Red Dawn (2012)

För en som var tonåring på 80-talet skulle dagens rulle möjligen kunna klassas som en rikigt helgerån. Jag menar, vem kan glömma originalet från -84 med sådana storheter som Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen och söta Jennifer Grey i dåvarande huvudroller…!? Och allt signerat vapenförespråkaren och patrioten John Milius. Sickna tider.

Oerhört politiskt okorrekt idag att tillverka. Eller?
De facto är här nu ett bevis på att snabba-klipp-producenter med lite ansträngd fantasi och tillräckligt mycket gröna dollars kan få även den mest idiotiska idé att till slut hamna på ett manuspapper. Även om det är en blaskig kopia med lite fixtrix i manuset.

Spokane, Washington invaderas plötsligt av främmande styrkor som tycks vara…nordkoreanska! Häpp! Snart blir alla varse att här handlar det om storskalig invasion av USA! (köp det den som kan…!) Precis som i originalet undkommer ett gäng kids, som strax börjar leva rövarliv i skogarna samtidigt som de med naturlig fallenhet och precision börjar göra livet surt för den ockuperande makten medelst effektiva sabotagemetoder. Främst i frontlinjen hittas Chris Hemsworth minsann, och backas upp av främst Josh Hutcherson (Hunger Games). Till och med Jeffrey Dean Morgan dyker upp i en roll som antagligen ska motsvara den roll som gamle Powers Boothe (honom kommer ni väl ihåg!?) hade i originalet.

Jaha ja. Men är det överhuvudtaget då värt att ens ägna en sekund åt denna skapelse? Eller ska man låta gamla synder vara begravda? Tja, i dessa moderna tider tycks ju Hollywood ständigt glo i backspegeln efter alster att hotta upp och förnya. Var det verkligen bättre förr? Det var det naturligtvis inte. Originalfilmen hade sina rejäla hål och framstod egentligen mest som en udda och nästan lite provocerande symbolisk skapelse för att framhäva dåtidens USA…tänk 80-tal, tänk Reagan, tänk…Rocky IV..

Där den versionen mest innehöll tafflig action, hittar dagens modell lite bättre med actionbiten. Trots ett idiotiskt lövtunt manus har regisserande stuntmannen Dan Bradley ett säkert öga för hur det ska smälla och se ut på bästa sätt. Inga genvägar där, och såklart är det de bitarna som fungerar i den här filmen. När huvudpersonerna, pojkar eller flickor, ska till att föra ett längre resonemang eller möjligen börja vandra den känslosamma vägen…ja då blir det bara skrattkomik av det hela.

go Wolverines!

Inspelad redan 2009 har nu rullen fått legat till sig på MGM´s hylla i väntan på bättre finanstider. Kanske därför också en sådan som Hemsworth kan skådas i rollistan? Idag skulle nog ”Thor” knappast acceptera en sådan här smörpapperroll.

Red Dawn är inte speciellt bra. Men inte lika usel som man skulle kunna tro. Faktiskt. Ingen film jag skulle rekommendera någon att fördjupa sig i, men för de som ändå gör det väntar hygglig action och helt okej underhållningsvåld. Och så nordkoreanska skurks som från början var kinesiska (tänk vad lite cgi-redigering kan göra med flaggor och skyltar..) Godkänt på nåder som en stunds förströelse.

Point Break (1991)

Vissa gamla alster håller för tusen omtittar, vissa för en vart femte år och vissa går liksom bara att se en enda gång.

När det gäller filmer från slutet 80- början 90-talet är det lite luddigt om hur man bör förhålla sig. Låt vara att mycket filmer producerades vid denna tidpunkt (precis som alla andra år) men den stora digitala filmteknikrevolutionen var väl ännu ett par år bort, så ännu vilade den största delen av en films framgång på storyn och att skådisarna inte gjorde bort sig helt. (för man kan ju faktiskt idag väva in en rätt crappy film i ett snyggt yttre på ett annat sätt än man kunde då.)

Dagens återtitt spänner ögonen i en film som jag faktiskt bara sett en gång förut, då när den kom. Den har alltid legat lite avlägset i minnet som en möjlig kandidat till omtitt men det var först under vintern som tanke blev verklighet när en reaback erbjöd titeln bland hundratals andra, och nu är den också avspelad i min dvd.

Det är Kalifornien, sol, vågor och surfing. Och bankrån. Utfört med snygg precision och (hittills) utan skjutande med tillhörande offer. Naturligtvis är detta tilltag något som retar FBI till vansinne. Unge nye agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) sätts på fallet, får gammelagenten och  rutinerat sluge Pappas (Gary Busey) som ”mentor” och sidekick. Pappas misstänker sedan länge att gärningsmännen torde stå att finna i surfarsamhället längs stränderna och får med sig Utah på den udda teorin. Utah går undercover, lär sig surfa, stöter på snygga tjejen och vips trasslar han in sig in något som kan bli ytterst besvärligt att komma ifrån. De coolaste surfarna leds av den karismatiske Bodi (Patrick Swayze), potentiell bankrånare och förbannat trevlig som person. Utah får nu gå en vansklig balansgång för att hålla isär sina känslor och samhörighet med the surferdudes och sin plikt mot FBI.

Regisserande Kathryn Bigelow har helt klart tajming för snygga miljöer, effektivt berättande och förmågan att väva in lojalitetsdrama mitt i allt. Keanu Reeves på uppgång i karriären har fått en tacksam roll som passar honom perfekt. Samma gäller Patrick Swayze som redan här var uppe i smöret ordentligt, rollen som den filosofiske Bodi är rätt gjuten och genererade säkerligen inte en mindre beundrarskara. Ramstoryn broderar snyggt ut sig med de obligatoriska hållpunkterna i manus och det allvarsamma behandlar lojalitet, utanförskap och samhörighet.

Det blir dock aldrig taffligt eller löjligt, istället bra driv i action och replikskiften som löper utan större irritation. Lori Petty (vart har hon tagit vägen!?!) är Johnnys romantiska intresse med attityd och utsatt för hans motvilliga dubbelspel. Roligaste och bästa insatsen står ändå Busey för som räven Pappas, Busey tycks alltid ha fascinerat som en sorts gossen ruda fast ändå med solklara talanger som skådespelare. Här blir han nästan en skön mysfarbror med hårda nävar och det är inte utan att man saknar honom i dagens moderna produktioner.

Point Break har inte alls åldrats så fruktansvärt mycket som vissa andra filmer från den här tiden. Storyn känns fortfarande aktuell och Bigelow har öga för snygga scenkompositioner. Alla skådisar levererar, liksom fotot och musiken. En lagom upp-pumpad thrillerhistoria med det tacksamma temat good guy vs. bad guy snyggt inlindat i skön Kaliforniensol och moraliska tveksamheter.

“If you want the ultimate, you’ve got to be willing to pay the ultimate price. It’s not tragic to die doing what you love.”