Pitch Black (2000)

Rymdskepp på väg hem till jorden med  last och passagerare dras ur sin kurs, kraschlandar på en inte så öde planet som man trott och där de överlevande får kämpa med illsinnade invånare av det mer läbbiga slaget. Upplägget känns säkerligen mer än väl igen. Det kunde varit en ny Alien, men det lyckas faktiskt bli en film med egen identitet. Det blev också startskottet för Vin Diesels ganska lönande karriär.
Som brottslingen Riddick i bojor, på väg tillbaka till moder jord och ett långt fängelsestraff, tvingas han nu istället under de obligatoriska protesterna att ikläda sig rollen som tvivelaktig hjälte med extraordinära kvalitéer, för någonstans där under den stentuffa ytan klappar såklart ett gott hjärta.

Stilfullt med ett bländande foto och en läcker ljussättning för att åskådliggöra en planet med tre solar. Och när solarna väl försvinner kommer läskighterna fram i form av riktiga badass-monster till invånare. Det blir en kamp för våra huvudpersoner att hålla ihop och fundera ut en smart lösning att ta sig ifrån den ogästvänliga planeten utan namn innan de blodtörstande ljusskygga varelserna har utplånat dem alla.

Vin Diesel skapar viss karisma med sin figur Riddick och de andra hänger på så gott de kan med Radha Mitchell (Surrogates) som piloten Carolyn i spetsen. Pitch Black må vara förutsägbar, men det är rejält underhållande på vägen fram till finalen. Inget fel på vare sig effekter, tempo eller dramaturgin. Regissören David Twohy vet hur man tillverkar en stabil rymdthriller och lånar av andra filmer utan att det ska kallas för stöld.
Underhållande.

Betyget: 3/5