Stolen (2012)

Till och med jag var ju rätt uppgiven efter Nicolas Cage´s senaste bravader här på filmbloggen i den usla (åh så usel!) uppföljaren till Ghost Rider. Som att det kändes att tålamodet med denne skådis nu var upphällningen. Så vad händer när en rulle med ”överspelet” Cage smyger in från vänster? Jo då sitter man ju där och glor igen förstås.

Den här gången teamar han upp sig med regissören Simon West igen, paret gjorde ju smärre succé en gång i tiden med popcornsbyttan Con Air. Nu är det liiite lugnare tongångar som gäller. Men, men vi har naturligtvis sett det förut, speciellt när Cage är inblandad. Stackars jävel som hamnat i det tristaste av rollfack som kanske finns…som hjälte i filmer som bär grava spår av B-stämpel. Ingen höjdare för en snubbe som ju kan om han bara ges rätt förutsättningar.

Nu är han mästertjuven Will som efter en misslyckad kupp mot en bank i New Orleans åker rakt in i buren alltmedan hans kumpaner minsann smiter iväg. Åtta år senare är Will en fri man och ska inte helt otippat söka upp sin dotter (åhhh dessa fantasilösa manusnissar) för lite själslig botgöring. Men se det går inte alls då gamla vibbar från förr gör sig påminda, är det inte så att Will i hemlighet har gömt de där miljonerna som han säger försvann den kvällen han greps..? Kanske bäst att kidnappa dottern för att få Will lite mer samarbetsvillig i det ärendet…

Jaha ja, det var liksom ramen för storyn. Nu flänger Cage runt som den skållade råtta han brukar vara (och har en för jävlig löpstil btw) i ett snyggt New Orleans samtidigt som han försöker vara listig tillbaka och rädda sin dotter. Dessutom är allt övervakat av den lokala FBI-agenten Harlend (Danny Huston med Gene Hackman-hatt) som också tror att Will har lite secret money stashed någonstans.

Dagens story är nedtecknad av David Guggenheim, vilken senast författade den rätt sevärda Safe House, men som här hemfaller åt billiga berättartricks. En lovande början, med snygg biljakt, sätter lite förhoppningar om något som går lite utanför boxen. Men icke. Cage vevar på i ren rutin (vilket han tycks ha blivit något av en mästare på) och regi-West tar inte heller i så det knakar. Trivsammast i sällskapet är nog Danny Huston som snart borde få spela förstafiolen på film, det har han liksom samlat ihop till. Malin Åkerman gör ett inhopp som lojal vän och fd medkumpan…och sen var det väl inte så mycket mer med det. Hur hon har kunnat bli ett namn i Hollywood är fortfarande höljt i dunkel om ni frågar mig.

Nic är lika diskret som vanligt

Som hjärnlös medelaction duger den väl helt ok kan jag ändå tycka. Cage räddar sig till lite fastare mark med den här rullen, men han behöver fanimig studsa tillbaka på något stort snart. Törs någon producent ta chansen? På det lilla pluskontot skriver jag upp musiken i filmen, som mest påminner om toner från någon 70-talskriminalare från England. Lite udda..men trevligt.

Stolen bara…är. Lite som McDonalds. Man vet precis vad man får. En sorts pajigare avart på det som normalt sett Brucan W och Liam N brukar vara rätt bra på. Galet ologiska luckor i manuset och en upplösning som är mer än fånig. Å andra sidan är det ingen katastrof till film och bara det känns ju som ett fall framåt för vår man Cage i B-träsket.
Godkänt med svaga betygsstjärnor.

The Proposition (2005)

Australien runt 1880 var uppenbarligen ingen munter plats att befinna sig på. Torr sönderbränd jord och ensligt belägna byar ute på outbacken som desperat försökte sig på att upprätthålla någon slags brittisk elegans och aristokrati mitt i detta ingenting.

Också läge för otrevligt folk i form av mördare och tjuvar, som rånmördarligan bestående av bröderna Burns. Skitiga, smala och spinkiga med noll respekt för det mesta. När lagens väktare i form av den bestämde kapten Stanley (Ray Winstone) dock lyckas gripa två av bröderna ger han den ene, Charlie (Guy Pearce), ett ultimatum; för att skona lillebror Mikey från galgen måste Charlie spåra upp den äldste och mest psykopatiske av syskonen..Arthur (Danny Huston) och leverera honom till Stanley. Gör han inte det inom nio dagar så dinglar Mikeys sparriskropp från galgen. Och detta på självaste juldagen!

