The Chronicles of Riddick (2004)

Hur känner man igen en B-film efter bara ett par minuter?
Hur snygg produktionen än må vara?

Tja, ett säkert tecken hos mig iaf är när manuset direkt känns ohemult mycket längre än vad det har täckning för. När det blir sådär uppenbart att sekvenser och detaljer som i en klassproduktion bara skulle flimra förbi, plötsligt blir flera minuter lång i en B-rulle och tillför inte ett jota till storyn. Oftast bara för att få fylla filmen med några effekter, alternativt en actionstinn uppgörelse av modell handgemäng.

Fem år sedan händelserna i Pitch Black (tankar om den kan läsas här) och den efterspanade Riddick (Vin Diesel) dyker nu upp på planeten Helion Prime (som mest ser ut att bestå av lite halvtaffliga studiokulisser). Illa vald tidpunkt också då detta märkliga universums värstingar, Necromongerna, slår till och erövrar planeten i sin strävan efter att utrota alla som inte assimilerar sig till den rätta läran.

Vår hjälte blir såklart inblandad i både det ena och det andra, men frågar du mig på vilket sätt mer i detalj kan jag faktiskt inte ge något bra svar. Filmen är nämligen på tok för slabbig, tunn och oengagerande och störtdyker tämligen omgående. Ni vet den där känslan när man direkt märker att manuset aldrig får fart eller innehåller det minsta lilla korn av intresse. Och så det som jag skrev ovan, när regissören (OCH manusgubben) David Twohy stannar upp alldeles för mycket vid helt ointressanta detaljer i filmen. Märkligt svagt eftersom Twohy ändå fick in en  mindre fullträff med första rullen.

Här bränner han på med så mycket backstory och sidospår att man bara zonar ut i ren tristess. Som att han snott vilt från Dune-sagan, Borgerna i Star Trek och lite larv från Ringen-spektaklen och inte fått någon som helst ordning på resultatet. Ös sedan på med rymdskepp, CGI-monster, ett underjordiskt fängelse på en stekhet (!) planet som Riddick naturligtvis måste rymma ifrån…och så en Karl Urban som verkar spela sig igenom rullen på valium! Och Judi Dench må rättmätigt hyllas för den superskådis hon är, men här undrar man ju hur hon tänkte när en fullständigt medioker medverkan accepterades på i runda slängar 15 minuter totalt.
Vilket fail. Sudda i cv:t direkt.

coola rymdissolglajjor passar ändock alltid överallt

Om Vin Diesel är det väl inte så mycket att orda. Hans ändå coola gubbe (och med den karismatiska RÖSTEN) är här ett sorts offer för att ha hamnat i ett manus modell uselt och intetsägande. Han förtjänar bättre om man nu ändå ska hålla hans karaktär vid liv.

The Chronicles of Riddick är rena rama skräpet. Hur mycket effekter och CGI man än stoppar in. Framför allt är den riktigt tråkig. Man bryr sig inte ett skvatt om hur det ska gå. En tvättäkta skitrulle i alldeles för fina kläder.
Tyvärr för regissören och hans skapelse kan ytan inte dölja sunkigheten på det som serveras.

Enhanced by Zemanta

The Alphabet Killer (2008)

”Samma intensitet som i När lammen tystnar!” Bokstäverna lyser eldgula mot mig från omslaget. Pyttsan, tänker jag när jag petar in skivan i spelaren, så kan det väl ändå inte vara?
Och det är det naturligtvis inte.

En liten flicka hittas mördad och det kan röra sig om en seriemördare. Det hävdar i alla fall den unga ambitiösa polisen Megan (Eliza Dushku) som får hand om fallet. Hon menar med bestämdhet att det finns otvivelaktiga tecken på detta.
Offret hade samma initialer i för- och efternamn och kroppen hittades i en stad med samma begynnelsebokstav i namnet som initialerna i flickans namn. Kollegorna är dock inte lika benägna att hålla med (är det inte alltid så?) och till slut driver fallet Megan bokstavligen från vettet och ett par hallucinationer (och ett självmordsförsök) senare är det psykhospitalet som gäller för hjältinnan på obestämd framtid.

Två år senare är hon uppenbarligen tillräckligt frisk för att vara tillbaks i tjänst bakom skrivbordet hos polisen när nya mord med samma mönster upprepas, och hon tjatar till sig en ny chans att ställa allt till rätta… mot allas bättre vetande. Det är bara de nyfunna vännerna från stödgruppen som verkar tro på hennes återfunna styrka.

Utgångspunkten för manuset är ett verkligt fall från 70-talets början där tre unga flickor rövades bort och mördades enligt principen med initialerna. Någon mördare har till dags dato aldrig gripits, varför huvuddelen av filmen är en ren fabulering av händelseutvecklingen. Karaktären Megan är påhittad, liksom de flesta andra figurer som rör sig runt henne. Filmens stil vill vara avskalad och lite rå med glåmigt foto och dyster höstkänsla över varenda scen, med resultatet att det blir på tok för mycket klyschor i mixen.

Dushku undrar vilken sorts rulle hon egentligen hamnat i...?

