Vilken jävla underbar film!

Alla filmvänner och älskare av livet och tillvaron borde förstås se den här rullen (liksom de flesta i nämnda kategorier förmodligen redan gjort!).
Vilket galet projekt! Vilken crazyness från regissören Richard Linklater! Vilken chansning! Som gick hem!

Ni kan redan storyn och bakgrunden.
Ni vet ju allt om den här rullen redan. Ett 12-årsprojekt som seglar in i framgångens hamn med skinande och känslomässig lyster! Allra bäst är förstås Ellar Coltrane som filmens huvudpunkt, Mason. Åren, familjen runt honom. Händelserna. Det genialiska i att Linklater inte behöver skriva oss på näsan att åren hoppar fram. Istället märks det genom små referenser och detaljer i populärkulturen runt familjen. Lovely! En film om en pojkes uppväxt genom åren. Det räcker så liksom. Låter ju nästan löjligt när man tänker på det rent kliniskt. Och du som ännu inte sett den….på´t bara!!

Känns som att herr regissör har en sådan underbar hand med detaljer och flowet. Han får sina skådisar att VARA personerna. Riktigt BLI dem genom åren som går. Patricia Arquette! Vilken mamma! Vilken kämpande frånskild kvinna hon gör här, hon har det inte lätt med alla knasbollar hon träffar. Men hon härdar ut.
Ethan Hawke dyker till en början upp i papparollen som en rolig gubben i lådan när han ska hänga med sina barn. Weekend-pappan! Men även han formas under åren, han slår sig till ro och får ett nytt liv han också. Mer lugnt.

Finns en underbar sekund i scen mot slutet, i köket mellan Arquette och Hawke, där pappa äntligen ger mamma den cred hon förtjänar för att hon funnits för sina barn i alla år.
De verkar lugna, kanske till och med vuxnare tillsammans än de någonsin varit. De lever inte ihop men har för alltid sina barn tillsammans. Scenen vevar igång mina känslor, jag tänker på min egen situation med mina barn som växt upp med frånskilda föräldrar. Deras mamma och jag har en härlig relation idag, vi är kompisar, förtrogna. Vi pratar om livet, tillvaron…och våra ungar såklart! Det finns också en sorts ro i att veta att våra kids mår bra av att se sina föräldrar på det sättet.
Jag får samma vibbar av barnen här. Förhållandet mellan mamma och pappa är inte det bästa i filmens början, men sakta når det en sorts punkt av…själslig insikt?

Ja det är en omvälvande rulle för mig. Jag vet inte, kanske jag känner extra för att jag själv har barn och kan på något sätta identifiera mig liiite mer med situationen än de som ännu inte blivit förälder? Kan det vara så?
Skulle filmen ha varit lika bra om det inte handlat om 12-årsperspektivet? Klart den inte skulle!! Men det är ju just dagens premisser som sätter moodet i min hjärta och sinne!! Hela grejen. Som att kika in i ett par verkliga livsöden!

Hawke hänger med sina filmkids

Jag vill inte att filmen ska ta slut när den till slut gör det. Jag är så fast att jag lätt skulle kunna ha klämt tre timmar till om Masons liv in i vuxenvärlden. Överlag är det fascinerande rent visuellt att se barnen förändras över åren, filmiskt godis De Luxe! Jag kräver därmed också nu att Linklater omedelbart påbörjar ett nytt projekt, Manhood, där vi får hänga med Mason på vägen mot att utbilda sig, skaffa jobb och familj! Arquette, Hawke och systern Lorelei Linklater hänger förstås med i detta projekt också!

Idag styr hjärtat och magkänslan och flowet i mitt sinne över betyget…och se på fan..2015 års första guldbetyg delas ut!!
Jag faller stenhårt för filmen. Jag tänker på den i dagar efteråt. Jag gläds med den.
Jag är så glad att jag fått se och uppleva den.

En underbar film!