Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 


En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

In a Valley of Violence (2016)

in-a-valley-of-violence-posterWesterntajm är högtidsstund! Oavsett tidpunkt på året!

Idag från en regiman som troligen inte direkt förknippas med genren. Ti West, denne skräck- och obehaglighetstillverkare (The House of the Devil, The Innkeepers). Nå, kanske West suttit där och i hemlighet varit ett hardcorefan på dammiga stetsonhattar, väloljade revolvrar och den där eviga svartvita kampen mellan gott och ont som kanske hittas bäst (?) just i westerns.

West skäms inte för sig och slänger upp i stort sett allt av vad som kan tänkas på bordet när det gäller influenser och kännetecken från Hollywoods, ja även spaghetti-erans, alla välkända checkpoints. Som om han snott med kärlek liksom. Eller kalla det homage om du vill.

Den ensamme, tyste, plågade främlingen Paul (Ethan Hawke) som inget hellre vill än att få rida mot Mexiko i fred. Bara minding his own business. Dessvärre måste han passera en dammig liten håla utslängd mitt på prärien. Matförråd måste fyllas på, och ett bad kanske inte vore så dumt heller. I den fallfärdiga ”staden” finns dock mobbaren Gilly (James Ransone), ärkeskitstövel, skrävlare och dessutom son till stadens sheriff (John Travolta). Ajdå. Såklart också att det inte dröjer länge innan Paul mot sin vilja dras in i besvärligheter, och att bara göra en diskret sorti ur staden visar sig vara mer än problematiskt.

Superduperenkel story, ganska tafflig egentligen, men West håller i utförandet på en trivsam exemplariskt sätt. Klyschorna må radas upp, men kanske är det skådisarnas förmåga att förvalta manuset väl…som höjer upp stämningen till en njutbar nivå? Jag gillar verkligen när Travolta då och då tar en sån här roll där hans förmåga att hålla shwung i dialogerna är riktigt frejdig. Ransone gör sin mobbare både farlig och rentav jönsig. Och så Hawke som Paul då. Plågad och mörk i sinnet. Men ett lejon när det hettar till. Vi lägger också unga Taissa Farmiga och Karen Gillan till den lilla men färgstarka rollistan. Plus en hund som heter Abby (Jumpy).

valleyofviolence_pic

bråka aldrig med en nedstämd man och hans hund

Farligt nära att balansera in på nån sorts komedi ibland, men räddar sig kanske med lite svart humor. I övrigt är det westernfeeling för hela slanten, och iaf jag tycker det känns mer än väl att Ti West ändå har en kärlek för genren som han låter få utlopp. Våldsam och lite halvblodigt där det behövs. Någonstans gjorde någon en sorts liknelse mellan den här rullen och gamla hederliga First Blood…och jag säger..tja..varför inte..?

Helt klart en liten westernpralin för oss som är hooked på genren. En lekfull stund från en regissör som man möjligen inte väntar sig just detta ifrån.