Glassig storstadsläkare flyttar med familjen till landet, till den lilla byn, in i det murriga stora huset, på randen till den stora mörka skogen.
Yeh right.
Been there, done that, seen that.
Typ.

Absolut inget nytt under solen här. Såklart.
Ännu ett litet samhälle som beter sig konstigt och underligt….hemligheterna liksom ligger i DRIVOR längs vägkanterna. Sånt man ser direkt efter 3 minuter i filmen. Och som vanligt; den gode huvudpersonen gör det inte. Till en början förstås. Sen jävlar tar det hus i helvete.

Och varför måste alla jävla grannar på film vara så satans gåtfulla och mumliga och undvikande!?
De kan väl för fan bara säga vad som gäller…typ! Här får vi en velande veteran i Dean Stockwell som inte riktigt vet varken ut eller in hur han ska göra för att vara en god granne till den nye doktorn med familj.

Håhåjaja, det är såklart en B-rulle, men okej…en B-rulle i ganska snygg kostym.
Bra stämning ganska fort i huset när det visar sig att det finns något…eller några..i den mörka skogen som inte alltid håller sig där. Kan det möjligen ha något att göra med de galna sägner som vår vän läkaren (Sean Patrick Thomas) lyckas dra ur grannen…?

Det börjar lulligt och klyschigt, växer faktiskt lite längs vägen….kanske på grund av det rätt snygga fotot, effekterna och regissörens (Colin Theys) val av scenlösningar. Men okej, när det väl drar på för fulla spjäll blir det superduperklyschigt och nästan lite over-the-top igen, manuset tappar det igen och glömmer bort att viss kontinuitet och flow i en berättelse trots allt är av rätt stor betydelse för helheten.

jädrans granne. stå där och mumla!

Såklart blir det en rulle som alla andra i den här synnerligen urvattnade genren, men själva kärnan i storyn är ändå inte att spotta på.
Det finns ändå kanske…..nåt…att hänga upp de 100 minuterna på.

Godkänt för stunden.
Du vet, mellanmjölken.

Ok, jag hade inte jättetråkigt.