The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Boyhood (2014)

001_boyhood_posterVilken jävla underbar film!

Alla filmvänner och älskare av livet och tillvaron borde förstås se den här rullen (liksom de flesta i nämnda kategorier förmodligen redan gjort!).
Vilket galet projekt! Vilken crazyness från regissören Richard Linklater! Vilken chansning! Som gick hem!

Ni kan redan storyn och bakgrunden.
Ni vet ju allt om den här rullen redan. Ett 12-årsprojekt som seglar in i framgångens hamn med skinande och känslomässig lyster! Allra bäst är förstås Ellar Coltrane som filmens huvudpunkt, Mason. Åren, familjen runt honom. Händelserna. Det genialiska i att Linklater inte behöver skriva oss på näsan att åren hoppar fram. Istället märks det genom små referenser och detaljer i populärkulturen runt familjen. Lovely! En film om en pojkes uppväxt genom åren. Det räcker så liksom. Låter ju nästan löjligt när man tänker på det rent kliniskt. Och du som ännu inte sett den….på´t bara!!

Känns som att herr regissör har en sådan underbar hand med detaljer och flowet. Han får sina skådisar att VARA personerna. Riktigt BLI dem genom åren som går. Patricia Arquette! Vilken mamma! Vilken kämpande frånskild kvinna hon gör här, hon har det inte lätt med alla knasbollar hon träffar. Men hon härdar ut.
Ethan Hawke dyker till en början upp i papparollen som en rolig gubben i lådan när han ska hänga med sina barn. Weekend-pappan! Men även han formas under åren, han slår sig till ro och får ett nytt liv han också. Mer lugnt.

Finns en underbar sekund i scen mot slutet, i köket mellan Arquette och Hawke, där pappa äntligen ger mamma den cred hon förtjänar för att hon funnits för sina barn i alla år.
De verkar lugna, kanske till och med vuxnare tillsammans än de någonsin varit. De lever inte ihop men har för alltid sina barn tillsammans. Scenen vevar igång mina känslor, jag tänker på min egen situation med mina barn som växt upp med frånskilda föräldrar. Deras mamma och jag har en härlig relation idag, vi är kompisar, förtrogna. Vi pratar om livet, tillvaron…och våra ungar såklart! Det finns också en sorts ro i att veta att våra kids mår bra av att se sina föräldrar på det sättet.
Jag får samma vibbar av barnen här. Förhållandet mellan mamma och pappa är inte det bästa i filmens början, men sakta når det en sorts punkt av…själslig insikt?

Ja det är en omvälvande rulle för mig. Jag vet inte, kanske jag känner extra för att jag själv har barn och kan på något sätta identifiera mig liiite mer med situationen än de som ännu inte blivit förälder? Kan det vara så?
Skulle filmen ha varit lika bra om det inte handlat om 12-årsperspektivet? Klart den inte skulle!! Men det är ju just dagens premisser som sätter moodet i min hjärta och sinne!! Hela grejen. Som att kika in i ett par verkliga livsöden!

Hawke hänger med sina filmkids

Jag vill inte att filmen ska ta slut när den till slut gör det. Jag är så fast att jag lätt skulle kunna ha klämt tre timmar till om Masons liv in i vuxenvärlden. Överlag är det fascinerande rent visuellt att se barnen förändras över åren, filmiskt godis De Luxe! Jag kräver därmed också nu att Linklater omedelbart påbörjar ett nytt projekt, Manhood, där vi får hänga med Mason på vägen mot att utbilda sig, skaffa jobb och familj! Arquette, Hawke och systern Lorelei Linklater hänger förstås med i detta projekt också!

Idag styr hjärtat och magkänslan och flowet i mitt sinne över betyget…och se på fan..2015 års första guldbetyg delas ut!!
Jag faller stenhårt för filmen. Jag tänker på den i dagar efteråt. Jag gläds med den.
Jag är så glad att jag fått se och uppleva den.

En underbar film!

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.


Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Predestination (2014)

Predestination_posterFilmskaparbröderna Spierig teamar upp med Ethan Hawke igen.
Det vill man inte missa. Fem år sen sist, i den intressanta Daybreakers.

En märklig film detta.
Ett tag undrar man vad man sett, kollar ”innehållsförteckningen” igen.
Säkert att man fattat det här rätt? Sci-Fi-thriller med lite gamla hederliga hopp i tiden? Jo det stämmer. Fast filmens första halvtimme påminner mer om en sorts återblick på ung-kvinnas-taskiga-barndom.

Och vår vän Ethan då? Jo men han är där, hoppar runt och har sig lite lagom mystiskt. Nu dyker han plötsligt upp som bartender i 70-talet. En sorts tidsagent som reser runt och stoppar brott innan de hinner begås…vänta..har nån tjuvkollat på manuset till Minority Report!?
Men ok, låt gå. (manuset ihopskruvat av bröderna själva efter en originalstory av gamle Robert A. Henlein. Tungt!)

