Red Dawn (2012)

För en som var tonåring på 80-talet skulle dagens rulle möjligen kunna klassas som en rikigt helgerån. Jag menar, vem kan glömma originalet från -84 med sådana storheter som Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen och söta Jennifer Grey i dåvarande huvudroller…!? Och allt signerat vapenförespråkaren och patrioten John Milius. Sickna tider.

Oerhört politiskt okorrekt idag att tillverka. Eller?
De facto är här nu ett bevis på att snabba-klipp-producenter med lite ansträngd fantasi och tillräckligt mycket gröna dollars kan få även den mest idiotiska idé att till slut hamna på ett manuspapper. Även om det är en blaskig kopia med lite fixtrix i manuset.

Spokane, Washington invaderas plötsligt av främmande styrkor som tycks vara…nordkoreanska! Häpp! Snart blir alla varse att här handlar det om storskalig invasion av USA! (köp det den som kan…!) Precis som i originalet undkommer ett gäng kids, som strax börjar leva rövarliv i skogarna samtidigt som de med naturlig fallenhet och precision börjar göra livet surt för den ockuperande makten medelst effektiva sabotagemetoder. Främst i frontlinjen hittas Chris Hemsworth minsann, och backas upp av främst Josh Hutcherson (Hunger Games). Till och med Jeffrey Dean Morgan dyker upp i en roll som antagligen ska motsvara den roll som gamle Powers Boothe (honom kommer ni väl ihåg!?) hade i originalet.

Jaha ja. Men är det överhuvudtaget då värt att ens ägna en sekund åt denna skapelse? Eller ska man låta gamla synder vara begravda? Tja, i dessa moderna tider tycks ju Hollywood ständigt glo i backspegeln efter alster att hotta upp och förnya. Var det verkligen bättre förr? Det var det naturligtvis inte. Originalfilmen hade sina rejäla hål och framstod egentligen mest som en udda och nästan lite provocerande symbolisk skapelse för att framhäva dåtidens USA…tänk 80-tal, tänk Reagan, tänk…Rocky IV..

Där den versionen mest innehöll tafflig action, hittar dagens modell lite bättre med actionbiten. Trots ett idiotiskt lövtunt manus har regisserande stuntmannen Dan Bradley ett säkert öga för hur det ska smälla och se ut på bästa sätt. Inga genvägar där, och såklart är det de bitarna som fungerar i den här filmen. När huvudpersonerna, pojkar eller flickor, ska till att föra ett längre resonemang eller möjligen börja vandra den känslosamma vägen…ja då blir det bara skrattkomik av det hela.

go Wolverines!

Inspelad redan 2009 har nu rullen fått legat till sig på MGM´s hylla i väntan på bättre finanstider. Kanske därför också en sådan som Hemsworth kan skådas i rollistan? Idag skulle nog ”Thor” knappast acceptera en sådan här smörpapperroll.

Red Dawn är inte speciellt bra. Men inte lika usel som man skulle kunna tro. Faktiskt. Ingen film jag skulle rekommendera någon att fördjupa sig i, men för de som ändå gör det väntar hygglig action och helt okej underhållningsvåld. Och så nordkoreanska skurks som från början var kinesiska (tänk vad lite cgi-redigering kan göra med flaggor och skyltar..) Godkänt på nåder som en stunds förströelse.

80-talskul: Fira med Ferris (1986)

Jaha, och plötsligt verkar det stört omöjligt att ta sig förbi John Hughes när man ska skriva om 80-talsfilmer, och komedier i synnerhet. En snabb blick på mitt belamrade bord med utvalda 80-talare visar plötsligt på att herr Hughes nästan dyker upp lite överallt.

Vad kan nu detta bero på då? En ren slump? Eller att det är känt faktum att Hughes kanske var en av 80-talets största namn vad gäller att knåpa ihop historier som både hade humor, värme och faktiskt en hel del baktanke? Jag lutar åt det sista och vid det här laget så fattar ni säkert att Hughes för alltid har en stark plats i det här huset. Nu är ju dock detta ingen Hughes-festival, även om man skulle kunna tro det, men en till snygg produkt från denne man orkar ni säkert.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) anser att livet går alldeles för fort för att slösas bort i en träig och trång skolmiljö. Han vill se livet, och det direkt. Eftersom han också är en fixare och trixare av rang så är det inga problem att fejka sjukdom, stanna hemma, ragga upp sina bästisar och dra downtown Chicago för en heldag. Allt till skolrektorn Rooneys (Jeffrey Jones) stora förtret, Rooney vet ju så väl att Bueller hela tiden drar honom vid näsan, men kan icke bevisa detta på något sätt.

I mitten på 80-talet kan man lugnt säga att Hollywood vräkte ur sig ungdomskomedier i parti och minut. Inte bra på alla fronter, och det mesta var stöpt i samma form. Det var kärlek, lite uppror mot vuxenheten, den svage nörden mot den kaxige tuffingen och gud vet allt. Hughes var dock en snubbe som verkade ha koll på läget. Filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink hade alla det gemensamt att de faktiskt satte tonåringen i första rummet, och hans manus visade också att det gick att på ett ganska smart sätt väva in det här med känslor och tonår vs vuxenhet i lite humoristiska tyger utan att ge avkall på det underliggande allvaret.

Dagens film är ytterligare en snygg lite betraktelse på just det temat, men här väljer Hughes lockande nog en annorlunda approach till temat. Bara det att låta Ferris själv prata mot kameran då och då, till oss som åskådare, känns plötsligt väldigt mycket utanför 80-talsramen. Möjligen är filmen också lite banbrytande uppkäftig genom att den helt enkelt förlöjligar skolsystemet en aning och näst intill hyllar upptäckarglädjen och slackerstilen.

Inte helt dock, grubblerier om framtiden i dåtidens pastellaktiga USA finns naturligtvis och det är främst Ferris bästis Cameron (Alan Ruck) som i egenskap av självutnämnd hypokondriker och livstvivlare med inte helt lyckliga hemförhållanden som får stå för dessa. De två gamängerna backas upp av Mia Sara som Ferris flickvän och Jennifer Grey som hans avundssjuka men lojala syster.

slår trista mattelektioner

Hughes sköter som sagt både manuset och regin på bästa sätt, och det går liksom inte att undvika att bli både glad och upprymd av den här filmen. Roligt är det också, allt från rektor Rooneys fruktlösa försök till att avslöja Ferris förehavanden till de snyggt koreograferade musikalinslagen (!) från downtown Chicago.

Och så kan  man förstås fundera på om filmen egentligen vill säga något? Eller bara kanske underhålla plain straight? Eftersom just min känsla är att John Hughes ofta, för att inte säga alltid, hade ett sorts budskap med sina berättelser väljer jag det förstnämnda. Ta vara på ungdomen, lär dig saker…men glöm för den delen  inte bort att upptäcka det alltigenom skenande livet.

Fira med Ferris är sannerligen en glad film. Lite småfräck och uppkäftig mot hela det traditionella systemet. Den mobbar det stela tänkandet lite snyggt, utan att bli plump, och kastar in ett par allvarsamma funderingar om känslor och tvekan. En mycket bra rulle från komedi-80-talet om ni frågar mig. Humor med hjärna och Broderick har nog tusan aldrig varit bättre än här.