War for the Planet of the Apes (2017)

Dags att stänga (?) historien om Caesar och hans hopplösa försök att leva i lugn och ro med sin apflock.

Att leva det götta livet i de stora urskogarna på en framtida jord, efter att det numera bekanta viruset (de föregående filmerna remember?) slagit ut större delen av mänskligheten, tycks vara snudd på omöjligt. De återstående människorna skickar sina stridigaste trupper för att ta kål på Caesar och co till varje pris. Att sitta ned och tala om fred och samförstånd existerar icke.

Rullen tar sin början bara strax efter att förra filmen gick i mål. Caesar, lika formidabelt spelad av Andy Serkis som vanligt bakom CGI:n, är trött på stridigheter och osämja. Hans motpart i människolägret, The Colonel (en iskall Woody Harrelson), har givit sig fan på att utrota varenda apa som finns kvar. Här snackar vi icke ljus framtid för fem öre. Samma regissör som förra gången, Matt Reeves (Cloverfield), och han kan förstås sina grejer här. Tekniken med apekatterna är om möjligt tagen till ännu högre nivåer, och ofta sitter jag och kommer på mig själv med att tänka; ”jäklar vad bra de dresserat aporna som kan göra si och så..!” Jag tror verkligen på det jag ser framför mig när det gäller tekniken.

Det är en mörk rulle. Kanske mörkast av dem alla i den nya trilogin. Efter en, i ärlighetens namn, rätt lång startsträcka tar det sig dock ordentligt! Caesar med ett gäng betrodda måste ge sig ut på roadtrip. Målet är att göra upp med den tokige översten, som nu verkligen skitit i det blå skåpet, en gång för alla. Caesar har släppt alla tankar på fred och samförstånd. Hämnd och ond bråd död är vad som gäller. Damn!

fruktad överste med bister sidekick

Trots mörkret och dysterheten missar inte Reeves chansen att trycka in lite sidekickshumor och diverse filmiska referenser till andra filmer. DESSUTOM, är man lite bevandrad med originalrullen från -68…kommer man att hitta snygga cirklar som sluts här. Smutt säger jag.
Och, härligt värre med en rulle som nästan helt sätter apor i fokuset, hela tiden. De blir hjältarna, de som jag sitter och håller på. Inte nådigt att vara företrädare för den mänskliga rasen här. Snacka om destruktivt släkte. Harrelson gör en bra insats som den helt världsfrånvände översten. Den lilla speltid han har. För här är det verkligen apor som dominerar duken. På ett förbannat snyggt sätt.
Serkis och hans ap-skådisar äger förstås. Till och med lustigkurren Steve Zahn har hyrts in till passande roll! Den såg man inte komma.

En vrålsnygg och passande avslutning (?) på den moderna trilogin. Mörker, action, viss komedi, äventyr, livsfilosofi och ett rejält vemod.
Jag lyfter på hatten!

 

I SoF-poddens #100 kan du höra mer om apekatternas kamp. Jag och Fiffi (som har en lite mer problematisk inställning till rullen) möts i ett hederligt battle! Lyssna här bara!

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

Let Me In (2010)

Ok nu blir det lite upp-och-nedvända världen här hos Flimr igen.
Svärande i kyrkan, helgerån och möjligen respektlöst..tja kalla det vad du vill…men å andra sidan är det ju stunder som dessa som gör filmtittande så fasligt intressant!

Vi ylar om uppföljare, gnolar och morrar om remakes och lite rent allmänt undrar vi kanske alla filmnördar vart egentligen filmvärlden, och då Drömfabriken i synnerhet, är på väg. Ta bara dagens titt, varför får man för sig att göra en remake som är nästan identisk med originalet? Ett original som dessutom gick hem även hos den hjärnslöa undertexthatande popcornspubliken i biokomplexen over there.

Ja, frågar du mig så vet jag absolut inte, enligt regissör Matt Reeves ville han göra en personlig tolkning…och det låter väl snyggt så dårå.
Själv är jag bara för jäkla glad att han gjorde en ny version!
Ja du läste rätt.

Så här är det; jag läste boken, underhölls och skrämdes på samma gång av en murrig, sorglig och ryslig historia. Jag såg naturligtvis den svenska filmatiseringen och hade allvarliga problem med att hålla mig vaken! Jag förstår också att jag är ganska ensam om att förhålla mig till filmen på detta vis, men maken till överhypat alster var det länge sedan jag såg. Jag kunde liksom inte se storheten här, bara ett långsamt drama som icke på något sätt berörde mig (och då har det inget att göra med min aversion mot svensk film i största allmänhet. En ruggig vampyrhistoria finns det väl alltid plats för, vilket språk det än må vara…)

Kanske jag inte skulle ha läst boken, brukar jag tänka.

Owen, Abby och....blod!!

Döm då om min stora och glädjande förvåning när en amerikansk remake kan ändra på hela synsättet och få mig att känna på precis samma sätt som när jag läste boken. Hur förklarar man det!? Vad har Reeves gjort som är så speciellt? Inte mycket, historien är ju näst intill plagierad ruta för ruta, men ändå har han fått till det alldeles lysande! Miljön tacksamt överflyttad (man får ju vara jävligt tacksam över att de inte fått för sig att använda svenska namn och spelplatser som ju tycks vara populärt nuförtiden) och försedd med ett annorlunda ljus som förstärker stämningen. Ett par ynka små förändringar i scenval (att aldrig visa mammans ansikte och därigenom alienera henne från Owen är rent Spielberg-genialiskt) och uppbyggnad, men det räcker för att mitt törstande beröringssinne ska gå igång. Reeves version känns både mörkare och mer illavarslande, vilket i sammanhanget blir snaskigt effektivt.
Och plötsligt blir det spännande också! Bara en sådan sak..!

Kodi Smit-McPhee och Chloë Grace Moretz glänser i sina huvudroller och den förtvivlan de båda utstrålar var för sig kände jag absolut aldrig när jag såg originalet på film. Reeves verkar ha haft ett galet observant öga för att närma sig den här berättelsen och göra den aningen annorlunda utan att rucka på den stora helheten. Jag är både imponerad och glad över att en amerikansk remake möjligen kan kännas tokonödig men så snyggt gjord att man utan problem kan förlåta amrisarna deras tilltag.

Let Me In står helt stadigt på egna ben och blir så ruggig, sorglig och sinnesupplyftande som bara en riktigt bra film kan bli. Själv är jag glad över att jag till slut gav efter och såg denna remake, något som inte alls kändes aktuellt bara för ett par månader sedan. Gillade boken, tyckte blaha-blaha om svenska filmversionen och älskade denna, med små detaljer förändrade, kopia.
Så kan det gå. Nu har jag svurit klart i kyrkan.