Australien runt 1880 var uppenbarligen ingen munter plats att befinna sig på. Torr sönderbränd jord och ensligt belägna byar ute på outbacken som desperat försökte sig på att upprätthålla någon slags brittisk elegans och aristokrati mitt i detta ingenting.

Också läge för otrevligt folk i form av mördare och tjuvar, som rånmördarligan bestående av bröderna Burns. Skitiga, smala och spinkiga med noll respekt för det mesta. När lagens väktare i form av den bestämde kapten Stanley (Ray Winstone) dock lyckas gripa två av bröderna ger han den ene, Charlie (Guy Pearce), ett ultimatum; för att skona lillebror Mikey från galgen måste Charlie spåra upp den äldste och mest psykopatiske av syskonen..Arthur (Danny Huston) och leverera honom till Stanley. Gör han inte det inom nio dagar så dinglar Mikeys sparriskropp från galgen. Och detta på självaste juldagen!

Australisk western som kommer i form av ett sorts filosofiskt drama. Känslan är att jag ibland tittar på avfilmad teater (inget fel i det ska tilläggas), men regissören John Hillcoat tycks ha lite svårt att bestämma vilket ben filmen ska få vila på. Hillcoat blandar friskt, använder kantig klippning och drar sig sannerligen inte för att dunka på med grovt filmvåld i kontrast till de natursköna bilder som (alltid) skapas över den enorma kontinenten.

berättarstil som kräver sin sunkighet

Dialogen är knapphändig, bilderna styr mer handlingen och kanske är det så att jag som tittare ska lockas in i den filosofiska stämning som hela verket tycks vilja uppnå. Dessvärre blir det lite träsmakigt efter halva filmen och istället retar jag mig en aning på att den kantiga berättarformen tar överhanden. Filmen tar aldrig fart och ligger farligt nära prettostämpel. Ett sorts Bergmanskt svårmod som kläs i vackra bilder över outbacken. Hillcoat har bevisligen en säregen stil, men här fångar han mig inte alls lika lätt som han gjorde i sin färskare Vägen.

Här finns dock bakgrundshistorier man skulle vilja veta mer om. Den strame kapten Stanley och hans fru Martha (som vanligt mästerligt spelad med små gester av Emily Watson) som uppenbarligen inte kommit till denna ödemark av fri vilja, och hur är deras förhållande egentligen? Och vad har drivit de tre bröderna så långt bakom lagens gränser? Hur blev tex Arthur den ondskefulle psykopat han är? Och var står Charlie i allt? Historien genererar således många frågor men tillhandahåller irriterande mindre svar i ett manus tillverkat av självaste Nick Cave, som också sköter de musikaliska inslagen (vilka hjälper till att sätta en speciell stämning på filmen).

The Proposition växlar mellan melankoliskt drama och rått filmvåld i lagom stora doser. Dialogen och farten hålls nere av en möjlig ambition att låta sceneriet fånga in tittaren på samma sätt som omgivningen verkar göra med huvudpersonerna. På vägen uppstår dock många frågor och lite svar. Men snyggt gjort är det förvisso.