Att också välja den något tramsiga vägen att försöka göra Megans tillstånd lite gåtfullt med vissa övernaturliga inslag (eller är det bara sjukdomen som pratar?) känns just bara fånigt och som ett försök att kamma hem billiga ryspoäng. En sorts credit kanske ändå motvilligt ska delas ut för att filmen faktiskt försöker hålla sig till mer drama och fakta än sväva ut i nonsenaction/thrillerträsket. Trots den spöklika approachen i vissa lägen då.

Tempot är sävligt, trots den relativt korta speltiden, och träsmaken låter inte vänta på sig. Känslan är att jag inte känner något för storyn, Megan eller hur det ska gå. Filmen försöker sig antagligen på att vara lågmäld och enkel, men känns bara väldigt….B.
Har man dessutom lite rutin på detta att skåda på mördarfilmer dröjer det inte många sekvenser innan man ser upplägget och vart spåren kommer att leda. Det är lite synd att inte mer ansträngning görs i manusförfattandet på just detta i stället för att ta den traditionella snabba men ack så förutsägbara genvägen.

Förutom Dushku finns här insatser av namn som Michael Ironside, Timothy Hutton och Cary Elwes. Pålitliga killar i facket såklart, men som med sin närvaro i den här sortens film dessvärre stärker tesen att de antagligen haft sina femton minuter i framgångsljuset. Och visst, alla skådisar gör väl vad de ska, men inte blir det bättre för det. Det hela styrs opersonligt upp av regissören Rob Schmidt, som tidigare övat sina färdigheter i den föga nyskapande Wrong Turn och inte direkt känns som en framtida kille att ringa när nästa seriemördarfilm ska personalbesättas.

The Alphabet Killer tar alltså avstamp i ”based on a true story”-konceptet, och då vet ju både ni och jag att det gäller att se upp. Här är det sannerligen inte alls många gram ”true” i storyn, och resultatet blir hopplöst intetsägande.

Green Lantern (2011)

Och varför blev det så här nu då?
Återigen en superhjältes historia tagen till filmduken. En superhjälte som jag än en gång inte kan förhålla mig till på något speciellt sätt, förutom att han förekom ganska flitigt i serietidningen Gigant som jag nog glodde i lite då och då under uppväxtåren.

Vad jag kommer ihåg är att han verkade vansinnigt tuff som kunde ”trolla” fram nästan vad som helst med sin ring. Hjältens, Hal Jordan, bakgrund har jag ingen som helst koll på och lite snokande på nätet ger vid handen att det uppenbarligen funnits ett antal Gröna Lyktor-poliser på jorden vid olika tillfällen!

Nåväl, dagens historia förtäljer om hur just testpiloten och allmänt oansvarige Jordan i Ryan Reynolds gestalt blir utvald att bli en av de många poliser som patrullerar universum i godhetens (och grönhetens) namn. Med sina ringar har de krafter och  förmågor som mer än väl gör dem till rena superhjältar i tajta trikåer. Givetvis finns det onda krafter med i spelet, och ett par ljusskygga figurer förekommer även på jorden för att göra livet surt för den utvalde.

En hjälte som (naturligtvis) måste lära sig ödmjukhet, mod och att följa den rättrådiga viljan. Men herregud så tråkigt det blev!
Jag som alltid har ett gott öga till fantasifulla superhjälteepos känner bara hur fokuset rinner iväg trots ideliga försök att verkligen ta till mig vad som händer. Historien spelar otroligt svår och det droppas utomjordiska namn hit och dit, allvarliga gestalter har möten på obskyra utomjordiska ställen, en rätt ointressant sidohistoria om en försynt professor som går bananas när konstigt ämne kommer in i kroppen och ställer till det. Grejen är bara att allt som görs känns halvhjärtat och utan större inlevelse.

Visst, effekterna är kanon och kan inte klagas på, men vad gör väl det när allt i övrigt känns ogenomarbetat och inte direkt spännande. Man undrar i sitt stilla sinne hur producenter och manusnissar tänkte…? Att kalla filmen bred och tillgänglig för alla känns verkligen som en lögn i sammanhanget. Troligen är det endast de supertajta fansen till serien som vet hur att uppskatta den sega historien som knallar på utan att jag bryr mig speciellt mycket.

Ryan Reynolds gör väl ingen större skada som nr 1 i rollistan, men tillför å andra sidan inget heller, han får den obligatoriska chansen till förändring och får på köpet kyssa den snygga kvinnan. Mest anmärkningsvärt är annars att Tim Robbins av alla människor accepterat en roll i detta spektakel. Den ideologiske Robbins kanske börjar få tomt i plånboken?

Green Lantern är katastrofalt tråkig och träig. Synd som bara den när man nu har tex Martin Campbell bakom kameran som bevisligen trollat fram snygga alster förut, och x antal miljoner till sitt förfogande att bränna på en mustig historia. Dessutom känns allt så inihelvete pretto så man nästan storknar. Kanske man helt enkelt valde fel superhjälte att profilera?
Vem ville vara Gröna Lyktan när man lekte som liten….liksom?

”I’ve seen you naked! Of course I know who you are! A simple mask is not gonna hide anything!”