Etikettarkiv: David Twohy

Aug 21 2018

#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 20 2015

Sommarklubben: A Perfect Getaway (2009)

A_perfect_GetawayNygifta paret Cliff och Cydney firar smekmånaden på Hawaii, där de snart får höra talas om en underbar avlägsen strand som är den perfekta utflykten på den perfekta semestern. Heja.

Längs vandringsleden slår de sällskap med det egendomliga paret Nick och Gina, och får i samma veva oroväckande rapporter om ett seriemördande par som verkar härja på just Hawaii….Hu!

Upplagt för spänning och klurigheter i den här rejält snygga actionstänkaren från regissören till Pitch Black; David Twohy. En tillbakalutad inledning som lovar gott, och det blir faktiskt bara bättre ju längre historien rullar på, med reservation för den obligatoriska ologiken förstås. Härliga miljöer, tacksamma vyer över paradisliknande grönska och gott om finurliga scenlösningar. Tempot är sådär lagom i början för att få mig som tittare lite skönt avslappnad och tro att jag har koll på läget, innan det hela växlar upp och stimmar på i 110.

Listigt berättad med ett manus som faktiskt håller hela vägen (nästan) till den stora klimaxen. Stabila skådisinsatser av sköne Steve Zahn som lite nördige Cliff  och Milla Jovovich som hans nyblivna fru…samt dessutom Timothy Olyphant och Kiele Sanchez . Och banne mig har vi inte, en då ganska okänd, Chris Hemsworth som dyker upp också!

Rullen lyckas med det den är ute efter….att överraska och underhålla.
Är du lite filmnördig kommer du förmodligen att ganska snart börja lukta dig till hur det hela utvecklar sig, men på det hela taget en mycket snygg film med bra driv och förbaskat sköna vyer.

Udda smekmånad i sommarnatten.

 

 

Jan 22 2014

Riddick (2013)

Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.

Enhanced by Zemanta
Jan 21 2014

The Chronicles of Riddick (2004)

Hur känner man igen en B-film efter bara ett par minuter?
Hur snygg produktionen än må vara?

Tja, ett säkert tecken hos mig iaf är när manuset direkt känns ohemult mycket längre än vad det har täckning för. När det blir sådär uppenbart att sekvenser och detaljer som i en klassproduktion bara skulle flimra förbi, plötsligt blir flera minuter lång i en B-rulle och tillför inte ett jota till storyn. Oftast bara för att få fylla filmen med några effekter, alternativt en actionstinn uppgörelse av modell handgemäng.

Fem år sedan händelserna i Pitch Black (tankar om den kan läsas här) och den efterspanade Riddick (Vin Diesel) dyker nu upp på planeten Helion Prime (som mest ser ut att bestå av lite halvtaffliga studiokulisser). Illa vald tidpunkt också då detta märkliga universums värstingar, Necromongerna, slår till och erövrar planeten i sin strävan efter att utrota alla som inte assimilerar sig till den rätta läran.

Vår hjälte blir såklart inblandad i både det ena och det andra, men frågar du mig på vilket sätt mer i detalj kan jag faktiskt inte ge något bra svar. Filmen är nämligen på tok för slabbig, tunn och oengagerande och störtdyker tämligen omgående. Ni vet den där känslan när man direkt märker att manuset aldrig får fart eller innehåller det minsta lilla korn av intresse. Och så det som jag skrev ovan, när regissören (OCH manusgubben) David Twohy stannar upp alldeles för mycket vid helt ointressanta detaljer i filmen. Märkligt svagt eftersom Twohy ändå fick in en  mindre fullträff med första rullen.

Här bränner han på med så mycket backstory och sidospår att man bara zonar ut i ren tristess. Som att han snott vilt från Dune-sagan, Borgerna i Star Trek och lite larv från Ringen-spektaklen och inte fått någon som helst ordning på resultatet. Ös sedan på med rymdskepp, CGI-monster, ett underjordiskt fängelse på en stekhet (!) planet som Riddick naturligtvis måste rymma ifrån…och så en Karl Urban som verkar spela sig igenom rullen på valium! Och Judi Dench må rättmätigt hyllas för den superskådis hon är, men här undrar man ju hur hon tänkte när en fullständigt medioker medverkan accepterades på i runda slängar 15 minuter totalt.
Vilket fail. Sudda i cv:t direkt.

coola rymdissolglajjor passar ändock alltid överallt

Om Vin Diesel är det väl inte så mycket att orda. Hans ändå coola gubbe (och med den karismatiska RÖSTEN) är här ett sorts offer för att ha hamnat i ett manus modell uselt och intetsägande. Han förtjänar bättre om man nu ändå ska hålla hans karaktär vid liv.

The Chronicles of Riddick är rena rama skräpet. Hur mycket effekter och CGI man än stoppar in. Framför allt är den riktigt tråkig. Man bryr sig inte ett skvatt om hur det ska gå. En tvättäkta skitrulle i alldeles för fina kläder.
Tyvärr för regissören och hans skapelse kan ytan inte dölja sunkigheten på det som serveras.

Enhanced by Zemanta
Nov 23 2012

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Mar 13 2010

Pitch Black (2000)

Rymdskepp på väg hem till jorden med  last och passagerare dras ur sin kurs, kraschlandar på en inte så öde planet som man trott och där de överlevande får kämpa med illsinnade invånare av det mer läbbiga slaget. Upplägget känns säkerligen mer än väl igen. Det kunde varit en ny Alien, men det lyckas faktiskt bli en film med egen identitet. Det blev också startskottet för Vin Diesels ganska lönande karriär.
Som brottslingen Riddick i bojor, på väg tillbaka till moder jord och ett långt fängelsestraff, tvingas han nu istället under de obligatoriska protesterna att ikläda sig rollen som tvivelaktig hjälte med extraordinära kvalitéer, för någonstans där under den stentuffa ytan klappar såklart ett gott hjärta.

Stilfullt med ett bländande foto och en läcker ljussättning för att åskådliggöra en planet med tre solar. Och när solarna väl försvinner kommer läskighterna fram i form av riktiga badass-monster till invånare. Det blir en kamp för våra huvudpersoner att hålla ihop och fundera ut en smart lösning att ta sig ifrån den ogästvänliga planeten utan namn innan de blodtörstande ljusskygga varelserna har utplånat dem alla.

Vin Diesel skapar viss karisma med sin figur Riddick och de andra hänger på så gott de kan med Radha Mitchell (Surrogates) som piloten Carolyn i spetsen. Pitch Black må vara förutsägbar, men det är rejält underhållande på vägen fram till finalen. Inget fel på vare sig effekter, tempo eller dramaturgin. Regissören David Twohy vet hur man tillverkar en stabil rymdthriller och lånar av andra filmer utan att det ska kallas för stöld.
Underhållande.

Betyget: 3/5