Sommarklubben: Casino Royale (2006)

På tal om just fenomenet reboot så får väl producenter och manusansvariga bakom just Bond-serien ta varandra ordentligt i handen.Sällan har väl en franchise mått så bra av lite nytänkande.

Med en sällan skådad fingertoppskänsla insåg man uppenbarligen att något alldeles extra var tvungen att hända för att inte den gamle filmagentens öden helt enkelt skulle förtvina ut i oigenkännlighetens stora mörker. Lika fräsch som en gång Pierce Brosnan var i sin debut, lika trött och ospännande hade hans äventyr nu blivit på senare år. Var världen rentav på vippen att tröttna på dubbelnollans äventyr?

Receptet var lika enkelt som genialiskt, in med ny skådis i frontlinjen, använd samma regissör (Martin Campbell) som när Goldeneye bootade om serien på 90-talet samt strippa ned äventyren till en mer jordnära actionbetonad skapelse som inte lade allt krut på exotiska miljöer och jönsiga skämt. Istället fick Bond faktiskt bli lite mer mänsklig (så mänsklig han kan bli dårå i sitt yrke). In på banan också med en kvinna (Eva Green) som mycket väl kunde matcha hans syn på sig själv,och faktiskt få honom ur balans.

Snitsigt också att ta en gammal Bondhistoria, ge den en fräsch och modern kostym…låt vara med en aura av gamla stilgrepp. Det var länge sedan en Bond-film kändes så vital och pigg trots att hela världen inte längre var visuell skådeplats och överbadasset inte hade några förintelseplaner i skallen. Skurkarna känns istället mer lömska, actionbitarna känns tajtare och rappare, historien enklare men också smart nog dubbelbottnad och framför allt känns verkligen Daniel Craig som ett oerhört lyckat val som vår hjälte med rätt att döda.

Casino Royale återupprättade hedern för hela Bond-serien i en tid när man nog  trodde att vi sett det man kunde göra med världens kanske mest kände agent. Hela filmen andas tempo och en smartness som faktiskt gör den till en av de bästa i hela serien. Hemligheter i sommarnatten.

Green Lantern (2011)

Och varför blev det så här nu då?
Återigen en superhjältes historia tagen till filmduken. En superhjälte som jag än en gång inte kan förhålla mig till på något speciellt sätt, förutom att han förekom ganska flitigt i serietidningen Gigant som jag nog glodde i lite då och då under uppväxtåren.

Vad jag kommer ihåg är att han verkade vansinnigt tuff som kunde ”trolla” fram nästan vad som helst med sin ring. Hjältens, Hal Jordan, bakgrund har jag ingen som helst koll på och lite snokande på nätet ger vid handen att det uppenbarligen funnits ett antal Gröna Lyktor-poliser på jorden vid olika tillfällen!

Nåväl, dagens historia förtäljer om hur just testpiloten och allmänt oansvarige Jordan i Ryan Reynolds gestalt blir utvald att bli en av de många poliser som patrullerar universum i godhetens (och grönhetens) namn. Med sina ringar har de krafter och  förmågor som mer än väl gör dem till rena superhjältar i tajta trikåer. Givetvis finns det onda krafter med i spelet, och ett par ljusskygga figurer förekommer även på jorden för att göra livet surt för den utvalde.

En hjälte som (naturligtvis) måste lära sig ödmjukhet, mod och att följa den rättrådiga viljan. Men herregud så tråkigt det blev!
Jag som alltid har ett gott öga till fantasifulla superhjälteepos känner bara hur fokuset rinner iväg trots ideliga försök att verkligen ta till mig vad som händer. Historien spelar otroligt svår och det droppas utomjordiska namn hit och dit, allvarliga gestalter har möten på obskyra utomjordiska ställen, en rätt ointressant sidohistoria om en försynt professor som går bananas när konstigt ämne kommer in i kroppen och ställer till det. Grejen är bara att allt som görs känns halvhjärtat och utan större inlevelse.

Visst, effekterna är kanon och kan inte klagas på, men vad gör väl det när allt i övrigt känns ogenomarbetat och inte direkt spännande. Man undrar i sitt stilla sinne hur producenter och manusnissar tänkte…? Att kalla filmen bred och tillgänglig för alla känns verkligen som en lögn i sammanhanget. Troligen är det endast de supertajta fansen till serien som vet hur att uppskatta den sega historien som knallar på utan att jag bryr mig speciellt mycket.

Ryan Reynolds gör väl ingen större skada som nr 1 i rollistan, men tillför å andra sidan inget heller, han får den obligatoriska chansen till förändring och får på köpet kyssa den snygga kvinnan. Mest anmärkningsvärt är annars att Tim Robbins av alla människor accepterat en roll i detta spektakel. Den ideologiske Robbins kanske börjar få tomt i plånboken?

Green Lantern är katastrofalt tråkig och träig. Synd som bara den när man nu har tex Martin Campbell bakom kameran som bevisligen trollat fram snygga alster förut, och x antal miljoner till sitt förfogande att bränna på en mustig historia. Dessutom känns allt så inihelvete pretto så man nästan storknar. Kanske man helt enkelt valde fel superhjälte att profilera?
Vem ville vara Gröna Lyktan när man lekte som liten….liksom?

”I’ve seen you naked! Of course I know who you are! A simple mask is not gonna hide anything!”

Edge of Darkness (2010)

Förutsättningarna är ju glasklara. Mel Gibson i hämnarhistoria, låter ju hur smutt som helst. Tänk Payback, tänk Patrioten. En stenhård Gibson på hämnarstråket brukar nästan alltid betyda underhållning för ögat. Och det börjar helt enligt planerna, polisen Thomas Craven (Gibson) får besök av vuxna dottern som mitt i all familjelycka verkar bära på något som tynger henne. Innan hon hunnit avslöja för sin pappa händer det ofattbara och hon skjuts till döds i en attack som verkar vara riktad mot Tom. I alla fall är det vad alla utgår från.

Craven släpper förstås allt och blir hämnarpappan med stort H, och rätt snart snokar han upp ledtrådar som tyder på att det faktiskt var dottern som var målet för attacken. Craven slösar ingen tid på att fundera vidare utan kastar sig in i den karusell som han satt fart på genom sina snokanden, och plötsligt verkar allt peka mot något mycket större än han någonsin kunde ana från början.

Det är minst sagt en lovande början på den här thrillertäta storyn signerad gamle Bond-regissören Martin Campbell. Men sedan händer något, ett antal nya figurer in på arenan, storyn fördjupar sig aningen för mycket och plötsligt känns det enkla och rena hämnartemat som bortblåst och tusan om jag inte skruvar lite på mig i soffan. Campell vet såklart hur man handskas med historier av det här slaget och ser till att det blir enligt de rätta mallarna. Mel Gibson klistrar vid ett par tillfällen på det bistra, stenhårda, ansiktet som vi sett förut. Problemet är bara att det sker i alldeles för lite ju längre filmen lider. Skurkfavoriten Danny Huston finner givetvis sin plats här och även Ray Winstone (i en något oklar och lite överflödig roll) visar talangen.

Edge of Darkness blir lite som mycket väsen för egentligen ingenting. Säkra och smällande actionscener när de väl dyker upp. Ett manus som tappar bort sig en aning i den tillrättalagda miljön och till slut blir lite tråkigt. Kort sagt, man vet exakt vad man får så att säga. Inte ett uns mer.
Godkänt med viss tveksamhet.

Betyget: 2/5