Etikettarkiv: Chris Sarandon

Jun 12 2017

#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

Ännu ett återbesök i det filmiska New York på 70-talet.
En tät och nervig historia detta. Numera försedd med ikonisk stämpel som en av Hollywoods bästa rullar från detta årtionde. Innehar också en hedervärd plats 243 på IMDb:s top 250.

Al Pacino, som här nyss avslutat inspelningen av Gudfadern II, tackade först nej till till rollen som bankrånaren Sonny. Men när han fick höra att unge Dustin Hoffman var tänkt som ersättare…ändrade han sig blixtsnabbt. Fåfängans fyrverkeri när det är som bäst!
Men visst gör han det bra, den gode Pacino. Tillsammans med kumpanen Sal (John Cazale) kliver han en het eftermiddag in på ett bankkontor i Brooklyn och tänker sig en liten stöt. Målet är att bekosta en könsoperation till älskaren Leon (en ung Chris Sarandon). Inget går dock som planerat och strax har en gisslansituation uppstått och banken omringas snabbt av polis, media och nyfikna. Ett drama tar sin början, som framför allt sätter skådisprestationerna  i främsta rummet.

Filmen, regisserad av Sidney Lumet, blir sådär nervig och osäker. Tidsandan är perfekt fångad. Ett New York i början av 70-talet. Ofta ingen vacker syn, med skitiga gator och sliten cityfeeling. Filmen blir verkligen en stilbärare från 70-talet. Bäst är förstås Pacino som tycks ge allt i rollen som Sonny. Notera speciellt scenen där han pratar i telefon med Leon (Sarandon). Enligt uppgift en helt igenom improviserad scen som blir lysande. Man riktigt känner Sonnys förtvivlade sinnesstämning.

Mer drama än thriller. I vissa lägen också märkligt nog udda inslag av humor. Lumet jobbade under större delen av rullen enligt principen att skådisarna fick improvisera fram replikerna efter att de olika scenernas ramar bestämts. Resultatet är mästerligt bra.

Filmen bygger dessutom på en sann händelse om utspelades i just Brooklyn i augusti 1972, och den verklige Sonny (som hette John) var överlag nöjd med filmen. Kuriosa i sammanhanget är ju också att innan bankrånet hade John förberett sig genom att titta på  Gudfadern med…Al Pacino och John Cazale! Häpp!

Standoff i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Jun 15 2015

Sommarklubben: The Princess Bride (1987)

Princess_Bride_posterKom till Sverige med en av de knasbolligaste svenska titlar man skådat; Bleka dödens minut!
Hu!

Här har vi oss något så underhållande som en hysterisk frejdig saga…nästan för vuxna!
Eller, okej storyn kan avnjutas av alla åldrar och innehåller en lömsk prins, en Jätte (nåja), en maskerad hämnare, klantiga skurkar, mystiska slott och läbbiga träsk, svärdsfajter…och SÅKLART en snygg prinsessa-to-be! Dialogen och viss del av humorn är dock skönt skruvad och bjuder på en sällsam blandning av valfri Errol Flynn-film och valda delar av Monty Python…utan att det blir larvigt!

Vad handlar det om då!?
Jo, en ung grabb i modern tid är sjuk och upp dyker farfar för att läsa en saga! Till en början måttlig roligt tycker grabben (Fred Savage…kommer ni ihåg honom!?), men farfar (Peter Falk) står på sig och utlovar en saga utöver det vanliga. Vilket det såklart blir och sjuklingen blir plötsligt väldigt intresserad. Trots att sagan innehåller kärlek också! Heja!

Det är härlig charm, det är fart, det är lite jönsigt och det är framför allt ROLIGT hela vägen!
Bygger på en bok och visualiserad av stabile Rob Reiner! Och där du hittar Reiner, hittar du också alltid Billy Crystal! Håll utkik efter honom i en liten men asrolig cameo!
I övrigt, en då okänd Cary Elwes, en slimmad Mandy Patinkin, en opålitlig Chris Sarandon och en långfilmsdebuterande Robin Wright.
En skitbra film helt enkelt.

Ridderlighet i sommarnatten!

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Dec 14 2009

The Nightmare Before Christmas (1993)

Att ha yttre fel förutsättningar men inom sig känna de rätta signalerna, ska det stoppa en person från att hänge sig åt sina känslor och nypåfunna drömmar? För Jack Skellington, ett långt och ståtligt benrangel och dessutom den obestridlige ledaren för Halloween Town, blir det en högst aktuell fråga när han plötsligt finner en dörr som leder in i självaste Christmas Town!
För Jack börjar det här med att skrämmas varje år vid Halloween bli lite tradigt och uttjatat, inget som ger honom något tillbaka. Efter en liten smygtur i Christmas Town känner han dock att han hittat rätt, att få ge! Och känslan av värme och….tja kan det vara glädje…?

Att nu Jack faller pladask för julen och dess budskap betyder ju inte att det är det lättaste att applicera det på de andra i Halloween Town, men efter lite övertalning är Jacks planer att de alla från och med nu ska ta över julfirandet i världen. Steg ett blir att kidnappa tomten så att Jack kan få fritt spelrum för sina idéer. Det stora problemet blir förstås att invånarna i Halloween Town inte har riktigt samma uppfattning om hur man firar jul och nivån på julklapparna…

Här har vi en riktigt liten pärla till julklassiker, sitt ovanliga yttre till trots. Det är lustig värld som regissören Henry Selick och självaste Tim Burton (storyn) presenterar med hjälp av lite skön annorlunda teknik. Förvisso liknande en riktigt familjär saga, men ändå kanske inte anpassad för de yngre direkt. Mer som en vuxen reminder om känslor och tankar, fast man borde veta sin plats i vardagen. Det största och bästa med filmen är dock alla de sköna sångnummer som framförs i parti och minut. Kommer på mig själv med att sitta och tänka att det här borde verkligen göra sig på en musikalscen i någon form. Historien är enkel med godhjärtad och man kan naturligtvis inte annat än älska Jack för att han brinner för sin nya passion, trots att det blir mest galet hela tiden.

Jul, snö och…ett benrangel?

En visuell småfest för ögat när Jacks och Tomtens världar målas upp med detaljrika scener. Röstinsatser görs behagligt av bla Chris Sarandon, Catherine O’Hara, William Hickey och naturligtvis kompositören Danny Elfman som står både för den karaktäristiska musiken och även gör Jacks sjungande röstinsatser.

The Nightmare Before Christmas är mysig, känslosam och en alldeles perfekt saga för oss vuxna. Roligheter blandas med lite svartare humor när Jacks känslor låter styra över förnuftet. Eller är det inte så? Är det en manifestation om att även i de mörkaste hörnen av tillvaron har man rätt till värme och att kunna byta spår, trots att den beskärda delen av vardagen verkar vara utstakad…? Nåväl, en alldeles förtjusande julfilm att avnjuta innan Dopparedagen är det i alla fall.
Fast jag passar på Jacks uppfattning om utseendet på en fin julklapp.

Julfaktor: Hög. Det finns ett helt land i filmen som heter Christmas Town, självklart blir det jul då! Liksom en tomte, små nissar, julgranar och färgglada lampor. Det är grejer det!