Och det än mer udda händer.
Jag fastnar direkt för den märkliga berättarstilen, den udda approachen.
Ett tag vet jag inte riktigt vad det är jag glor på, men det är olycksbådande underhållande. Den som möjligen väntat sig fräsiga action-tidshopp genom åren blir nog besviken. Filmen funkar liksom på ett annat plan. Som om Spierigs lite lagom fräckt lockar in mig i storyn genom löften om nåt som ska komma…bara jag sitter kvar.

bartendern – din vän i nöden

Hawke är stabil här. Grabben kanske behöver ett dugligt manus som utmanar honom lite? Ljusår från den bedrövliga insatsen i Getaway. Tack för det.
Ändå är det inte han som spelar förstafiolen (!) här. Blickarna fastnar istället hela tiden på Sarah Snook (namnet!). Ibland ser hon ut som en ung Jodie Foster! Hon har en story att berätta för bartender-Ethan en kväll.
Kanske den märkligaste storyn jag sett i ett filmmanus under året som just avslutats.

Javisst, den är svår. Som i bra. En mindfuck.
Tungt svår, men spännande…..och tålamodsprövande.
Men sitter man kvar till payoffen blir man inte besviken (ja, vissa av er blir det nog ändå…). Med beröm godkänt till Spierig Brothers. Märklig och fascinerande utmanare till alster som Looper och Minority Report.
I alla fall hos mig.
Missa inte. Fast du behöver nog vara på rätt humör.

Getaway (2013)

Nej, inte någon nyinspelning på Sam Peckinpah´s gamla klassiker från -72.
Det här är något…värre.
Nåt alldeles särdeles uttråkande värre.

Kolla affischen här intill.
Vad är det stora felet? Vad är det som ska bort?
Jo, Ethan Hawke´s nylle förstås! Byt ut mot säg…..wait for it….Nicholas Cage!! I nio fall av tio kan man alltid räkna med att det är gaphästen Cage som tar hand om förtstafiolen i sådana här DUMMA historier. Shit, man förväntar sig ju det! Men inte här. Varför Ethan då? Ja, säg det. Jag blir inte riktigt klok på Hawke. Tycks blanda genuina insatser med lönecheckar från kreti och pleti.
Har karln ont om jobb? Så kan det väl ändå inte vara?

Dagens story är så dum att jag inte ens brydde mig om att hänga med ordentligt i manuset.
Brent Magna (Hawke) avdankad racerförare får frun kidnappad av mystisk man…som sen tvingar Magna att köra runt i ett Sofia i Bulgarien (!) och utföra diverse galna uppdrag.
In från vänster snart också Selena Gomez, som uppenbarligen ska föreställa streetkid från Sofias gator (hahaha!), och blir Hawkes sidekick i den vrålande bilen. Gomez nominerades till en Razzie för den här insatsen och man förstår direkt varför. Kanske Hawke också skulle ha haft en.
Full fart på Sofias gator. Varför Bulgarien?!
Billigare att spela in en rulle där såklart! Visst ja, så är det ju.

Bulgariska polisbilar jagar Hawkes pimpade Mustang gata upp och ned och en snubbe som heter Courtney Solomon har bestämt hur många gånger och i vilka vinklar.
För många gånger blir det. Herregud, HUR många gånger kan man visa en bil som spinner loss mitt inne i en befolkad stadskärna?!?
Skrytet går att det minsann inte finns en enda ruta av CGI i hela filmen, och icke mindre än 130 bilar demolerades på ett eller annat sätt i rullen. Jaha, då vet man vart budgetpengarna gick. Synd bara att ingen tänkte på att slänga någon hundralapp på ett fungerande manus också. Eller i alla fall en story som inte var så satans trist och intetsägande och skamlöst usel. Även om man nu skulle vilja fokusera på vad som faktiskt händer, så går det bara inte! Man zonar ut vare sig man vill eller inte.

”jag har ju tjatat om händerna 10-i-2 på ratten!!”

Hawke fick troligen lite betalt för att få leka med bilar en stund, testa lite hejsanhoppsan-grejer. Jag kan inte tolka hans insats här på annat sätt. Att han liksom sket i vad det var sörja han ställde upp i. Bra med cash på kontot och sedan få köra lite bil på busigt sätt. Är man riktigt snabb hinner man möjligen se att Jon Voight också fick lite stålars för att säga tittut i rullen. Men som sagt, det går fort så det gäller att inte blinka till. Blinkar man två gånger har man dessutom tappat storyn. Som jag gjorde…men det tycks handla om, förutom en jävla massa smashande av bilar, en sorts stöld från en bank, elektroniska mojänger och skum gubbe som gillar att leka märkliga lekar.
Varför han egentligen var tvungen att tvinga just Ethan Hawke att köra bil för att hjälpa honom har jag nog ännu inte fattat riktigt.
Och orkar inte ta reda på heller.

