#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

#sommarklubben: Miller’s Crossing (1990)

Sist ut i årets sommarklubb en gammal goding från när 90-talet var i sin linda. En Coen-rulle! Helt klart en av brödernas bättre! En lite flirt med maffiafilmer kanske? Någonstans i slutet på 1920-talet i en namnlös amerikansk stad. Irländske maffiabossen Leo (Albert Finney) styr stadens politiker och polis. Liksom att han dagligen får tjafsa med italienska maffiaklanen som leds av den koleriske Caspar (Joe Polito). Mitt mellan bossarna hittar vi Tom (Gabriel Byrne), Leos högra hand. Det är också Tom som är rullens primus motor, då han pysslar med sin egen agenda vid sidan om. Plus har ett förhållande med Leos kärleksintresse Verna (Marcia Gay Harden).

Som alltid i Coens storysar handlar det om dubbespel, svek och egna agendor. Tom rör sig mellan gängkonstellationerna och spelar ut dem mot varandra. Han får problem med en asjobbig lirare i form av Vernas bror Bernie (John Turturro). Det skjuts med gamla Tommy-guns, kulor smattrar, busar klår upp varandra, överrockar swishar i vinden och alla ser bra ut fedora-hattar. Det är helt enkelt en snygg rulle. En retrovinkning till gamla gangsterrullar. Den snor dessutom intrigen i Yojimbo, men det gjorde ju Sergio Leone också. Lägg till vemodig vacker musik av pålitlige Coen-medarbetaren Carter Burwell. Plus fotat av Barry Sonnenfeld. Japp, här har man icke tråkigt en sekund. Håller än!

Sveken i (sen)sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 


Dags att tacka Sommarklubben för den här sommaren! Veckorna går så fort! Som alltid riktigt trevligt att få gotta ned sig i alster från förr. Rullarna som passar så bra att avnjuta igen under sommarens sköna veckor.

Nu bommar vi igen badhytten för den här gången…meeeen du vet ju att Sommarklubben alltid kommer tillbaka när det vankas sol och semester!
På återhörande!

Hej Hösten!

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.