Etikettarkiv: Steve Zahn

Aug 4 2017

War for the Planet of the Apes (2017)

Dags att stänga (?) historien om Caesar och hans hopplösa försök att leva i lugn och ro med sin apflock.

Att leva det götta livet i de stora urskogarna på en framtida jord, efter att det numera bekanta viruset (de föregående filmerna remember?) slagit ut större delen av mänskligheten, tycks vara snudd på omöjligt. De återstående människorna skickar sina stridigaste trupper för att ta kål på Caesar och co till varje pris. Att sitta ned och tala om fred och samförstånd existerar icke.

Rullen tar sin början bara strax efter att förra filmen gick i mål. Caesar, lika formidabelt spelad av Andy Serkis som vanligt bakom CGI:n, är trött på stridigheter och osämja. Hans motpart i människolägret, The Colonel (en iskall Woody Harrelson), har givit sig fan på att utrota varenda apa som finns kvar. Här snackar vi icke ljus framtid för fem öre. Samma regissör som förra gången, Matt Reeves (Cloverfield), och han kan förstås sina grejer här. Tekniken med apekatterna är om möjligt tagen till ännu högre nivåer, och ofta sitter jag och kommer på mig själv med att tänka; ”jäklar vad bra de dresserat aporna som kan göra si och så..!” Jag tror verkligen på det jag ser framför mig när det gäller tekniken.

Det är en mörk rulle. Kanske mörkast av dem alla i den nya trilogin. Efter en, i ärlighetens namn, rätt lång startsträcka tar det sig dock ordentligt! Caesar med ett gäng betrodda måste ge sig ut på roadtrip. Målet är att göra upp med den tokige översten, som nu verkligen skitit i det blå skåpet, en gång för alla. Caesar har släppt alla tankar på fred och samförstånd. Hämnd och ond bråd död är vad som gäller. Damn!

fruktad överste med bister sidekick

Trots mörkret och dysterheten missar inte Reeves chansen att trycka in lite sidekickshumor och diverse filmiska referenser till andra filmer. DESSUTOM, är man lite bevandrad med originalrullen från -68…kommer man att hitta snygga cirklar som sluts här. Smutt säger jag.
Och, härligt värre med en rulle som nästan helt sätter apor i fokuset, hela tiden. De blir hjältarna, de som jag sitter och håller på. Inte nådigt att vara företrädare för den mänskliga rasen här. Snacka om destruktivt släkte. Harrelson gör en bra insats som den helt världsfrånvände översten. Den lilla speltid han har. För här är det verkligen apor som dominerar duken. På ett förbannat snyggt sätt.
Serkis och hans ap-skådisar äger förstås. Till och med lustigkurren Steve Zahn har hyrts in till passande roll! Den såg man inte komma.

En vrålsnygg och passande avslutning (?) på den moderna trilogin. Mörker, action, viss komedi, äventyr, livsfilosofi och ett rejält vemod.
Jag lyfter på hatten!

 

I SoF-poddens #100 kan du höra mer om apekatternas kamp. Jag och Fiffi (som har en lite mer problematisk inställning till rullen) möts i ett hederligt battle! Lyssna här bara!

Maj 19 2017

Captain Fantastic (2016)

En rulle som glider in sent från höger.
Precis när jag står i begrepp att ”stänga” 2016 som filmår (och därmed äntligen få fram en topplista), får jag för mig att köra en sista-minuten-rulle. Som ju också har låtit tala om sig i vissa läger. Med en premiss som är lite för intressant för att hoppa över. Sagt och gjort. Och…vilken flax!!