Getaway borde göra just som titeln antyder. Bara dra.
Här missas ABSOLUT ingenting om man hoppar denna.

 

The Purge (2013)

Den ljusnande framtid är vår.
Eller hur var det nu?
Möt framtidens USA. Arbetslöshet och kriminalitet samt allmänt dåliga tider är snart historia. Framför allt brotten har sjunkit till nästan minimum.

Receptet?
Tänk dig en Halloweenafton, fast istället för att springa runt och tigga godis får man här mörda, misshandla och våldta bäst man vill. Utan konsekvenser. Allt är tillåtet under en enda kväll och natt. Inga poliser. Inga påföljder. Ingenting.
Detta minst sagt udda tilltag att låta kreti och pleti få utlopp för sina aggressioner (eller hämnd på den där grannen man avskyr…) har ändå fått befolkningen att leva laglydigt årets övriga 364 dagar…så…lite får man väl offra för att få ett fungerande samhälle på det stora hela. Va?

En som inte bryr sig sådär jättemycket är James Sandin (Ethan Hawke…igen!), framgångsrik försäljare av säkerhetslarm och bevakningsutrustning till de lyxiga förorterna. Sköna pluringar har trillat ned i hans ficka på grund av grannars fruktan och behov av att stänga in sig. För det är precis vad  de gör. Svennarna i förorterna. På ett givet klockslag bommar de igen sina hus, larmar på och förbereder tv-kväll i soffan med popcorn och kvällsnyheternas makabra rapportering. Så även familjen Sandin.

Men, vad händer om en enda liten del brister i den inövade rutinen?
Vad händer när tex unge sonen Charlie (Max Burkholder) plötsligt via husets bevakningskameror spotar en flyende, hemlös svart man som förtvivlat ropar på hjälp? Jo han gör naturligtvis det enda mänskliga rätta, öppnar och släpper in flyende mannen. Far i huset går bananas och när så jägarna får nys på att den jagade fått en möjligen fristad inne i huset, blir plötsligt oron att popcornen ska ta slut det minsta att bekymra sig för.

Upplägget i dagens rulle är snyggt…en listig obehaglig känsla som smyger sig på. Speciellt när man märker att för familjen Sandin är det här rena vardagsmaten och något man bara ska låta ske under ett par timmar (om än med ett till synes visst obehag i några läger). Sedan är världen normal igen. Regissören  och manusplitaren till detta stycke heter James DeMonaco och rätt länge vågar han ställa de där otrevliga och besvärande frågorna. Hur ska man ställa sig till sina egna känslor vs den ”väg” och rättesnöre som samhället bestämt? Är det inte bäst för alla om reglerna följs utan att ifrågasättas? James har sin vision klar medan frun i huset, Mary (Lena Headey), tycks anta en  mer avvaktande inställning.

Ethan saknar plötsligt de mer ordinära Trick or Treat-kvällarna från förr..

Som ni märker tilltalas jag av filmens grepp och underliggande satir (?), filmens ämne är stundtals så makabert att det blir lite fascinerande.

Trots denna finurliga intrig kommer filmen till en vändpunkt, då DeMonaco också kommer på att lite hederlig thriller- och spänning enligt de ökända formulären 1A måste vävas in. Således tappar filmen kanske inte fart, men lite av den där spänstiga samhällskritiken som var utmärkande i början, och blir till slut en rätt ordinär homeinvasion-thriller. Dock inte utan spänning eller fokus från min sida på hur det ska gå.

The Purge är som bäst i sin första hälft. Det underliggande obehaget man känner när kameran följer en familj som lever med denna årliga kväll likt vi i Svedala har midsommarafton, och har inrättat sin vardag efter den nya tid som råder…är rätt effektfull. Även om det till slut blir en ”vanlig” thriller blir det aldrig ointressant.
Och en ny lead för Ethan Hawke. Bara en sån sak.

Sinister (2012)

Helvete också.
Hur dum får man vara? Sitta här dagarna innan julhögtiden och tror att man kan varva ned. Känna att man har koll på de förestående festligheterna, och därför kan unna sig lite god underhållning.

Tjenare. Istället får man genomlida nästan två timmar av ovisshet, otålighet och framför allt OBEHAG. Så in i h-e. Samtidigt som man i sitt stilla sinne undrar hur dagens huvudperson, författaren Ellison Oswalt´s, fru har kunnat gå med på de här rent ut sagt för jävligt skumma omständigheterna…! Ellison (en lysande Ethan Hawke) behöver desperat en framgång i sitt yrke som ”dokumentär-författare” med specialitet på verkliga och rent bestialiska, ofta olösta, mord. Nu är ju frågan om han inte helt har tappat allt omdöme…här flyttas det in i samma kåk där just ett hemskt mord på en familj, där dock yngsta dottern fortfarande saknas, begåtts! Hur smart är det då!?

