In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.

Sinister 2 (2015)

sinister2_posterNej, se detta funkade inte alls.
Lika bra och obehaglig som originalet var….lika slapp och totalt förutsägbar är den här.
Snacka om kontraster.

Största felet är såklart ett för jäkla svagt manus.
En soppa på en spik. Knappt det faktiskt. Det känns som om filmmakarna fått anstränga sig över alla gränser för att få till ett manus…och att de då valde det minst usla.
Vilket inte säger så mycket här.

Den namnlöse polisen (James Ransone) från förra filmen dyker upp igen. Numera dock ex-polis och uppenbarligen besatt av händelserna från originalet. Den här gången korsas hans väg av en ensamstående mamma (Shannyn Sossamon) med två pojkar på en ödslig gård ute på den amerikanska landsbygden. Javisst ja…plus den envise demonen Bughuul förstås. Och ett gäng kids på rymmen från Sjätte Sinnet. Och en gammal filmprojektor i källaren med obskyra rasslande smalfilmer.
Hej och hå. Nye regimannen Ciarán Foy öser på med alla klyschiga element han kan, som taget ur en instruktionsbok från rysarskolan. Eller kanske man ska skylla på manusets upphovsman, som är just regissören från första rullen; Scott Derrickson…?

sinister-2-1

som vanligt har man ingen koll på vad som händer bakom ryggen

Inget nytt under solen, inga fräsiga annorlunda grepp. Mer en tröttsam och ansträngd hittepåstund som bara verkar tillverkad för att få en chans att stapla lite rysarklyschor. Späckad med jump-scener som man kan se en mil i förväg och på tok för mycket ologiska fallgropar. Så pass många att det liksom inte går att bortse från dem, hur mycket man än vill. Originalet hade en sorts underbart otäck…aura..av ovisshet hela tiden. Här känns allt utstakat fram till den synnerligen blahaiga finalen.

Nog för att jag inte väntat mig några stordåd…men att den skulle vara SÅ dålig….illa.
Och varför är det för lite Bughuul och för mycket kids?

Dikeskörning.