Sommarklubben: The Princess Bride (1987)

Princess_Bride_posterKom till Sverige med en av de knasbolligaste svenska titlar man skådat; Bleka dödens minut!
Hu!

Här har vi oss något så underhållande som en hysterisk frejdig saga…nästan för vuxna!
Eller, okej storyn kan avnjutas av alla åldrar och innehåller en lömsk prins, en Jätte (nåja), en maskerad hämnare, klantiga skurkar, mystiska slott och läbbiga träsk, svärdsfajter…och SÅKLART en snygg prinsessa-to-be! Dialogen och viss del av humorn är dock skönt skruvad och bjuder på en sällsam blandning av valfri Errol Flynn-film och valda delar av Monty Python…utan att det blir larvigt!

Vad handlar det om då!?
Jo, en ung grabb i modern tid är sjuk och upp dyker farfar för att läsa en saga! Till en början måttlig roligt tycker grabben (Fred Savage…kommer ni ihåg honom!?), men farfar (Peter Falk) står på sig och utlovar en saga utöver det vanliga. Vilket det såklart blir och sjuklingen blir plötsligt väldigt intresserad. Trots att sagan innehåller kärlek också! Heja!

Det är härlig charm, det är fart, det är lite jönsigt och det är framför allt ROLIGT hela vägen!
Bygger på en bok och visualiserad av stabile Rob Reiner! Och där du hittar Reiner, hittar du också alltid Billy Crystal! Håll utkik efter honom i en liten men asrolig cameo!
I övrigt, en då okänd Cary Elwes, en slimmad Mandy Patinkin, en opålitlig Chris Sarandon och en långfilmsdebuterande Robin Wright.
En skitbra film helt enkelt.

Ridderlighet i sommarnatten!

The Alphabet Killer (2008)

”Samma intensitet som i När lammen tystnar!” Bokstäverna lyser eldgula mot mig från omslaget. Pyttsan, tänker jag när jag petar in skivan i spelaren, så kan det väl ändå inte vara?
Och det är det naturligtvis inte.

En liten flicka hittas mördad och det kan röra sig om en seriemördare. Det hävdar i alla fall den unga ambitiösa polisen Megan (Eliza Dushku) som får hand om fallet. Hon menar med bestämdhet att det finns otvivelaktiga tecken på detta.
Offret hade samma initialer i för- och efternamn och kroppen hittades i en stad med samma begynnelsebokstav i namnet som initialerna i flickans namn. Kollegorna är dock inte lika benägna att hålla med (är det inte alltid så?) och till slut driver fallet Megan bokstavligen från vettet och ett par hallucinationer (och ett självmordsförsök) senare är det psykhospitalet som gäller för hjältinnan på obestämd framtid.

Två år senare är hon uppenbarligen tillräckligt frisk för att vara tillbaks i tjänst bakom skrivbordet hos polisen när nya mord med samma mönster upprepas, och hon tjatar till sig en ny chans att ställa allt till rätta… mot allas bättre vetande. Det är bara de nyfunna vännerna från stödgruppen som verkar tro på hennes återfunna styrka.

Utgångspunkten för manuset är ett verkligt fall från 70-talets början där tre unga flickor rövades bort och mördades enligt principen med initialerna. Någon mördare har till dags dato aldrig gripits, varför huvuddelen av filmen är en ren fabulering av händelseutvecklingen. Karaktären Megan är påhittad, liksom de flesta andra figurer som rör sig runt henne. Filmens stil vill vara avskalad och lite rå med glåmigt foto och dyster höstkänsla över varenda scen, med resultatet att det blir på tok för mycket klyschor i mixen.

Dushku undrar vilken sorts rulle hon egentligen hamnat i...?

Att också välja den något tramsiga vägen att försöka göra Megans tillstånd lite gåtfullt med vissa övernaturliga inslag (eller är det bara sjukdomen som pratar?) känns just bara fånigt och som ett försök att kamma hem billiga ryspoäng. En sorts credit kanske ändå motvilligt ska delas ut för att filmen faktiskt försöker hålla sig till mer drama och fakta än sväva ut i nonsenaction/thrillerträsket. Trots den spöklika approachen i vissa lägen då.

Tempot är sävligt, trots den relativt korta speltiden, och träsmaken låter inte vänta på sig. Känslan är att jag inte känner något för storyn, Megan eller hur det ska gå. Filmen försöker sig antagligen på att vara lågmäld och enkel, men känns bara väldigt….B.
Har man dessutom lite rutin på detta att skåda på mördarfilmer dröjer det inte många sekvenser innan man ser upplägget och vart spåren kommer att leda. Det är lite synd att inte mer ansträngning görs i manusförfattandet på just detta i stället för att ta den traditionella snabba men ack så förutsägbara genvägen.

Förutom Dushku finns här insatser av namn som Michael Ironside, Timothy Hutton och Cary Elwes. Pålitliga killar i facket såklart, men som med sin närvaro i den här sortens film dessvärre stärker tesen att de antagligen haft sina femton minuter i framgångsljuset. Och visst, alla skådisar gör väl vad de ska, men inte blir det bättre för det. Det hela styrs opersonligt upp av regissören Rob Schmidt, som tidigare övat sina färdigheter i den föga nyskapande Wrong Turn och inte direkt känns som en framtida kille att ringa när nästa seriemördarfilm ska personalbesättas.

The Alphabet Killer tar alltså avstamp i ”based on a true story”-konceptet, och då vet ju både ni och jag att det gäller att se upp. Här är det sannerligen inte alls många gram ”true” i storyn, och resultatet blir hopplöst intetsägande.