Australisk western som kommer i form av ett sorts filosofiskt drama. Känslan är att jag ibland tittar på avfilmad teater (inget fel i det ska tilläggas), men regissören John Hillcoat tycks ha lite svårt att bestämma vilket ben filmen ska få vila på. Hillcoat blandar friskt, använder kantig klippning och drar sig sannerligen inte för att dunka på med grovt filmvåld i kontrast till de natursköna bilder som (alltid) skapas över den enorma kontinenten.

berättarstil som kräver sin sunkighet

Dialogen är knapphändig, bilderna styr mer handlingen och kanske är det så att jag som tittare ska lockas in i den filosofiska stämning som hela verket tycks vilja uppnå. Dessvärre blir det lite träsmakigt efter halva filmen och istället retar jag mig en aning på att den kantiga berättarformen tar överhanden. Filmen tar aldrig fart och ligger farligt nära prettostämpel. Ett sorts Bergmanskt svårmod som kläs i vackra bilder över outbacken. Hillcoat har bevisligen en säregen stil, men här fångar han mig inte alls lika lätt som han gjorde i sin färskare Vägen.

Här finns dock bakgrundshistorier man skulle vilja veta mer om. Den strame kapten Stanley och hans fru Martha (som vanligt mästerligt spelad med små gester av Emily Watson) som uppenbarligen inte kommit till denna ödemark av fri vilja, och hur är deras förhållande egentligen? Och vad har drivit de tre bröderna så långt bakom lagens gränser? Hur blev tex Arthur den ondskefulle psykopat han är? Och var står Charlie i allt? Historien genererar således många frågor men tillhandahåller irriterande mindre svar i ett manus tillverkat av självaste Nick Cave, som också sköter de musikaliska inslagen (vilka hjälper till att sätta en speciell stämning på filmen).

The Proposition växlar mellan melankoliskt drama och rått filmvåld i lagom stora doser. Dialogen och farten hålls nere av en möjlig ambition att låta sceneriet fånga in tittaren på samma sätt som omgivningen verkar göra med huvudpersonerna. På vägen uppstår dock många frågor och lite svar. Men snyggt gjort är det förvisso.

Edge of Darkness (2010)

Förutsättningarna är ju glasklara. Mel Gibson i hämnarhistoria, låter ju hur smutt som helst. Tänk Payback, tänk Patrioten. En stenhård Gibson på hämnarstråket brukar nästan alltid betyda underhållning för ögat. Och det börjar helt enligt planerna, polisen Thomas Craven (Gibson) får besök av vuxna dottern som mitt i all familjelycka verkar bära på något som tynger henne. Innan hon hunnit avslöja för sin pappa händer det ofattbara och hon skjuts till döds i en attack som verkar vara riktad mot Tom. I alla fall är det vad alla utgår från.

Craven släpper förstås allt och blir hämnarpappan med stort H, och rätt snart snokar han upp ledtrådar som tyder på att det faktiskt var dottern som var målet för attacken. Craven slösar ingen tid på att fundera vidare utan kastar sig in i den karusell som han satt fart på genom sina snokanden, och plötsligt verkar allt peka mot något mycket större än han någonsin kunde ana från början.

Det är minst sagt en lovande början på den här thrillertäta storyn signerad gamle Bond-regissören Martin Campbell. Men sedan händer något, ett antal nya figurer in på arenan, storyn fördjupar sig aningen för mycket och plötsligt känns det enkla och rena hämnartemat som bortblåst och tusan om jag inte skruvar lite på mig i soffan. Campell vet såklart hur man handskas med historier av det här slaget och ser till att det blir enligt de rätta mallarna. Mel Gibson klistrar vid ett par tillfällen på det bistra, stenhårda, ansiktet som vi sett förut. Problemet är bara att det sker i alldeles för lite ju längre filmen lider. Skurkfavoriten Danny Huston finner givetvis sin plats här och även Ray Winstone (i en något oklar och lite överflödig roll) visar talangen.

Edge of Darkness blir lite som mycket väsen för egentligen ingenting. Säkra och smällande actionscener när de väl dyker upp. Ett manus som tappar bort sig en aning i den tillrättalagda miljön och till slut blir lite tråkigt. Kort sagt, man vet exakt vad man får så att säga. Inte ett uns mer.
Godkänt med viss tveksamhet.

Betyget: 2/5