Etikettarkiv: James Remar

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Mar 21 2011

The Warriors (1979)

Återtittsnostalgi igen. Drygt 30 år efter att jag skådat filmen för första gången får den förgylla en hemmakväll i soffan. Med filmen följer naturligtvis alla dessa minnen från då när det begav sig.

Senhösten 1979 och biografen hette Royal (det här var innan ordet Filmstad var uppfunnet och biograferna låg utspridda över hela stan). Stor sensation. En ny film om gäng var i ropet. Knökfullt på bion, alla…ALLA…skulle se den här rullen. Om tuffa grabbar i den tuffaste staden av dem alla, New York.

Snacket hade förstås gått, filmvåld, slagsmål av det råa slaget. Tillhyggen och annat. Tidningar skrev otaliga artiklar om rädslan över att gängkulturen nu på allvar skulle få fäste i Sverige. Filmcensuren var vidtalad vill jag minnas, men hade iaf inte förbjudit filmen. Det var The Film att se om man skulle vara cool och hänga med i snacket. The Warriors kom med sitt rykte långt innan en endaste filmruta hade spelats upp på bioduken.

Klart vi var imponerade, klart vi oahhhde i biofåtöljerna, klart vi snackade och spelade upp scenerna för varandra när vi gick hemåt i natten och drömde att vi var stentuffa boys från the hood. Grabbsen i filmen var våra hjältar. De tysta och lite skrämmande Baseball Furies, med sina style-by-Kiss-målade ansikten, var de som drog de flesta blickarna till sig, men slagsmålet i parken när de får på skallen av våra hjältar var å andra sidan en av filmens höjdpunkter. Som ung spoling, inte ens 15 fyllda, var detta antagligen det tuffaste jag någonsin sett på film vid det här tillfället.

Det blev såklart ett par återtittar när fenomenet VHS dök upp i var mans hem under åttiotalet, fortfarande lika coola killar i sina bruna västar i New York-natten.

32 år efter premiären är det alltså dags igen.
Är The Warriors då en bra film egentligen? Ja, i den bemärkelsen att den har sin rättmätiga plats i filmhistorien. Den är trogen sin tidsålder skulle jag vilja säga. Visar upp ett nattligt New York i den skitigaste av alla dess tidsperioder, 1970-talet. Tiderna förändras ju dock som bekant och åren har en tendens att gå snabbare och snabbare och jämfört med dagens filmvärld är det nog en ganska snäll film, på gränsen till lite dumfånig faktiskt.

Historien om gänget från Coney Island som måste ta sig hem från Bronx, felaktigt anklagade för mord på en gängboss, blir dock en njutbar liten pärla i kombination med alla minnen som sköljer över mig från premiäråret. Musiken, nattscenerna från tunnelbanan, fightscenerna i parken. Fina små grejer allt det där. Det nördiga i början på filmen när diverse gäng presenteras under förtexterna, alla med enhetliga jackor, tröjor, t-shirts osv. Antagligen stentufft en gång i tiden, idag så oerhört skämsigt att man skrattar högt för sig själv.

Verkets regissören Walter Hill ville ha okända namn i rollistan, vilket också skedde. Idag kan vi med lätthet identifiera James Remar och Michael Beck i sällskapet, de kanske enda som lyckades göra sig ett vidare namn i filmbranschen. Noggranna kan också skåda Mercedes Ruehl i en pytteroll. David Patrick Kelly skulle senare bli minikänd i Twin Peaks, men får här nöja sig med att spela den fege och bindgalne ledaren för det gäng som jagar vettet ut våra hjältegrabbar.

Rent scenografiskt en fullträff med läckra nattscener över slitna tunnelbanestationer och ödsliga gator med överfulla soptunnor i ett New York som verkligen levde upp till klyschan om slitet och nedgånget men ändå förföriskt. Filmvåldet lider av tidens tand och kan knappast uppröra idag, men när de obskyra Furies får ordentligt med stryk sker det med den äran må jag säga. Det här är andra grejer än när West Side Story-gängen ska duellera genom att dansa…

The Warriors är en film som inte riktigt stått emot tidens tand, men det är förbannat svårt att tycka illa om den. Snarare att se på med viss kärlek. Med ett soundtrack som dock klarar sig lika bra 2011 är det trots sin ytlighet faktiskt en effektivt berättad historia av Hill, lite nördig och styltig i dialogen men framför allt en skön vandring längs memory lane för en annan. Och de bruna västarna är fortfarande det tuffaste i hela filmen.

 ”I’ll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle.”