Inte alls naturligtvis, och snart får sig den gode dekisförfattaren mer än bara inspiration i sinnet. Och naturligtvis hittas skumma super-8 filmer på en vind! Och naturligtvis kan inte Ellison hålla sig från att titta på dem och märker strax att de ju inte direkt innehåller de vanligaste upplevelserna man brukar hitta på gamla smalfilmer…

Det är konstigt, det är ruggigt och jag sitter faktiskt på helspänn genom hela filmen. För samtidigt är det smart gåtfullt också, man vill ju så gärna att mysterierna som hopar sig ska mynna ut i klarheter och avslut. Så mycket positiv anda är dock inte att hoppas på här. Tvärtom. Hela historien andas ondska och besvärligheter och snart kan man inte riktigt avgöra om det handlar om rent fysiskt terroriserande the good old style…eller något ännu värre.

Regissören till verket, Scott Derrickson, har hittat ett perfekt driv i manuset som hela tiden kastar små smulor åt åskådaren för att hålla peppet igång. Det är mörker, skuggor och naturligtvis sedvanlig olustig musik. Några chockscener behövs knappast, men naturligtvis fyller Derrickson ändå på med ett par väl genomtänkta sekvenser, vilket mycket väl kan föranleda kalsippbyte om man inte är beredd!

”hmm..kanske lite kvarglömd hemmaporr man kan glo på…?”

Och åh vad jag gillar att Ethan Hawke tagit sig an den här rollen. Också en favvo i min bok. Han är i bild nästan hela speltiden och klarar det med bravur om ni frågar mig. Ska man inte hitta något att klanka ned på då? Njaee..det enda som kanske man kan fråga sig är hur logiskt det är att frun Tracy (Juliet Rylance) verkligen inte har koll på vad det är för hus hon är i begrepp att flytta in i…?!

Sinister behöver inte så mycket mer förklaring. Den bör istället ses och upplevas. En jäkligt effektfull historia, rätt enkel egentligen men satan så obehaglig. Små detaljer och ett par eländiga jumpscares. Snyggt koncept och jag lyfter på min imaginära gubbkeps. En av årets bättre upplevelser på film. Länge sedan man blev så omruskad.

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.

Daybreakers (2009)

Märkligt nog ganska sågad vampyrhistoria, fast med omvänd ordning, signerad ett par bröder Spierig vilka jag aldrig stiftat bekantskap med förut. I en framtid har världens befolkning via ett virusutbrott blivit vampyrer. De människor som finns kvar än ständigt föremål för jakt för att sedermera lagras som föda åt vampyrbefolkningen. Allt väl om det inte vore för att jordens resurser i form av människoblod håller på att ta slut. Vampyr-forskaren Edward Dalton (Ethan Hawke) är en av dem som förtvivlat försöker komma på ett sätt att framställa syntetblod som ska säkra vampyrsläktets överlevnad, speciellt eftersom det visar sig att vampyrer som inte får dricka blod stegvis förvandlas till en ännu hemskare sorts übervampyr där alla mänskliga tankar och känslor är borta.

Det här är en riktigt underhållande historia bit(!)vis och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den scenografiska detaljrikedomen som regissörerna presenterar. Filmens manus får givetvis tas för vad det är, men det finns små sköna passningar till vår alldeles egna verklighet idag och bristerna på naturresurser som börjar göra sig påminda. Actionbiten tillverkad enligt standardformuläret, men det blir aldrig tråkigt, tvärtom spännande i vissa lägen, och trots att man nästan som vanligt kan räkna ut slutet i historier som dessa, känns det ganska friskt och fräscht ända fram till slutet. Ethan Hawke är måhända inte den första man tänker på som leading man i historier som dessa, men han absolut inte bort sig. Sam Neill förvaltar sin korta speltid på rätt sätt, som girig och ränksmindande vampyrmagnat. Filmens stora skådisplus går dock till Willem Dafoe, denne kameleont till skådis som kan axla vilket manus som helst. Här är han figuren Elvis som gått från människa till vampyr och tillbaka till människa igen! En hemlighet han gärna vill dela med sig till godhjärtade Edward.

Daybreakers är inte banbrytande eller sensationell på något sätt, snarare en kul approach på temat där vampyrerna tack och lov uppträder som vampyrer ska. Inget Twilight-tjafs här inte. Actionbegäret får sitt, vi har överseende med de största logiklooparna och alla blir nöjda och glada. Nej inte alla eftersom filmen fått sin beskärda del av slaktknivarna, men det är inget man behöver fästa sig nämnvärt över.
Underhållande.

Betyget: 3/5