge Pappas (Gary Busey) som ”mentor” och sidekick. Pappas misstänker sedan länge att gärningsmännen torde stå att finna i surfarsamhället längs stränderna och får med sig Utah på den udda teorin. Utah går undercover, lär sig surfa, stöter på snygga tjejen och vips trasslar han in sig in något som kan bli ytterst besvärligt att komma ifrån. De coolaste surfarna leds av den karismatiske Bodi (Patrick Swayze), potentiell bankrånare och förbannat trevlig som person. Utah får nu gå en vansklig balansgång för att hålla isär sina känslor och samhörighet med the surferdudes och sin plikt mot FBI.

Regisserande Kathryn Bigelow har helt klart tajming för snygga miljöer, effektivt berättande och förmågan att väva in lojalitetsdrama mitt i allt. Keanu Reeves på uppgång i karriären har fått en tacksam roll som passar honom perfekt. Samma gäller Patrick Swayze som redan här var uppe i smöret ordentligt, rollen som den filosofiske Bodi är rätt gjuten och genererade säkerligen inte en mindre beundrarskara. Ramstoryn broderar snyggt ut sig med de obligatoriska hållpunkterna i manus och det allvarsamma behandlar lojalitet, utanförskap och samhörighet.

Det blir dock aldrig taffligt eller löjligt, istället bra driv i action och replikskiften som löper utan större irritation. Lori Petty (vart har hon tagit vägen!?!) är Johnnys romantiska intresse med attityd och utsatt för hans motvilliga dubbelspel. Roligaste och bästa insatsen står ändå Busey för som räven Pappas, Busey tycks alltid ha fascinerat som en sorts gossen ruda fast ändå med solklara talanger som skådespelare. Här blir han nästan en skön mysfarbror med hårda nävar och det är inte utan att man saknar honom i dagens moderna produktioner.

Point Break har inte alls åldrats så fruktansvärt mycket som vissa andra filmer från den här tiden. Storyn känns fortfarande aktuell och Bigelow har öga för snygga scenkompositioner. Alla skådisar levererar, liksom fotot och musiken. En lagom upp-pumpad thrillerhistoria med det tacksamma temat good guy vs. bad guy snyggt inlindat i skön Kaliforniensol och moraliska tveksamheter.

“If you want the ultimate, you’ve got to be willing to pay the ultimate price. It’s not tragic to die doing what you love.”

The Hurt Locker (2008)

Omtalad, omskriven, hyllad och prisad men också aningen….tråkig. 
Visuellt begåvade regissören Kathryn Bigelows (Strange Days) historia följer en grupp bombdesarmare under tjänstgöring i kaoset som råder i Irak. Knivskarpa situationer som tycks uppstå helt ur ingenting.
Ett nästan vanvettigt jobb där det handlar om att överleva till det är dags att stämpla ut och åka hem till tryhggheten igen. När en ny desarmerare, Will James, tar över befälet av den lilla bombgruppen efter en dödsolycka håller allt på att gå åt skogen. James verkar vara totalt orädd alternativt drivs av en dödslängtan som ständigt utsätter de andra medlemmarna i gruppen, Sanborn (Anthony Mackie) och Eldridge (Brian Geraghty), för stora risker.

Bigelow berättar rakt och effektivt, ingen onödig bakgrundsmusik eller backstory för att få oss i stämning. Vissa scener är otroligt intensiva och spänningen går att skära i med kniv. Den torra och skoningslösa miljön skildras på ett näst intill perfekt sätt, där faran verkligen kan lura bakom varje hörn i de sönderbomade kvarteren. Mitt i all dramatik också visuellt snygga scener, framför allt av detonerande bomber i mjuk slow motion. Det är detaljrikt och det är ärligt, utan något förskönande. Bigelow tar inte parti för någon sida, de amerikanska soldaterna utmålas inte som kaxiga inkräktare och den inhemska befolkningen framställs inte på något sätt som desperata krigare med USA-hat. Men, det blir också lite tråkigt i längden. Tyvärr. Jeremy Renner som James gör vad han ska med sin rollfigur, men det känns ändå som man inte kommer honom så där nära som hade varit önskvärt. Endast i filmens sista skälvande minuter låter han oss ana sitt inre och vad som möjligen kan driva honom.

The Hurt Locker imponerar med detaljer och snygga visuella scener, men med ett manus som blir aningens upprepande ju länge historen rullar på. På det hela taget dock en bra film, men inte det mästerverk som det talats om efter filmens framgångar vid Oscarsgalan 2009.

Betyget: 3/5