Etikettarkiv: Kodi Smit-McPhee

Feb 12 2013

ParaNorman (2012)

Dags för lite animerad dockaction igen.
Och det är för det mesta riktigt lyckat. Idag är det den synnerligen klassiska historien om det ensamma inåtvända och i folks ögon märkliga barnet som står i centrum (igen). Och givetvis är inget som det verkar vara och ännu mer givetvis finns en hårdstämplad sensmoral som hamras in i tittarens medvetande vid pass eftertexternas början. Å andra sidan KAN ju sådant vara rätt underhållande också.

Norman är en grubblande ung grabb i sina bästa tonår-to-be. Han håller sig för sig själv och anses helmysko av den övriga befolkningen i den lilla staden Blithe Hollow, en snygg pastisch på valfri mindre stad i New England med gamla myter och spökhistorier. Grejen med Norman är dock att han kan se…eh..döda personer. Till och med prata med dem. Lite creepy och lite härligt på samma gång. Och som inte det nu vore nog står den lilla staden inför ett ruggigt problem då en gammal förbannelse, som naturligtvis inbegriper en otäck häxa och ljusskygga figurer från förr, hotar att ställa till det ordentligt…kanske till och med utplåna staden.

Vare sig han nu vill eller inte, så är det alltså Norman som nu får försöka ställa allt till rätta innan både häxa, zombier (!) och annat löst folk tagit över hela den lilla hålan. Som vanligt kan Norman också räkna med hjälp från oväntade håll, med mer eller mindre humoristiska bieffekter och sedvanlig fantasifull action…the animation-style.

Här är det alltså en allsköns blandning av 3D-effekter, dockor, lera och nyfräsig cgi-hittepå. Männen bakom dagens äventyr, Chris Butler och Sam Fell, har båda erfarenhet från alster som Corpse Bride, Bortspolad och Sagan om Despereaux så viss rutin på handhavandet saknas inte. Ett hantverk som faktiskt ger de konstgjorda huvudrollsinnehavarna rejält med liv och karaktär.

Norman med…udda…sänglampa

Själv tycker jag det är en stunds roande underhållning, en skön bagatell. Lite som att slänga sig i soffan en helgeftermiddag och njuta av en stunds underfundig humor, coola effekter och finfin scenografi i minimiljö. Kanske historien vänder sig till lite äldre barn, och kanske framför allt de bästa filmiska passningarna går fram genom rutan om man är lite av en filmdåre (jag säger bara Halloween…!) och kan ta till sig flirtarna med filmhistorien, spökhistorier och andra filmiska klyschor som kommer rullande…och de backas upp av mycket bra originalröster där bla Kodi Smit-McPhee, Casey Affleck, John Goodman, favvisen Jeff Garlin och Leslie Mann kan höras (svenska röster är sedan länge bannlysta i animerade äventyr i Flmr-huset…)

ParaNorman är den där kuliga upplevelsen du får när du inte är på humör att riktigt gräva ned dig i något tungt drama, en stenhård actionstänkare, en ryslig skräckis…eller för den delen en barnsligare variant av animerat. Om inte annat är det alltid spännande att fascineras över jobbet bakom den tekniska grannlåten som visas upp. En nygammal klassisk saga med snygg touch, ett alster med mysig eftersmak.
Och skön musik till eftertexterna av The White Stripes!

Nov 30 2011

Let Me In (2010)

Ok nu blir det lite upp-och-nedvända världen här hos Flimr igen.
Svärande i kyrkan, helgerån och möjligen respektlöst..tja kalla det vad du vill…men å andra sidan är det ju stunder som dessa som gör filmtittande så fasligt intressant!

Vi ylar om uppföljare, gnolar och morrar om remakes och lite rent allmänt undrar vi kanske alla filmnördar vart egentligen filmvärlden, och då Drömfabriken i synnerhet, är på väg. Ta bara dagens titt, varför får man för sig att göra en remake som är nästan identisk med originalet? Ett original som dessutom gick hem även hos den hjärnslöa undertexthatande popcornspubliken i biokomplexen over there.

Ja, frågar du mig så vet jag absolut inte, enligt regissör Matt Reeves ville han göra en personlig tolkning…och det låter väl snyggt så dårå.
Själv är jag bara för jäkla glad att han gjorde en ny version!
Ja du läste rätt.

Så här är det; jag läste boken, underhölls och skrämdes på samma gång av en murrig, sorglig och ryslig historia. Jag såg naturligtvis den svenska filmatiseringen och hade allvarliga problem med att hålla mig vaken! Jag förstår också att jag är ganska ensam om att förhålla mig till filmen på detta vis, men maken till överhypat alster var det länge sedan jag såg. Jag kunde liksom inte se storheten här, bara ett långsamt drama som icke på något sätt berörde mig (och då har det inget att göra med min aversion mot svensk film i största allmänhet. En ruggig vampyrhistoria finns det väl alltid plats för, vilket språk det än må vara…)

Kanske jag inte skulle ha läst boken, brukar jag tänka.

Owen, Abby och....blod!!

Döm då om min stora och glädjande förvåning när en amerikansk remake kan ändra på hela synsättet och få mig att känna på precis samma sätt som när jag läste boken. Hur förklarar man det!? Vad har Reeves gjort som är så speciellt? Inte mycket, historien är ju näst intill plagierad ruta för ruta, men ändå har han fått till det alldeles lysande! Miljön tacksamt överflyttad (man får ju vara jävligt tacksam över att de inte fått för sig att använda svenska namn och spelplatser som ju tycks vara populärt nuförtiden) och försedd med ett annorlunda ljus som förstärker stämningen. Ett par ynka små förändringar i scenval (att aldrig visa mammans ansikte och därigenom alienera henne från Owen är rent Spielberg-genialiskt) och uppbyggnad, men det räcker för att mitt törstande beröringssinne ska gå igång. Reeves version känns både mörkare och mer illavarslande, vilket i sammanhanget blir snaskigt effektivt.
Och plötsligt blir det spännande också! Bara en sådan sak..!

Kodi Smit-McPhee och Chloë Grace Moretz glänser i sina huvudroller och den förtvivlan de båda utstrålar var för sig kände jag absolut aldrig när jag såg originalet på film. Reeves verkar ha haft ett galet observant öga för att närma sig den här berättelsen och göra den aningen annorlunda utan att rucka på den stora helheten. Jag är både imponerad och glad över att en amerikansk remake möjligen kan kännas tokonödig men så snyggt gjord att man utan problem kan förlåta amrisarna deras tilltag.

Let Me In står helt stadigt på egna ben och blir så ruggig, sorglig och sinnesupplyftande som bara en riktigt bra film kan bli. Själv är jag glad över att jag till slut gav efter och såg denna remake, något som inte alls kändes aktuellt bara för ett par månader sedan. Gillade boken, tyckte blaha-blaha om svenska filmversionen och älskade denna, med små detaljer förändrade, kopia.
Så kan det gå. Nu har jag svurit klart i kyrkan.

Aug 6 2010

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4