Här får vi Viggo Mortensen som naturens och individens förkämpe nummer 1. Vi möter honom rätt ute i spenaten där han bor med alla sina sex barn. En gång i tiden tog Ben (Mortensen) och hans fru beslutet att vända den moderna civilisationen ryggen, ”fly” ut i vildmarken och skapa sig en egen framtid och värld där egenskaper som ifrågasättande och den tänkande, självständiga, individen skulle stå i centrum. Givetvis är barnen fostrade i samma anda och har aldrig ens varit i närheten av tv-serier, datorer eller surfande på mobiler. Barnen har fått lära sig att det skrivna ordet är källan till all (nästan) kunskap, och att alla ”fria” medborgare i landet minsann inte är så fria. Vad skulle kunna konkurrera ut den här tillvaron, bland vacker natur, vilda djur och synnerligen filosofiskt förhållningssätt till livet…?

Mörka moln drar såklart upp på den fantastiska himlen, på olika fronter. Bens älskade fru har under åren tappat tron på det paret en gång i tiden kämpade för, något som lett till sjukdom och depression. Nu har det hela antagit den värsta formen och frun har valt att ta sitt liv på ett sjukhus. Ben blir bestört, barnen kräver en resa till begravningen som ska hållas hos fruns föräldrahem. Plötsligt har det fantastiska paradiset fått sig en törn. Nu måste Ben ta sina barn på en resa som innebär ett steg tillbaka in i den värld han valde att lämna.
Samtidigt börjar en del av kidsen att ifrågasätta det liv de lever, äldste sonen har i hemlighet kommit in på universitet. Livet, as WE know it, trycker helt enkelt på från alla håll.

kaptenens uppfattning om kyrkoklädsel skilde sig lite från andras

En mycket bra och stämningsskapande film det här. Mortensen gör det klanderfritt som pappan som både vill pusha sina barn till starka individer och samtidigt skydda dem från ”vår värld”. Men vad gör man om ”vår värld” ändå är en värld som en förälder inte borde beröva sitt barn…hur ondskefull den än verkar vara..? Har inte barnen rätt att själva upptäcka det som du själv redan vänt ryggen till efter DINA upplevelser?
Ben och barnen ger sig ut på en roadtrip, inte sällan med lite komiska bieffekter. Speciellt när barnskaran upptäcker vardagen i ett modernt land. I övrigt är det många konflikter i känsloregistret. Både hos Ben, barnen…och hos mig som tittar. Ibland lider jag med Ben och hans strävan efter att vara den perfekta pappan, ibland blir man förbannad på hans vägran att se ”sprickorna” i hans verklighet som han byggt upp. En man att både hålla på och lite grann beskylla.

Rullen kommer som en lågmäld, men ändå kraftfull, liten pärla. Där kanske inget är fel och inget är rätt. En man och hans vision att vara en god människa och förebild. Rejält starka skådisinsatser, framför allt från barnen! Viggo förstås perfekt i rollen. Hans bästa på många år! Andra mindre, men likväl stabila, insatser görs också av Kathryn Hahn, Steve Zahn och gamle Frank Langella. Rullen är skriven och regisserad av en Matt Ross, vilken har full koll på en sällsynt fin mix av sorg, skratt, tårar, förtvivlan, insikt och lite hederligt gammalt bonnahyfs.

En fin rulle. En stark rulle. Helt klart en av de alster man kommer ihåg från 2016.

 

Jun 20 2015

Sommarklubben: A Perfect Getaway (2009)

A_perfect_GetawayNygifta paret Cliff och Cydney firar smekmånaden på Hawaii, där de snart får höra talas om en underbar avlägsen strand som är den perfekta utflykten på den perfekta semestern. Heja.

Längs vandringsleden slår de sällskap med det egendomliga paret Nick och Gina, och får i samma veva oroväckande rapporter om ett seriemördande par som verkar härja på just Hawaii….Hu!

Upplagt för spänning och klurigheter i den här rejält snygga actionstänkaren från regissören till Pitch Black; David Twohy. En tillbakalutad inledning som lovar gott, och det blir faktiskt bara bättre ju längre historien rullar på, med reservation för den obligatoriska ologiken förstås. Härliga miljöer, tacksamma vyer över paradisliknande grönska och gott om finurliga scenlösningar. Tempot är sådär lagom i början för att få mig som tittare lite skönt avslappnad och tro att jag har koll på läget, innan det hela växlar upp och stimmar på i 110.

