Återtittsnostalgi igen. Drygt 30 år efter att jag skådat filmen för första gången får den förgylla en hemmakväll i soffan. Med filmen följer naturligtvis alla dessa minnen från då när det begav sig.

Senhösten 1979 och biografen hette Royal (det här var innan ordet Filmstad var uppfunnet och biograferna låg utspridda över hela stan). Stor sensation. En ny film om gäng var i ropet. Knökfullt på bion, alla…ALLA…skulle se den här rullen. Om tuffa grabbar i den tuffaste staden av dem alla, New York.

Snacket hade förstås gått, filmvåld, slagsmål av det råa slaget. Tillhyggen och annat. Tidningar skrev otaliga artiklar om rädslan över att gängkulturen nu på allvar skulle få fäste i Sverige. Filmcensuren var vidtalad vill jag minnas, men hade iaf inte förbjudit filmen. Det var The Film att se om man skulle vara cool och hänga med i snacket. The Warriors kom med sitt rykte långt innan en endaste filmruta hade spelats upp på bioduken.

Klart vi var imponerade, klart vi oahhhde i biofåtöljerna, klart vi snackade och spelade upp scenerna för varandra när vi gick hemåt i natten och drömde att vi var stentuffa boys från the hood. Grabbsen i filmen var våra hjältar. De tysta och lite skrämmande Baseball Furies, med sina style-by-Kiss-målade ansikten, var de som drog de flesta blickarna till sig, men slagsmålet i parken när de får på skallen av våra hjältar var å andra sidan en av filmens höjdpunkter. Som ung spoling, inte ens 15 fyllda, var detta antagligen det tuffaste jag någonsin sett på film vid det här tillfället.

Det blev såklart ett par återtittar när fenomenet VHS dök upp i var mans hem under åttiotalet, fortfarande lika coola killar i sina bruna västar i New York-natten.

32 år efter premiären är det alltså dags igen.
Är The Warriors då en bra film egentligen? Ja, i den bemärkelsen att den har sin rättmätiga plats i filmhistorien. Den är trogen sin tidsålder skulle jag vilja säga. Visar upp ett nattligt New York i den skitigaste av alla dess tidsperioder, 1970-talet. Tiderna förändras ju dock som bekant och åren har en tendens att gå snabbare och snabbare och jämfört med dagens filmvärld är det nog en ganska snäll film, på gränsen till lite dumfånig faktiskt.

Historien om gänget från Coney Island som måste ta sig hem från Bronx, felaktigt anklagade för mord på en gängboss, blir dock en njutbar liten pärla i kombination med alla minnen som sköljer över mig från premiäråret. Musiken, nattscenerna från tunnelbanan, fightscenerna i parken. Fina små grejer allt det där. Det nördiga i början på filmen när diverse gäng presenteras under förtexterna, alla med enhetliga jackor, tröjor, t-shirts osv. Antagligen stentufft en gång i tiden, idag så oerhört skämsigt att man skrattar högt för sig själv.

Verkets regissören Walter Hill ville ha okända namn i rollistan, vilket också skedde. Idag kan vi med lätthet identifiera James Remar och Michael Beck i sällskapet, de kanske enda som lyckades göra sig ett vidare namn i filmbranschen. Noggranna kan också skåda Mercedes Ruehl i en pytteroll. David Patrick Kelly skulle senare bli minikänd i Twin Peaks, men får här nöja sig med att spela den fege och bindgalne ledaren för det gäng som jagar vettet ut våra hjältegrabbar.

Rent scenografiskt en fullträff med läckra nattscener över slitna tunnelbanestationer och ödsliga gator med överfulla soptunnor i ett New York som verkligen levde upp till klyschan om slitet och nedgånget men ändå förföriskt. Filmvåldet lider av tidens tand och kan knappast uppröra idag, men när de obskyra Furies får ordentligt med stryk sker det med den äran må jag säga. Det här är andra grejer än när West Side Story-gängen ska duellera genom att dansa…

The Warriors är en film som inte riktigt stått emot tidens tand, men det är förbannat svårt att tycka illa om den. Snarare att se på med viss kärlek. Med ett soundtrack som dock klarar sig lika bra 2011 är det trots sin ytlighet faktiskt en effektivt berättad historia av Hill, lite nördig och styltig i dialogen men framför allt en skön vandring längs memory lane för en annan. Och de bruna västarna är fortfarande det tuffaste i hela filmen.

 ”I’ll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle.”