#rysligaoktober: Dawn of the Dead (2004)

dawn-of-the-dead-movie-posterJag skyller allt på Sofia.
Här var minitemats alla alster någotsånär utstakade. Vilka som skulle få chansen att visa upp sig. Så, tack vare Sofias förnämliga zombietema just denna höst (2016), smyger sig nu en sista-minutare in och ändrar hela startordningen! Rewatch-suget blev för stort för att motstå. Därmed blir också rullen per automatik kvalificerad för #rysligaoktober!

Ni kan ju upplägget vid det här laget.
Den gamla klassiska storyn om överlevarna som tar sin tillflykt i ett stort köpcenter nånstans i the midwest of America. Det här är alltså nyinspelningen av George A. Romeros gamla 70-talare. Men där gubben Romero satsade på samhällskritik i listigt format…trycker regidebuterande Zack Snyder in action, action och action som numero uno på dagordningen: Och med den äran vill jag påstå! Missförstå mig rätt, jag gillade Romeros take på zombiesar, då när det begav sig. Men nog lider de rätt hårt av tidens tand ändå när man nu ser om dem. Jaja, ni hardcorefans får väl gå i taket bäst ni vill nu..men Snyders version är både bättre, mer underhållande och välgörande för genren med de räliga odöda. Att förvandla zombieuslingen till en snabbsprintande galning är dessutom en välgärning för spänningen!

Mer fokus på action, smyg och effekter än på samhällskritik och mänskliga relationer. Kan man säga att Romeros ursprungsrulle har blivit popcornsanpassad…? Ja det kan man. Med jäkla lyckat resultat också. Snabbare klipp, mer tempo (framför allt mer tempo!) och lite svart humor. Snyder har koll på läget vill jag påstå! Eller, han tar banne mig originalstoryn ett snäpp högre upp på underhållningsskalan!

97b6e-dawnofthedead20042

städdag i villakvarteret?? nej, zombieröj!

Jag ser om versionen som har fått det så bekanta epitetet ”directors cut” och får då en liten introduktion av herr regissör själv där han både betygar sin kärlek till Romero och originalet…och också förklarar SIN take på rullen. Och varför han valde att göra den som han gjorde den. Med då assistans av dagens manusman, en viss James Gunn (ja, han!), som skruvat lite på Romeros originalmanus.
Alla skådisar får sina 15 minuter i rampljuset, där möjligen Sarah Polley, Ving Rhames och en den stabilt lugne Jake Weber sticker ut lite. Den örnögde noterar också allas vår lömske presidentrådgivare ””Doug Stamper” från House of Cards, Michael Kelly, i en tidig roll! Smutt!

Snyders rulle är finfint godis i genren, speciellt första kvarten bjuckar på ett par snygga visuella godsaker och uttrycket ”there goes the neighbourhood..!!!” har aldrig  känts mer passande!
Jag har sett de flesta av de nya moderna tolkningarna av Romero-storysar …och detta är helt klart den bästa med nytt blod (!) i!

ev. Halloween-faktor:
Kanske närvaron av en och annan välsminkad odöd med ansiktet i ruttet förfall…?
Sånt gör sig ju alltid på Halloween-firande.

U-571 (2000)

Lite ubåtsraffel står på programmet idag, och sådant är ju aldrig fel i spänningssyfte.
Instängda, svettiga, skitiga och oftast blöta män som under bister tystnad stirrar på varandra alltmedan de lyssnar som spetsörade kaniner efter de förhatliga sjunkbomberna som den lede fi envist vräker ned i vattnet uppe vid ytan.

Likt alla filmer i denna beprövade kategori om människor (ofta män och ofta i krig) som står inför våndan av att göra något extraordinärt krävs det ett Gung Ho-tal, ett gyllene moment i filmen som tar den över gränsen och får alla inblandade att likt rena Hulkar anamma de reservkrafter de aldrig trott sig ha.

I dagens betraktelse sker detta rätt precis 1 timme och 36 minuter in i filmen då vår ubåtskapten, den snaggade och något kantige (och för all del yngre) Matthew McConaughey tar i med värsta stålrösten och upplyser en av sina mannar att ungefär hela världen förväntar sig att denne man löser sitt problem och att de sedan alla kan åka hem och leva vidare i den fria världen. Efter detta är naturligtvis det mesta smutt och ledigt smidigt vad gäller händelseutvecklingarna.

Å andra sidan har det smällt och hänt rätt mycket innan detta gyllene ögonblick också, inte så att manskapet under McConaughey direkt legat på latsidan. På våren -42 firar tyskarna stora triumfer i Nordatlanten med att sänka allierade skepp till höger och vänster med sina luriga ubåtar som smyger runt i de mörka vattnen. Av en tillfällighet får de allierade (i detta fallet naturligtvis amrisarna) en chans att knycka en av tyskarnas bergärliga kodmaskiner, de inte helt obekanta Enigma-maskinerna, från en skadeskjuten tysk ubåt som ligger och driver i Atlanten. Kuppen förutsätter att en modig expedition förklär sig som tyskar på ingång med reservdelar och sedan helt enkelt bordar ubåten och snor bytet.

Några högtidliga tal, lite ubåtsvardag och sedvanligt äventyrsaction senare befinner sig plötsligt filmens tappra utvalda ombord på den halvt skadade ubåten. Grundplanen har naturligtvis gått åt skogen och nu återstår inget annat än att försöka få igång ubåten och förflytta sig medelst denna fiendefarkost så gott det går. Men då hade man glömt att räkna med den tyska jagare som lurar i grannskapet (eller grannvattnet kanske man ska skriva..)

precis som det ska se ut i filmer av den här sorten

Regisserande Jonathan Mostow ödslar ingen tid i onödan och öser på med klaustrofobisk spänning enligt gammal fin krigsfilmstradition. Täta scener, snabba klipp och ett bra driv i storyn. Sekunder i berättelsen som på film alltid tycks växa ut till minuter. Män som tvekar, män som inte tvekar. Vår vän McConaughey agerar möjligen kantigt och stelt, men passar ändå in i miljön. Han backas upp en driftig ensemble där bla Jon Bon Jovi (!), Jake Weber och klippan Harvey Keitel stöttar på bästa sätt. Till och med gamle gnällisen Bill Paxton i tidsenlig 40-talsfrisyr får komma till tals en stund.

Det är dramatisk och faktiskt rätt spännande trots att man kan räkna ut hur det ska gå redan i samma ögonblick man trycker in filmen i spelaren. Naturligtvis måste dock vissa offer göras och det måste allt bli lite sämre innan det kan bli bättre.

Bloggkollega Sofia´s genus-o-meter slår, likt en djupmätare gone wild, förmodligen i botten på rött här då inte tillstymmelse till kvinnlig närvaro går att uppbringa…om man inte räknar de 15 sekunder i filmens början då några av dem syns i dansens virvlar vid ett rackarns elegant party. It´s a mad mens world under vattnet minst sagt.

U-571 är precis vad den utger sig för att vara, en snabb och enkel actionrulle med tillhörande spänningsmoment inpiskade i en tacksam miljö. Det är trångt, ovisst och Hollywooddramatiskt värre. Ganska förutsägbart men också stadigt stabilt och som vanligt går det inte att undvika att fascineras en av aning av den mytiska ubåts-kulturen. Ett hederligt äventyr av den gamla skolan helt enkelt.