Listigt berättad med ett manus som faktiskt håller hela vägen (nästan) till den stora klimaxen. Stabila skådisinsatser av sköne Steve Zahn som lite nördige Cliff  och Milla Jovovich som hans nyblivna fru…samt dessutom Timothy Olyphant och Kiele Sanchez . Och banne mig har vi inte, en då ganska okänd, Chris Hemsworth som dyker upp också!

Rullen lyckas med det den är ute efter….att överraska och underhålla.
Är du lite filmnördig kommer du förmodligen att ganska snart börja lukta dig till hur det hela utvecklar sig, men på det hela taget en mycket snygg film med bra driv och förbaskat sköna vyer.

Udda smekmånad i sommarnatten.

 

 

Maj 30 2012

Sahara (2005)

Alla har vi våra skämsfilmer.
Jodå, kom igen nu. De där som ligger snäppet under guilty pleasures, de där som man inte gärna vill prata högt om. De där filmerna man inte ens med den godaste av viljor skulle kunna säga har en ok story eller något liten ingrediens av vikt.
Men, som är en film man ändå på något sätt mår rätt bra av att kika på, kanske till och med höjer humöret en aning. Utan någon logisk förklaring.

I det här huset är detta en sådan film. Till och med denna återtittsgång. Jag vet, skämmigt och kanske helt oförklarligt. Men vad tusan, lite skämmigheter måste man väl som filmskådare få ha också va..?

Sol, sand, tillknycklad action och ansträngd humor. Allt i en salig röra med en överspelande Matthew McConaughey, en löjligt snyggfräsch Penélope Cruz, en tröttsamt vitsande men envis Steve Zahn och så William H. Macy som håvar in fickpengar på att väsa lite löjliga repliker i lagom ansträngande biroll.

Det handlar alltså om äventyraren Dirk Pitt (McConaughey) på jakt efter arkeologiska skatter, varför inte ett gammalt skepp lastat med gamla guldmynt? Pitt (vansinnigt kul att skriva detta hela tiden) är den enda som envist hävdar att ett gammalt slagskepp från tiden vid amerikanska inbördeskriget visst kunde segla ända till Afrika och där vidare uppför en flod. Stor skepsis bland bekanta och tvivlare, men ett par svepskäl senare är det glada gänget med Pitt och polare Al (Zahn) ändå på väg uppströms under förevändning att ge lift åt vackra FN-doktorn Cruz som behöver besöka sjuka områden i västafrika.

Ja det är larvigt, ja det är oerhört tillrättalagt, ja man kan se manusturerna flera oceaner i förtid och ja…det måste naturligtvis in lite moral och politik och de tramsiga skojerierna.

Men vad fan, det är också löjligt småkul, Steve Zahn har en skön tajming i sina sidekick-kommentarer, Cruz är snygg med sand i håret och Matthew C ser ut som värsta spänstiga atleten med bländvitt leende.
Litterära konsumenter känner förstås igen karaktären Dirk Pitt, en sorts arkeologins James Bond, och filmbolaget hade nog stora förhoppningar på den här filmen. Någon sorts filmserie planerades möjligen, men filmens ekonomiska floppande satte hårt stopp för detta. Den spelade faktiskt inte ens in sin egen produktionskostnad.

Skärskådar man historien i ett par sekunder (det tar inte längre tid) förstår man liksom varför. Det är hiskeligt ytligt, klyschorna haglar och humorn är sådär styltigt ansträngd. Filmens moral är onaturligt påklistrad och alla försök till oviss spänning faller liksom platt som en stekhet pannakaka under den stekheta Saharasolen.

sand, maskingevär och en bystig skönhet. allt en äventyrsfilm behöver.

