Nej, se detta funkade inte alls.
Lika bra och obehaglig som originalet var….lika slapp och totalt förutsägbar är den här.
Snacka om kontraster.

Största felet är såklart ett för jäkla svagt manus.
En soppa på en spik. Knappt det faktiskt. Det känns som om filmmakarna fått anstränga sig över alla gränser för att få till ett manus…och att de då valde det minst usla.
Vilket inte säger så mycket här.

Den namnlöse polisen (James Ransone) från förra filmen dyker upp igen. Numera dock ex-polis och uppenbarligen besatt av händelserna från originalet. Den här gången korsas hans väg av en ensamstående mamma (Shannyn Sossamon) med två pojkar på en ödslig gård ute på den amerikanska landsbygden. Javisst ja…plus den envise demonen Bughuul förstås. Och ett gäng kids på rymmen från Sjätte Sinnet. Och en gammal filmprojektor i källaren med obskyra rasslande smalfilmer.
Hej och hå. Nye regimannen Ciarán Foy öser på med alla klyschiga element han kan, som taget ur en instruktionsbok från rysarskolan. Eller kanske man ska skylla på manusets upphovsman, som är just regissören från första rullen; Scott Derrickson…?

som vanligt har man ingen koll på vad som händer bakom ryggen

Inget nytt under solen, inga fräsiga annorlunda grepp. Mer en tröttsam och ansträngd hittepåstund som bara verkar tillverkad för att få en chans att stapla lite rysarklyschor. Späckad med jump-scener som man kan se en mil i förväg och på tok för mycket ologiska fallgropar. Så pass många att det liksom inte går att bortse från dem, hur mycket man än vill. Originalet hade en sorts underbart otäck…aura..av ovisshet hela tiden. Här känns allt utstakat fram till den synnerligen blahaiga finalen.

Nog för att jag inte väntat mig några stordåd…men att den skulle vara SÅ dålig….illa.
Och varför är det för lite Bughuul och för mycket kids?

Dikeskörning.