Trots allt detta kan jag inte tycka illa om filmen. Som tidsfördriv med teflonyta är den helt perfekt. Här behövs ingen tankeverksamhet som åskådare. Istället kan man både hånskratta och gillaskratta åt dumhumorn och actionsekvenserna, reta sig på McConaugheys plastiga charm och att historien är sådär sirligt tillrättalagd och ändå så pass fartig att den lyckas hålla intresset uppe.

Sahara är ju en tramsfilm såklart. Kanske en skräpprodukt som lirar i ett slags gränsland mellan A- och B-träsket. Å andra sidan är det trams som höjer humöret, och ibland är det väl skönt att bara kunna koppla bort hjärnan som tittare också. När man sett den är den redan borta ur minnet…vad handlade den om nu igen?

Nov 2 2011

Roadkill (2001)

Dags att gräva lite i den gamla bekanta återtittssäcken igen, och idag allt ljus på en roadmovie från det nya seklets början. Märkligt nog försedd med olika titlar i olika länder. Här håller vi oss för enkelhetens skull till den mest kända i gamla Svedala.

Truckdriver-lingot på film hade möjligen sin storhetstid runt -77/78 med filmer som de gamla godingarna Smokey and the Bandit och Convoy (med en vrålhajpad Kris Kristofferson). Det var coola dialoger och truckermusik i en aldrig sinande ström. Burtan visste tex hur man levererade dräpande oneliners över komradio-nätet och tja…det var väl rätt tufft helt enkelt.

Runt 23 år senare visar 90-talsregissören John Dahl (vart tog han vägen?) hur man inte ska förhålla sig i radioetern på de amerikanska vägarna. Bröderna Lewis och Fuller Thomas har hittat ett kanonkul sätt att fördriva tiden på bilresa hem till föräldrahemmet, att via installerad komradio i sin gamla rishög till bil snacka med chaffisarna ute på vägarna. När Fuller dessutom övertalar Lewis att imitera en kvinna och börja flirta med den mystiske och märklige Rusty Nail börjar det hända saker. Den uppskörtade rösten tycker inte alls att skämtet är speciellt kul och ger igen på sitt eget lilla vis.

För att uppskatta en film som den här krävs naturligtvis att man kastar all form av logik överbord. Vad det är, eller försöker vara, är en sorts upphottad version av Spielbergs Duellen där det mörka hotet kommer i form av en ansiktslös gestalt som huserar i ett enormt stålmonster till fordon. Naturligtvis måste det in en kvinna i bilden också, och vips har Lewis kärleksintresse Venna (Leelee Sobieski) tagit plats i bilen och får hänga med på vedermödorna.

"Hjälp! Jag tror det är Kris K därborta i förarhytten!!!"

Yngre versioner av Paul Walker och Steve Zahn hanterar sina roller som de ska, men inte ens deras ambition kan smeta över det faktum att filmen egentligen bara är en samling dramatiska scener staplade på varandra med ett synnerligen tunt kitt som ska hålla ihop historien.

Vad är det för sorts film då? En roadmovie eller en stalkermovie? Fan vet, och det spelar väl ingen roll egentligen. Manuset har ingen större ambition att presentera några nya grepp och således matas vi efterhand med de gamla välbekanta, och tidvis småspännade, greppen som bara tycks existera på film där tidsperspektiv och normallogik inte är välkomna. Lite kul när man synar filmen är att som medansvarig manusförfattare stoltserar en viss J.J. Abrams, och med det i åtanke kan man om man vill hitta vissa drag i historien som är lite signifikativa för denne nye guldgosse i drömfabriken.

Roadkill är svagt underhållande och det är svårt att inte gilla Zahn och Walker i huvudrollerna. Hur det ska sluta behöver man inte ägna någon större tid åt att fundera på, men ibland är väl det smutt också. Ok utan att sticka ut åt något håll.